Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om trafiksituationen i Stockholm.

Motivering

Trafiksituationen i Stockholmsregionen är akut. Huvudstadsregionen har en fjärdedel av landets totala trafikarbete, men har under decennier fått nöja sig med cirka tio procent av väganslagen. De som drabbas är inte bara pendlare och nyttoresenärer som fastnar i stillastående köer, utan också regionbor i allmänhet genom de välfärdsförluster som trafikstörningarna skapar.

När vi lägger fram förslag på hur trafikläget ska kunna förbättras är det viktigt att ha ett långsiktigt perspektiv. Vår främsta uppgift som politiker är att planera för en infrastruktur som klarar inte bara dagens utmaningar, utan också morgondagens.

Stockholmsregionen förväntas den kommande 30-årsperioden växa med mellan 300 000 och 600 000 invånare, och det finns inget som tyder på att individers resande kommer att minska i framtiden. Tvärtom pekar prognoserna på motsatsen utifrån ett framtida ökat välstånd och en ökad rörlighet på arbetsmarknaden.

Det finns en bred enighet om att Förbifart Stockholm är en av regionens viktigaste trafiksatsningar. Den parlamentariska Stockholmsberedningen lyfter fram denna slutsats i sitt slutbetänkande, och Förbifart Stockholm ingår också i den regionala utvecklingsplanen, RUFS, som antogs av landstinget 2001.

Ändå finns det i den nationella väghållningsplanen som fastställts för perioden fram till 2015 inga resurser avsatta till byggandet av Förbifart Stockholm. Vi menar att problemet här inte ligger på myndighetsnivå, utan på regeringsnivå. Förklaringen till den ständiga bristen på resurser till nödvändiga trafiksatsningar i Stockholms län kan sökas i det socialdemokratiska partiets likgiltighet för infrastrukturen i landets huvudstadsregion. Det är dags att lägga om kursen.

Stockholmsregionen är landets snabbast växande region – befolkningsmässigt och ekonomiskt. Dess roll som tillväxtmotor är oomtvistlig och dess fortsatta utveckling är därför av central betydelse för att trygga hela Sveriges framtida välstånd. En avgörande faktor för att Stockholm ska kunna spela denna roll är att den sedan lång tid eftersatta kommunikationsapparaten rustas upp och byggs ut. Tydligast syns dagens katastrofala situation i den allt mer skriande bristen på kapacitet i nord-sydlig riktning, vilket avspeglar sig i ändlösa köer längs infartsleder och i innerstaden samt i stora störningar i järnvägstrafiken. Detta har resulterat i två snabbt växande problem: Huvudstadsregionen hotas av en tydlig tudelning mellan norr och söder med ekonomiska och sociala konsekvenser. Vidare hotar en närmast total trafikinfarkt i huvudstadens kärna.

En ny trafikled i tunnel väster om Stockholm – en Förbifart Stockholm – behöver projekteras och påbörjas inom en nära framtid. Förbifart Stockholm skulle länka bort den genomfartstrafik som passerar genom länet, och samtidigt föra de södra och norra länsdelarna närmare varandra. Redan i dag är det många som avskräcks av trafikläget från att söka arbete eller studera på andra sidan Mälaren i förhållande till den egna bostadsorten. Regionens olika delar behöver få samma chans till utveckling, och invånarna måste fritt kunna välja både bostad och arbetsplats.

En satsning på Förbifart Stockholm måste göras inom ramen för en helhet som innefattar kraftfulla satsningar på kollektivtrafiken, inklusive Mälartunneln som nu projekteras under Stockholms innerstad. Så länge som inte Förbifart Stockholm existerar så bör färjan mellan Slagsta och Ekerö förbättras. Denna är i dag ett alternativ för dem som inte ska in till Stockholms stad.

Förbifart Stockholm och ökade satsningar på kollektivtrafikens infrastruktur är två nödvändiga åtgärder för att råda bot på Stockholmsregionens trafikinfarkt och hindra regionen att glida isär i två halvor.

Stockholm den 3 oktober 2005

Martin Andreasson (fp)

Gunnar Andrén (fp)

Helena Bargholtz (fp)

Mia Franzén (fp)

Nina Lundström (fp)

Ana Maria Narti (fp)

Birgitta Ohlsson (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Nyamko Sabuni (fp)