Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i EU kraftfullt verka för sänkta införselnivåer för alkoholdrycker.
I samband med EES-avtalet år 1993 avvecklades flera svenska monopol vars uppgift var att begränsa det privata vinstintresset i alkoholhanteringen.
I samband med folkomröstningen 1994 om svenskt medlemskap i EU var frågan om kvoterna för privatinförsel i samband med svenskars utlandsresor mycket viktig.
Någon höjning gjordes inte vid medlemsinträdet, men i avtalet krävde den svenska regeringen heller inget undantag för att få behålla kvoterna. En ensidig svensk deklaration om oförändrade kvoter gjordes.
Ganska snart ifrågasatte kommissionären Bolkestein de låga kvoterna för resandeinförsel som Sverige ansåg sig ha förhandlat fram. De höjdes därefter i ett par steg för att numera i praktiken vara avskaffade. En mycket stor andel av alkoholkonsumtionen i Sverige utgörs nu av alkohol som privat förts in i landet. En mycket kraftigt stegrad konsumtion är resultatet.
Prisinstrumentet, alltså den konsumtionsstyrande skattenivån, som utgjort fundamentet i Sveriges framgångsrika alkoholpolitik förlorar därmed alltmer sin betydelse. Dessutom har realpriset på alkoholdrycker sjunkit kraftigt sedan medlemsinträdet eftersom skatterna inte kunnat höjas medan lönerna utvecklats bra.
I förslaget till nytt konstitutionellt fördrag för EU ges alkoholkonsumtionen som ett folkhälsoproblem ett större utrymme än i det nuvarande. Eftersom alkoholdrycker inte är som vilka varor som helst är det nödvändigt att reglera försäljningen och resandekvoterna. Alkoholförsäljning kan inte behandlas enbart efter fundamentalistiska inre marknadsregler. Om inget görs kommer sociala och medicinska skador fortsätta att öka. Fortfarande har Sverige mindre skador än andra länder i EU.
Hotet mot svensk folkhälsa är alltså den kraftigt stigande alkoholkonsumtionen. En starkt bidragande orsak är att införselkvoterna är så höga. En person kan vid ett enda resandetillfälle införa en större mängd alkohol än vad som hittills varit en genomsnittlig svensk årskonsumtion. Införselkvoterna är inte bestämda genom fördraget utan har beslutats administrativt. Därför bör kvoterna vara lättare att ändra jämfört med att med alla medlemsländer förhandla fram förändringen i ett nytt fördrag. Sveriges regering måste inom EU med kraft arbeta för en kraftig sänkning av införselkvoterna. Privatinförsel av alkohol undergräver den nationella politiken och försämrar folkhälsan. Detta kan inte tillåtas fortgå bara därför att marknadsekonomin kräver det.
Inom ramen för denna införsel frodas en rad missförhållanden, exempelvis langning både till underåriga och vuxna liksom systematiserad vidareförsäljning. Dessa problem måste angripas av de svenska myndigheterna oberoende av vilka införselnivåer som gäller.
Målet för svensk alkoholpolitik är att begränsa den totala konsumtionen och därmed minska skadorna. Stor betydelse för alkoholpolitiken har systembolagets kontrollerande, icke vinstdrivande försäljning. Att tillåta försäljning av alkoholdrycker i detaljhandeln, som enbart drivs av vinstintresset, skulle knappast bidra till lägre konsumtion.