Riksdagen avslår proposition 2005/06:197.
För landsbygdens överlevnad och utveckling är det av största vikt att lantbruksnäringarna ges goda förutsättningar och stabila näringsvillkor. I Blekinge finns en gren av dessa näringar som är särskilt utsatt och också angrips med illegala metoder. Jag avser här den näring som bedriver uppfödning av pälsdjur och som är av stor betydelse för näringslivet på landsbygden. Statsmakterna måste nu tydligt visa att de tror på en utvecklingsmöjlighet för denna näringsgren och samtidigt markera att rättsstaten omfattar också dessa näringsidkare. Går propositionen igenom i alla dess delar riskerar det att bli dödsstöten för hela näringen, en förlust inte bara för näringen i sig utan också för djurskyddet.
God djurhållning är givetvis en förutsättning för att man skall bedriva verksamhet med djur inblandade. Om så inte sker skall branschorganisationer, myndigheter och/eller konsumenter ingripa. Pälsdjuren skall precis som andra djur inom denna sektor behandlas på ett djurhållningsmässigt etiskt riktigt sätt. Detta är också utgångspunkten för farmarna. Det är därför också viktigt att den forskning som bedrivs vad gäller djuromsorg noggrant följs upp av branschorganisationen och de enskilda företagarna, detta för att djuren skall må bra och trivas, vilket också är en förutsättning för att pälsen som sådan skall nå bra kvalitet.
Men att införa nya bestämmelser och regleringar som inte bevisat är nödvändiga för minkarnas välmående kan inte vara riktigt. Propositionen föreslår att minkarna ska ha tillgång till vatten att simma i trots att det inte är vetenskapligt vedertaget att det är en nödvändighet för att minkarna ska kunna må bra och uppvisa naturligt beteende. En sådan bestämmelse riskerar att bli dödsstöten för hela minknäringen och därmed förflytta all produktion till andra länder där djurskyddslagarna är helt andra än de svenska. För en sak är säker, en nedlagd svensk minkproduktion kommer inte att leda till minskad efterfrågan på päls, däremot kommer efterfrågan att tillgodoses genom produktion i andra länder. En lag om tillgång till vatten att simma i skulle alltså dels leda till färre jobb, dels till ett sämre djurskydd. Om lagen går igenom blir den rent kontraproduktiv.
Lagrådet har varit kritiskt till propositionens innehåll och påtalar den uppenbara risken att minknäringen kommer att drabbas hårt om den röstas igenom i riksdagen. Lagrådet påtalar också att särskilda bestämmelser för minkar bör föras in i djurskyddsförordningen (1988:539) precis som bestämmelser kring exempelvis farmning av räv. Det behövs enligt Lagrådet alltså ingen särskild lag för just hållande av mink. Lagrådet anser också att kravet på vatten att simma i inte är rimligt eftersom det bland remissinstanserna finns vitt olika åsikter om det bör vara nödvändigt eller inte. Lagrådet kritiserar också den korta övergångsperiod som förslås i propositionen.
Avslutningsvis är det rimligt att regler som tillgodoser djuretiska kriterier finns också för minkuppfödare. Men politiker kan inte bortse från den internationaliserade värld vi lever i. Går lagen igenom blir den enda effekten att produktionen flyttas utomlands med stora konsekvenser för en hel näring, ett helt län och för djurskyddet. Propositionen bör därför avslås.