Riksdagen beslutar att permanent sammanföra utrikesutskottet och försvarsutskottet till ett enda utskott, betitlat utrikes- och försvarsutskottet.
I dag finns det två utskott i riksdagen som handlägger frågor rörande Sveriges förhållande till främmande makter och beslut och överenskommelser som träffas rörande frågor inom respektive område:
Utrikesutskottet (UU) bereder ärenden om rikets förhållande till och överenskommelser med andra stater och mellanfolkliga organisationer samt bistånd till annat lands utveckling. Utskottet bereder även ärenden om utrikes handel och internationellt ekonomiskt samarbete. Detta gäller om ärendena inte tillhör något annat utskotts beredning.
Försvarsutskottet (FöU) bereder ärenden om den militära och – i den mån sådana ärenden inte tillhör något annat utskotts beredning – den civila delen av totalförsvaret samt ärenden om samordningen inom totalförsvaret. Utskottet bereder även ärenden om fredsräddningstjänst och kustbevakning.
Denna indelning är i dag långtifrån optimal. Dels finns det anledning att fundera över den formella uppdelningen av frågorna, i en tid då internationalisering, europeisering och globalisering påverkar den politiska agendan. Gränsen mellan vad som är en fråga för respektive utskott är i dag inte alls klar, särskilt inte vad gäller internationella insatser och internationellt säkerhetssamarbete.
I allt snabbare takt smälter frågor kring utrikespolitiska ställningstaganden inom den traditionella diplomatin, frågor kring militära insatser samt en samordnad säkerhetspolitik samman. Samtidigt förblir den svenska riksdagens förmåga att hantera dessa frågor svagare än vad den kunde varit.
Visserligen är det en ständig fråga för riksdagen var ett enskilt ärende egentligen hör hemma. Detta har inte minst märkts i den pågående debatten kring EU-frågornas handläggning i utskottsarbetet. Det måste emellertid anses som ett betydande problem i riksdagens kontrollerande funktion gentemot regeringen att Utrikes- och Försvarsdepartementen kan samarbeta informellt i exempelvis statssekreterargrupper och på så vis ta del av varandras ärenden, samtidigt som riksdagen är fastlåst i antikverade former för sin beredning och kontroll av samma frågor.
Vid ett ökat antal tillfällen under senare år har riksdagen dessutom tvingats inrätta samlade sessioner med bägge utskotten för att bereda ärenden där utskotten vart och ett för sig inte haft tillräckliga politiska mandat. Denna ryckighet befrämjar rimligen inte uppbyggnaden av kompetens, eftersom det är genom kontinuitet som erfarenheter tillvaratas. Detta är ett starkt skäl för att låta utskotten en gång för alla gå samman till ett enda permanent utskott med ansvar för handläggningen av samtliga ärenden inom utrikes- och försvarsområdet.