Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om verkligt självbestämmande för personer med funktionshinder.
”Ingen människa är en ö, sig själv tillräcklig; varje människa är en del av världen, en del av det stora hela.”(J Donne)
Människor med olika funktionsnedsättningar vet att det ofta innebär ett särskilt stort behov av kontinuitet, trygghet och personligt stöd genom hela livet. Alla människor lever i ett sammanhang, i relationer med andra människor. Att vara självständig bör inte tolkas som att vara fristående från andra människor, utan snarare att få vara huvudperson i sitt eget liv och inte bara objekt för någon annan. Vår politik för personer med funktionshinder måste uttrycka den självklara målsättningen att ge dem möjlighet till ett verkligt självbestämmande i sina liv – inte att peka ut dem såsom ”hjälpbehövande”, ”beslutsinkompetenta” och ”beslutsoförmögna”.
Inom FN pågår just nu ett arbete med att utforma en handikappkonvention. Där läggs stor vikt vid att alla människor har likvärdig rättskapacitet, även om vissa behöver stöd för att utöva den. Man poängterar också att för alla människor gäller att vissa beslut fattas mot bakgrund av beroenderelationer med andra människor, andra fattas i helt oberoende sammanhang.
Man pekar på att samhället skall tillförsäkra sina medborgare ett sådant stöd i beslutsfattande, att det ska baseras på en persons uttryck för tillit till en annan person, och att stödet ska vara frivilligt. Man påpekar också att det är samhällets ansvar att alla tänkbara åtgärder vidtas, som t.ex. att använda alternativa metoder för kommunikation, för att undanröja kommunikationshinder och göra det möjligt för personer med funktionsnedsättningar att förmedla sina beslut, val och önskemål.
Även i Sverige måste dessa frågor lyftas fram, och en förändring av attityden till människor med funktionshinder måste ske.