Riksdagen begär att riksdagsstyrelsen efter en utvärdering återkommer till riksdagen med förslag på lösningar för att åstadkomma en mer relevant process för riksdagens andra steg i budgetbehandlingen.
När Riksdagsutredningen för ett antal år sedan fastnade för rambudgetmodellen var tanken att det andra steget i riksdagens budgetprocess skulle vara fyllt av flexibilitet och vitalitet. Resultatet har blivit ett system som innebär låsning och rigiditet. De goda föresatserna räckte inte. Problemen finns i detaljerna. Och så är det verkligen i det här fallet. Att både anslag och anslagsvillkor för ett helt utgiftsområde skall tas i ett enda klubbslag är förstås till gagn för en regering och speciellt för en minoritetsregering. Men det här rigida systemet minskar riksdagens makt och innebär en nedgradering av det andra steget i budgetprocessen.
Varje oppositionsparti vill i budgetbesluten visa upp sina helhetsbilder. Men skulle det i någon fråga finnas en riksdagsmajoritet för en viss justering inom ramen för ett visst utgiftsområde är den enda möjligheten att i alla andra frågor ställa upp bakom regeringsförslaget. I praktiken är därmed majoritetsbesluten ingen reell möjlighet. Systemet som sådant innebär att budgetprocessens andra steg för många ledamöter, och speciellt för oppositionens ledamöter, framstår som relativt meningslöst.
Riksdagskommittén och dess referensgrupp på området hade uppdraget att begrunda dessa frågeställningar, men av olika anledningar togs inga förslag till lösningar fram.
Riksdagen bör besluta att ge riksdagsstyrelsen i uppdrag att utvärdera och föreslå lösningar för att åstadkomma en mer relevant process för riksdagens andra steg i budgetbehandlingen.