Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en prioriteringsutredning avseende socialtjänst och LSS-verksamhet.
Idag står mer än en miljon människor i Sverige utanför arbetsmarknaden. Det krävs därför radikala åtgärder för att fler ska kunna försörja sig genom arbete i stället för bidrag. Det är en förutsättning om vi ska kunna upprätthålla en rimlig välfärd i framtiden. Men redan idag är bristerna i det svenska välfärdssamhället många, vilket har redovisats i diverse utredningar, i rapporter från myndigheter och i media – inte minst har bristerna inom socialtjänsten blivit tydliga. Intentionerna i gällande lagstiftning och kommunernas ekonomiska förutsättningar är i obalans. Detta faktum är frustrerande framför allt bland personal som arbetar inom socialtjänsten. Allt oftare handlar samtalen bland lokala politiker och personal om budgetfrågor och behovet av besparingar i verksamheterna i stället för samtal om framtida möjligheter, nya idéer och lösningar.
Den kärva ekonomin i kommunerna innebär t.ex. att många äldre och fysiskt och psykiskt funktionshindrade inte får den hjälp de behöver för att uppnå en skälig levnadsnivå.
Missbrukarvården har nedmonterats och har därmed förlorat värdefull erfarenhet och kompetens. Lagstiftningen enligt socialtjänstlagen och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) följs inte. Hemlösheten för missbrukare och psykiskt sjuka är ett allt större problem. För att inte tala om behoven hos personer med dubbel diagnos, dvs. både missbruk och psykiskt funktionshinder.
Barn som far illa får inte alltid det stöd de behöver. Bara omkring hälften av alla anmälningar leder till utredning. Det råder brist på kontaktpersoner, ledsagare liksom familjehem. Dyra omplaceringskostnader riskerar att knäcka en redan ansträngd kommunal ekonomi.
När kommunerna inte lever upp till lagstiftningens intentioner brukar tillsynsmyndigheten få regeringens uppdrag att utöka sin tillsyn. Det innebär inte sällan att tillsynsmyndigheten senare kan redovisa redan kända fakta i en rapport. I vissa fall kan tillsynen leda till vitesförelägganden som ytterligare försvagar den kommunala ekonomin och som kan medföra neddragningar inom annan angelägen verksamhet.
Den lagstiftande församlingen får inte blunda för verkligheten. Det ekonomiska utrymmet för välfärden har krympt. Vi kan inte kräva att lokala politiker och tjänstemän ska kunna trolla fram pengar som inte finns. Det är därför hög tid att en prioriteringsutredning tillsätts som leder fram till en bättre balans mellan lagstiftning, kommunal ekonomi och tillämpning av lagarna. En prioriteringsutredning skulle även kunna påvisa vilka frågor som oundgängligen måste ligga på kommunal socialtjänstnivå. Även om regeringen beslutat tillföra kommunerna ytterligare resurser påverkar detta inte behovet av en sådan utredning.