Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att minska stranderosionen i Stockholms skärgård.
Stranderosionen i Stockholms skärgård är ett välkänt och väl synligt problem. Under 2004 publicerade länsstyrelsen en rapport om stranderosionen som orsakas av svallvågor från båtar, (”Fartygstrafiken och jorderosionen” av Lars Granath). Den visar i korthet två saker: Svallen från de stora Finlandsfärjorna har blivit mindre och skadorna längs Sandhamnsleden och Furusundsleden har minskat något. Samtidigt ökar erosionen på andra platser i skärgården där främst Waxholmsbolagets V-båtar och Strömma Kanalbolagets Cinderellabåtar kör. Enligt undersökningen visar mätningar att sådana båtar kan skapa ”extrema vågenergier som är upp till 20 gånger större än normala fritidsbåtars, och upp till åtta gånger större än en Finlandsfärja i fartbegränsad led.
Naturvårdsverkets inställning tycks vara att stranderosionen inte är av så stor betydelse. Att stränder sköljs bort och att öar till och med försvinner borde vara viktigt för en myndighet som Naturvårdsverket.
Den lag som skall kunna hjälpa fastighetsägare som fått sin fastighet förstörd av stranderosion orsakad av båtar tycks inte heller fungera i praktiken. Det mål som Skärgårdsföreningen drev ända upp till hovrätten i slutet av 90-talet gällande ersättning för strandskador i Furusundsleden förlorade man.
Det som behövs är dels en bättre kontroll och dokumentation av hur skadorna på stränderna breder ut sig, dels konkreta åtgärder för att minska stranderosionen. Åtgärderna går ut på att införa hastighetsbegränsningar vilket tyvärr står i strid med behovet av bra kommunikationer. Det går också att utveckla andra skrovformer som är konstruerade för att minimera svallen i de vanligast förekommande hastigheterna. Här måste länsstyrelser, myndigheter och företag samverka bättre.
Regeringen måste nu få Naturvårdsverket att prioritera dessa frågor, innan fler öar sköljs bort.