Riksdagen begär en noggrann översyn av gällande lagstiftning och dess tillämpning kring sekretess och handlingars offentlighet, särskilt vad gäller medicinsk forskning.
Riksdagen begär att översynen utmynnar i förslag till åtgärder som tydliggör undersökningspersoners rätt till sekretess, omfattande talerätten i dessa mål, i förhållande till vikten av handlingars offentlighet.
Det är av stor betydelse att människor har förtroende och kan lita på att det de blivit lovade om sekretess när de deltar i en psykologisk undersökning för forskningsändamål verkligen efterlevs. Dock är det viktigt att man beaktar deltagarnas integritet också i andra medicinska studier, t ex sådana som gäller aids eller alkoholrelaterad skrumplever eller könssjukdomar. Problemet gäller således inte bara psykologiska undersökningar.
Den som känner att den lider men av att handlingar som ej har kunnat avidentifieras lämnas ut, har ingen som helst möjlighet att komma till tals under rättegången och ej heller vidare möjlighet att överklaga domen. Detta visar på en brist i vårt system. Lagen är tänkt att skydda, men de som ska skyddas kan blott i efterhand kräva skadestånd för sitt lidande och ej påverka huruvida skadan uppstår eller ens begränsa skadeverkningarna.
Lagtexten lyder: Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning vilken utförs för forskningsändamål, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften berör eller någon honom närstående lider men.
Eftersom sekretesslagstiftningen, särskilt vad gäller forskning och medicinsk etik, och lagarna kring handlingars offentlighet är mycket viktiga delar i vår lagstiftning, bör dessa ses över i syfte att få fram förslag till ändringar, skärpningar eller kompletteringar som kan vara nödvändiga för att komma till rätta med de uppenbara brister som så menligt skadar både privatpersoner och den framtida forskningen.
En ny lag avseende forskningsetik infördes den 1 januari 2003, men tyvärr är inte heller denna helt entydig vad gäller dessa frågor.