Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att slå vakt om folkbildningen.
Varje dag tar många människor runt om i Sverige del av studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet. Folkbildningen intar en viktig roll i svenskt samhällsliv. Den utgör en central komponent i en bredare bildningstradition med djup förankring i folkrörelser och ideellt engagemang.
Folkbildningen förmedlar kunskap och väsentliga insikter. Den förmår dessutom inte sällan nå människor som inte fångas in av mer ”traditionell” utbildning. I ett kunskapssamhälle präglat av mångfald fyller folkbildningen en självklar, och unik, funktion. Folkbildningen är också ett väsentligt inslag i det civila samhälle varpå demokratin ytterst vilar.
Om denna inställning till folkbildningen har det under lång tid rått stor samstämmighet i svensk politik. De signaler som under våren 2005 har kommit från det ansvariga statsrådet Lena Hallengren har därför väckt en del oro i folkbildningskretsar runt om i landet. I en artikel i tidningen Sändaren (24/3 2005) sade Lena Hallengren följande: ”Folkhögskolorna är ingen statlig verksamhet och kan därför inte räkna med några större höjningar av bidragen, utöver den årliga uppräkningen.”
Att en företrädare för regeringen inte vill ställa ut långtgående ekonomiska löften är naturligtvis högst respektabelt. Det som var anmärkningsvärt med uttalandet var den motivering som statsrådet angav för att folkbildningen framgent inte borde prioriteras. Skälet var att folkhögskolorna inte var en statlig verksamhet.
Yttrandet ger uttryck för en principiell syn som måste avvisas. Folkbildningen är viktig inte minst just därför att den inte är statlig verksamhet. Det engagemang som finns i det civila samhället förtjänar uppmuntran och stöd. Därför är det av vikt att slå vakt om folkbildningen.