Interpellation 2005/06:10 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Jens
Orback (s)
Folklig mobilisering mot nazismen
”Det tragiska är inte de onda människornas
gärningar utan de goda människornas tystnad”, lär Martin Luther King ha
uttryckt.
När
man ser tillbaka på hur nazistiska och högerextrema rörelser samlats i Sverige
under senare år känns de högaktuella. Senast samlades 60 nazister för en
patetisk motdemonstration till det tåg för kärlek och mångfald, Prideparaden,
som bland andra statsrådet Orback och undertecknad deltog i. Men ibland är de
fler. I Salem samlas varje år nazister i december för att exploatera en
17-årings tragiska död. På samma sätt ordnas samlingar i Sollentuna för att
exploatera ett mord där, och på nationaldagen marscherade 1 000 nazister
genom huvudstaden.
Man
kan tycka att manifestationer av det här slaget skulle kräva av alla Sveriges
demokrater att man manar till samling, värdiga manifestationer och ett
understrykande av alla människors lika värde och rättigheter. I debatten om att
göra nationaldagen den 6 juni till helgdag lovades från alla politiska partier
att ordna manifestationer och samlingar för att möta de rasister som vill ”shanghaja”
landets dag. Men icke. Den 6 juni då 1 000 högerextremister gick genom Stockholm
var de enda riksdagspartierna som ordnade motdemonstrationer Vänsterpartiet och
Miljöpartiet, samma partier som var emot att göra nationaldagen till helgdag.
Det
faktum att det vi bevittnat är de största högerextrema samlingarna sedan andra
världskriget skrämmer särskilt mycket om man betänker att det etablerade
Sverige verkar ha valt samma strategi gentemot högerextremismen som den som
misslyckades gentemot nazismen på 30-talet. Man försöker tiga ihjäl
samlingarna. Den strategin ger nazisterna just den arbetsro och handlingsfrihet
de önskar, det ger dem känslan av att ha vunnit striden om demokratin och
övertygelsen om att ingen kraft är dem övermäktig. Syftet med
högerextremisternas marscher i Stockholm eller Salem är aldrig att hedra landet
eller sörja ett fruktansvärt och tragiskt mord, det är att genom en martyr
eller en särskild dag få möjlighet att låta ljudet av stöveltramp återigen
höras i Europa. Att skrämmas och visa på styrka. Bara om vi visar att vi inte
låter oss skrämmas, tystas eller provoceras kan vi bekämpa nazismen och värna
demokratin.
Efter
mordet på syndikalisten Björn Söderberg trängdes alla partiledare, hela Fackförenings-Sverige
och representanter för näringsliv och regering under de svartröda fanorna för
att visa att man inte tolererar att högerextremismen gör sig gällande genom
hot, hat och våld i vårt land. Det innebar att den dåvarande högerextrema
offensiven kom av sig, rörelsen föll samman och splittrades. När den nu
återvänt i tilltagande styrka, när medborgare med utländsk bakgrund tvingas
lämna en svensk kommun en dag om året, när stöveltramp hörs igen, måste vi
återigen samlas under samma krav. Vi måste visa var samhället drar en gräns och
på demokratins överlägsenhet, då, men bara då, har vi möjlighet att återigen fälla
högerextremisterna och rasismen.
Mot
bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet Orback hur han ämnar agera för att
möta den växande nazismen och högerextremismen med en bred och värdig samling
för demokratins ideal och humanismens principer.