Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten att statens företag återgår till den tidigare ordningen med en egen arbetsgivarorganisation.
Det är naturligt att ställa krav på att de statligt ägda företagen ska vara ett föredöme i sin personalpolitik. Det gäller sådant som arbetsvillkor, jämställdhet, mångfald, arbetsmiljö och hälsa. Detta finns klarlagt i regeringens egen målsättning för statens företag. Det råder alltså ingen tveksamhet om vilket uppdrag de statliga företagsledarna har.
För att kunna leva upp till regeringens målsättning krävs väl fungerande fackliga organisationer. Men det krävs också ansvarfulla arbetsgivare, som respekterar den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtalet i centrum.
Samtidigt är en stor del av statens bolag medlemmar i Svenskt Näringsliv, näringslivets intresse och arbetsgivarorganisation. Det är en organisation som aktivt attackerar kollektivavtalen och spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden.
Statens bolag har cirka 200 000 anställda, Posten, SJ, Green Cargo, Telia Sonera, Systembolaget, Teracom är några som ingår i Svenskt Näringsliv. Sammantaget betalar 50-talet statliga bolag 60 miljoner kronor varje år till Svenskt Näringsliv och andra branschorganisationer.
Svenskt Näringsliv har ekonomiskt stött det lettiska byggföretaget Laval un Partneri med hittills en halv miljon kronor för dess kamp mot det svenska kollektivavtalet, först i svenska Arbetsdomstolen, sedan i EG-domstolen.
I rapporten Den svenska modellen har kantrat går Svenskt Näringsliv till angrepp mot fackföreningsrörelsen, som målas ut som alltför maktfullkomlig. Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv vill vingklippa facket och begränsa konflikträtten. Avtalsförhandlingarna om löner och allmänna anställningsvillkor sker numera så gott som helt på fackens villkor, menar man i rapporten. Men verkligheten är att i Sverige beslutar i själva verket arbetsgivaren om nästan allting från löner till företags överlevnad. Utan att blinka lägger storföretag som Ericsson och Electrolux ned verksamhet i Sverige och sparkar ut tusentals människor i arbetslöshet. Ändå vill de bestämma ännu mer.
De statliga företagen bör lämna Svenskt Näringsliv och i stället starta en egen arbetsgivarorganisation (en sådan fanns fram till 1990-talet). Då frikopplas de från den smutskastning av svensk arbetsrätt som de i dag deltar i. Det är knappast rimligt att statliga medel, våra gemensamma tillgångar, ska användas för att finansiera en verksamhet som i slutändan uppenbart syftar till ett totalt systemskifte på arbetsmarknaden.