Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur Lunds universitets historiska museum skall leva vidare och utvecklas.
Lunds universitets historiska museum grundades 1735. Under många år har museet tagit ett regionalt ansvar för insamlande av arkeologiskt material, mynt och kyrkokonst. Museet i Lund har den nästa största samlingen av fornfynd i Sverige och har också norra Europas största samling av medeltida kyrkoskulptur.
Resurserna till historiska museet i Lund står inte i proportion till museets tre omfattande huvuduppgifter: att medverka i forskning och utbildning, att omhänderta arkeologiska fynd från Skåne och att visa föremål för allmänheten. Den publika verksamheten har på grund av bristande resurser varit mycket blygsam i många år. Museet har inte ens en vaktmästare för hjälp med praktiska åtgärder. De nuvarande offentliga samlingarna färdigställdes för visning 1918. Då skedde också den senaste upprustningen och förbättringen av lokalerna. Fastighetsverket, som på andra håll i landet arbetar med att rusta upp gamla byggnader, har inte velat investera i denna vackra byggnad från 1840-talet. Ändå är kvadratmeterhyran densamma som t ex Kungl. myntkabinettet i Stockholm betalar för nyrenoverade lokaler. Utgrävningen i Uppåkra är en av Sveriges mest betydelsefulla arkeologiska insatser och har delvis förändrat vår syn på järnålderns historia. Historiska museet i Lund har tagit hand om fynden, men har ännu inte kunnat visa dem för allmänheten.
Huvudmannen, Lunds universitet, har i dag samma behov av att prioritera som andra universitet och högskolor. Ändå har universitetet tagit sitt ansvar genom att lyfta ut museet ur den gemensamma budgeten i avsikt att garantera dess fortlevnad. 2 miljoner kronor av anslagen till grundutbildningen är öronmärkta för museet. Denna summa räcker dock inte långt för ett museum med ett så omfattande uppdrag. Det finns fortfarande inte mycket utrymme för utåtriktad verksamhet. Bara hyran för magasinering av fornfynd uppgår till 800 000 kr per år. Historiska museet i Lund har för södra Sverige ungefär samma typ av uppgifter som Statens historiska museum i Stockholm har för andra delar av Sverige. Om museet i fortsättningen ska leva upp till sitt uppdrag, måste därför det ekonomiska ansvaret vidgas utanför universitetet.
Trots den osäkra situationen gör nu museet en kraftsamling och öppnar sig mot allmänheten. Museet öppnar i höst en ny utställning på nedre våningen och inför utökade öppettider. Man har också lagt fram en visionär plan för att successivt inreda och öppna de övriga tre våningarna för allmänheten. Dessa planer kan genomföras endast om den ekonomiska situationen blir stabil. Sponsorer finns i och kring Lund, men de har förklarat att staten måste ta sitt ansvar för hyra och lokaler, innan privat sponsring kan bli aktuell.
Frågan rör inte bara Lunds historiska museum utan har också en stor principiell betydelse. Det handlar om kulturpolitik i stort. En institution som har Sveriges näst största arkeologiska samling är inte bara av lokalt intresse. Utbildnings- och kulturdepartementet borde därför utreda och lämna förslag till hur Lunds universitets historiska museum ska få förutsättningar att leva vidare och utvecklas. Fastighetsverkets och Riksantikvarieämbetets uppdrag ska i detta sammanhang ses över. En självklar utgångspunkt är att fynden ska stanna i Skåne som en del av det regionala kulturarvet.