Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av 3:12-reglerna.
Den s.k. 3:12-regeln fördelar utdelningar och vinster från försäljning av aktier mellan inkomstslagen tjänst och kapital för ägare till aktiebolag med fyra eller färre ägare eller ägarkretsar. Detta gör att beskattning av ägare till fåmansföretag blir högre än för andra aktieägare. Det behövs fler företag och företagare i Sverige. Vi är av den uppfattningen att reglerna måste avskaffas för att öka tillväxten, sysselsättningen och i slutänden välfärden.
De nuvarande 3:12-reglerna ledde för inkomståret 2002 till att ca 20 000 personer fick ersättningar om ca 4,2 miljarder kronor från sitt företag beskattade som inkomst av tjänst i stället för kapital.1 För företagarna innebar det att de fick betala 29–58 % i skatt på dessa inkomster i stället för 30 %. Den statliga inkomstskatten på arbete gav för inkomståret 2002 staten en inkomst på 33,1 miljarder kronor.
Syftet med reglerna är att högavlönade anställda inte ska minimera sin beskattning genom att säga upp sig och erbjuda sina tjänster som konsulter via egna företag. Vi delar inte dessa farhågor då det är två vitt skilda saker att vara anställd och vara företagare.
Till att börja med så försvinner stordriftsfördelarna när en anställd startar eget företag. Som anställd har man hjälp i sitt yrkesutövande med administrationen kring arbetet, dvs. sådana saker som inbetalning av preliminärskatt, bokföring, fakturering, lokaler m.m. Som företagare måste man själv sköta fakturering, indrivning, bokföring, betalningar, redovisning och betalning av skatter m.m. eller betala för att någon annan ska göra detta. Detta gör att företagare har en högre veckoarbetstid än anställda. En normal arbetsvecka arbetar den genomsnittlige företagaren 43,4 timmar, medan en anställd arbetar 35,4. Dessutom tar en femtedel av företagarna inte ut någon semester och de flesta tar bara ut två eller tre veckor under sommaren. Detta för att de inte har tid eller inte vågar lämna företaget.
Då en anställd i stället blir företagare så får det också konsekvenser för tillgången till socialförsäkringssystemet. De ekonomiska konsekvenserna av sjukdom blir större för företagaren. Bolaget mister inkomster men ska också betala sjuklön de första fjorton dagarna i sjuklöneperioden och därefter medfinansiera sjukpenningen. Vid långvarig sjukdom riskerar företagaren att förlora sina kunder.
Vid en konkurs har en företagare inte rätt till den lönegaranti som en anställd har. Den efterföljande arbetslöshetsperioden kommer förmodligen också att ge en låg dagpenning från arbetslöshetskassan eftersom företagare oftast försökt att hålla nere sin egen lön för att företaget ska ha förutsättning att överleva.
En undersökning år 2004 visar att en tredjedel av småföretagarna har ställt personliga säkerheter för sitt företags skulder. En majoritet av dessa har gått i borgen eller intecknat sin fastighet för företagets skulder med mer än 100 000 kr.
Företagare kan dessutom drabbas av ansvar för sitt företags skatter om dessa inte betalats i tid. Skatteverket utkräver detta ansvar, t.ex. efter att företaget gått i konkurs. Det kan bli svårt för företagaren att utöver de säkerheter som företaget ställt för företagets skulder även betala företagets obetalda skatter. Riskerna och kostnaderna för en företagare är betydligt större än för en anställd enligt ovan. Vi menar att det är andra orsaker än skattesystemet som hindrar höginkomsttagare vid valet mellan anställning och företagande.
3:12-reglerna är orättvisa och diskriminerande när man jämför företagares satsningar i sitt eget företag med utomståendes satsningar i företag. Höga avkastningar på investeringar i småföretag beskattas progressivt, men förlusterna dras däremot av i inkomst av kapital. Men för investeringar i t.ex. börsföretag beskattas vinsterna proportionellt.
Vi menar att de diskriminerande 3:12-reglerna minskar företagares vilja att investera i sina företag och hindrar därmed företagens expansion. Detta hindrar tillväxten och 3:12-reglerna bör därför avskaffas.
| [1] | Se Skattestatistisk årsbok s 66 |