den 9 november

Interpellation 2005/06:100 av Camilla Sköld Jansson (v) till finansminister Pär Nuder (s)

Full sysselsättning som överordnat mål

På den socialdemokratiska partikongressen slog ombuden fast en förändring i det socialdemokratiska partiets syn på den ekonomiska politiken. I de politiska riktlinjer som kongressen slagit fast kan man läsa:

”Arbete är grunden för välfärd, välstånd och människors personliga utveckling. Den som har arbete känner sig mer uppskattad, har bättre hälsa och upplever större frihet än den som går utan. Därför är full sysselsättning socialdemokratins allt annat överskuggande mål.”

Alltsedan normpolitikens och EG-anpassningens år har inte full sysselsättning varit det högsta prioriterade målet för den ekonomiska politiken. Utgångspunkten har i stället varit teorier om att det finns en sorts ”naturlig” nivå på arbetslösheten och att inflationen ökar om arbetslösheten sjunker under dessa nivåer. Institutionella arrangemang som till exempel utgiftstak, men framför allt Riksbankens instruktioner, har varit och är ett uttryck för en ordning som innebär att full sysselsättning inte är ett ”överordnat” mål i den ekonomiska politiken, även om politiken syftat till att minska arbetslösheten.

När räntan höjdes i december 2000 motiverades det till exempel så här: ”Till de faktorer som skulle kunna leda till att inflationen blir högre än i huvudscenariot måste också löneutvecklingen räknas. Skälet är en allt starkare arbetsmarknad med stigande sysselsättning, allt lägre arbetslöshet och en ökad brist på arbetskraft.” Det var alltså nödvändigt ur Riksbankens synvinkel att aktivt motverka förbättrad sysselsättning och regeringens politik. Man kan likna systemet vid att Riksbanken regelmässigt sätter in en broms när finanspolitiken gasar på. Det är såväl ett ingrepp i folkstyret som slöseri med samhällets gemensamma resurser.

Socialdemokraterna Anita Gradin och Jan Bergqvist var medvetna om problemet 1993, i sin reservation till dåvarande Riksbanksutredningen. Fackföreningsekonomerna Per Lundborg och Hans Sacklén skrev 2003 om att arbetslösheten skulle kunna fås ned till 2@3 % om Riksbankens inflationsmål ändrades från dagens 2 (± 1) till 4 %. Regeringen har dock valt en annan inriktning som partikongressen nu vill förändra. Det reser i sin tur en del frågor om hur regeringen tänker sig arbetet med att parlamentariskt förverkliga besluten.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:

1. Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att vi ska få ett inflationsmål som gör det möjligt att nå målet om full sysselsättning?

2. Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att påbörja en process mot en institutionell ordning med riksbank och finanspolitiska normer, där full sysselsättning inte underordnas andra målvariabler?