Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges regering skall verka för att frågan kring Irans utvecklande av massförstörelsevapen snarast tas upp i FN:s säkerhetsråd.
Nyligen kom beskedet att Iran avser påbörja arbetet med anrikning av uran, enligt en talesman för Irans regering. Att processen tjänar syftet att på sikt framställa atomvapen råder det ingen större tvekan om. Officiellt hävdar landets regering att kärnprogrammet ska tillgodose elbehov, men redan vid en tämligen blygsam insikt i regional- och säkerhetspolitiken samt i den nya regeringens identitet och mål, inser man att landet ämnar skaffa sig atomvapen.
USA och Israel är ännu så länge de enda länderna som vågat sätta ned foten och kraftfullt uttrycka sin oro över denna utveckling. Men det är viktigt att minnas att inte bara Israel och USA hotas av utvecklingen i Iran. En fundamentalistisk regim i Iran kan mycket väl förse fundamentalistiska terrorgrupper med kärnvapen och i dessas händer hotas alla frihetsälskande demokratier över hela världen, inklusive Sverige.
Då USA och Israel inte har någon diplomatisk relation till Iran, har EU ansett sig ”tvingat” att engagera sig i förhandlingar kring ytterligare inspektioner. I dessa förhandlingar har EU uppvisat osedvanlig flathet. Regeringen i Iran är givetvis orolig för att EU ska lyfta frågan till FN:s säkerhetsråd där Iran riskerar att utsättas för strängare kontroller, eventuella sanktioner och militära insatser.
EU utsattes även i våras för hot av det iranska utrikesdepartementets talesman Hamid Reza Asefi. Skulle Frankrike, Storbritannien och Tyskland lyfta förhandlingarna om kärnvapenutvecklingen till FN:s säkerhetsråd skulle ett sådant steg leda till ”en kris som européerna inte kan kontrollera”. Han varnade också för att Iran tar ”ensidiga beslut” om man riskerar diplomatiska bestraffningar. Parallellerna till ”appeacement”-politiken mot Hitler under 1930-talet; dåtidens retorik och den loja responsen är otäcka. Då vaknade Europa för sent ur sin loja slummer, när demokrati- och frihetshatande fascister redan hade lagt stora delar av kontinenten under sina fötter. Eftergiftspolitikens konsekvenser har vi i dagens historieböcker: 50 miljoner döda. Demokratier får aldrig böja sig inför hot från diktaturer. Vi måste våga sätta ned foten och visa att vi menar allvar, så länge vi är kapabla att göra det.
Med den nya regeringen i Teheran råder det ingen tvekan om att situationen har förvärrats och hoten ökat. Den nye fundamentalisten Ahmadinejad hälsade i ett tal i juni att ”den islamska revolutionen skall exporteras”, ”Tack vare martyrernas blod har en ny islamisk revolution vaknat”, ” Tiden av förtryck, hegemoniska regimer (underförstått USA), tyranni och orättvisa är över”, ” Den islamiska revolutionens vågor kommer snart att nå hela världen” osv.
Nya kommissioner och segdragna förhandlingar utifrån en dagordning dikterad av den fundamentalistiska regimen i Teheran är inte svaret. Iran har redan visat att de inte bryr sig. Och varför skulle de, när omvärlden står passiv och splittrad i frågan. Iran kommer att fortsätta ignorera hoten om inspektioner så länge det inte finns hot om allvarligare konsekvenser. Frågan bör därför snarast föras till FN:s säkerhetsråd där en tydlig tidsbegränsning ges till regimen i Teheran, tillsammans med hot om sanktioner i budskapet.
En given linje i Sveriges utrikespolitik måste vara att bekämpa terrorism, diktatur och allvarliga hot mot människor i Israel och västvärlden. Sverige behöver stå för en mer progressiv utrikespolitik; för demokrati och frihet – även när den hotas.
Det är dags för Sveriges regering att verka för att frågan kring Irans utvecklande av massförstörelsevapen snarast tas upp i FN:s säkerhetsråd. Iran måste till fullo samarbeta med FN.