Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att första-hjälpen-utrustning skall vara obligatorisk i motorfordon.
Säkerheten i trafiken är kontinuerligt föremål för förslag till förbättringar.
Det förebyggande arbetet är givetvis prioriterat; här används åtgärder som exempelvis hastighetsbegränsningar, minimalt mönsterdjup på däcken, halvljus även under dagtid samt skyldighet att medföra varningstriangel. Allt detta är naturligtvis synnerligen angeläget samt nödvändigt att fortlöpande förbättra, men åtgärder måste också vidtas för att lindra konsekvenserna när en olycka väl har skett.
Under år 2003 skadades över 27 000 människor i trafiken och över 500 dödades.
Betydelsen av en snabb insats för att lindra personskador efter en olycka är väl känd, ibland kan även enkla åtgärder som att stilla ett blodflöde vara livsavgörande. Även om beredskapen att undsätta vid olyckor är mycket god på de flesta håll i landet, då polis och ambulans ofta snabbt kan vara på plats, så är det naturligtvis andra trafikanter som alltid är först på plats när en olycka har skett. Att tillkalla hjälp är oftast den naturliga första åtgärden på en olycksplats, men de flesta människor försöker förstås också själva hjälpa till så långt möjligheterna tillåter. Att ha tillgång till förbandsmaterial i den egna bilen kan då vara av avgörande betydelse för konsekvenserna av en olycka, och kanske kan ett enkelt förband betyda en person mindre i statistiken över antalet döda i trafiken.
Att göra första-hjälpen-utrustning obligatorisk vid färd med motorfordon är därför en enkel åtgärd för att öka säkerheten i vår trafikmiljö. Detta kan ske genom ett tillägg i Vägverkets föreskrifter om utrustning i motorfordon.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.