Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett flexiblare strandskydd.
Sverige har en fantastisk natur med en lång kustlinje och tusentals sjöar och vattendrag. Det är något vi ska värna om och bevara för efterkommande generationer. Människans närvaro utgör både en förutsättning och ett hot mot dessa olika vattendrag.
Människor har alltid velat bo så nära attraktiva vattenmiljöer som möjligt. Idag finns det ungefär 425 000 byggnader som ligger inom 100 meter från kust- eller strandlinje. Ungefär 200 000 av dessa är fritidshus. Hälften av denna strandnära bebyggelse har tillkommit efter det att strandskyddsbestämmelserna infördes i början av 1950-talet.
Den nuvarande lagstiftningen innebär ett förbud mot att bygga intill 100 meter från havet, insjö eller vattendrag. Länsstyrelsen kan utvidga denna gräns till 300 meter och dispens ges endast i undantagsfall. Flera skärgårdar är idag avfolkningsbygder med ett omfattande säsongsboende. Här kan behoven av stöd till lokalt näringsliv och permanent boende vara starkare än behovet att reglera. I många kommuner som hotas av avflyttning kan just det natur- och strandnära boendet vara en attraktionskraft för att behålla eller locka till sig nya invånare.
Det generella förbudet mot strandnära nybebyggelse innebär att priser på befintliga fritids- och bostadshus i dessa lägen pressas upp. I kombination med fastighetsskatten leder detta till att endast ett fåtal har råd att bosätta sig eller avnjuta sin fritid i strandnära områden. Möjlighet borde därför finnas för kommunerna att, i enlighet med den kommunala självstyrelsen, medge strandnära bebyggelse där inte värdefulla naturintressen eller andra allmänna intressen kolliderar med önskemålen att bebygga strandnära.
Denna avvägning måste se olika ut i olika delar av landet. Eftersom olika områden har skilda värden och möjligheter måste utvecklingen noga anpassas till platsen och den aktuella situationen.