Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av 7 kap. 4 § inkomstskattelagen och ändamålskravet att stiftelser anses kvalificerade för begränsad beskattning.
Föreningsliv har i flera decennier kunnat erhålla bidrag utan att detta föranlett någon erinran från länsstyrelser eller skattemyndigheter. Numera tolkas skattelagen (från 1942) mycket restriktivare, trots att några nya riktlinjer för hur lagen skall tolkas inte har presenterats. Vackert tal om folkrörelsernas, kvinnojourernas och övriga ideella föreningars betydelse i samhället står därmed i stark kontrast till skattelagens nya effekter.
Lokala skattemyndigheterna kan inte ge besked om vilka organisationer som stiftelser kan ge bidrag till, som kan kvalificera sig för begränsad skattskyldighet utan hänvisar till rättsfall. Det innebär att föreningar och stiftelser måste ge sig in i en rättslig prövning i domstol för att få sin sak prövad. Signalen till folkrörelse-Sverige är alltså tydligt negativ, detta till en rörelse som av tradition försöker klara sig utan kommunalt eller statligt stöd.
Då de lokala skattemyndigheterna inte i förväg kan ge besked om var den ekonomiska gränsen går för att vara behövande blir bedömningen olika för olika delar av landet.
Det är dessutom orimligt att stiftelser som ger bidrag till ett brett föreningsliv skall klara av att administrera, eller skall belastas med dessa krav. Det är därför av största vikt för folkrörelse-Sveriges fortlevnad att en förändring av nuvarande 7 kap. 4 § skattelagen och ändamålskravet för stiftelser för att anses kvalificerade för begränsad beskattning sker. Detta bör ges regeringen till känna.