Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om huvudregel för hälso- och sjukvården.
För att sjukhussekretessen skall brytas måste det i dagsläget handla om ett brott som kan ge minst två års fängelse. Regeringen föreslår nu att hälso- och sjukvårdens möjligheter att lämna uppgifter till brottsutredande myndigheter skall öka. Huvudregeln för dem skall i stället vara att man kan lämna uppgifter som angår misstanke om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i ett år. För misstanke om könsstympningsbrott föreslås att uppgifter skall kunna lämnas oavsett brottets svårighetsgrad.
Jag välkomnar förslaget om könsstympningsbrott, det skall vara en självklarhet att den sortens brott alltid skall kunna utredas och att de utredande myndigheterna skall kunna få den information som krävs.
Däremot är förslaget om ändrad huvudregel för hälso- och sjukvården till att öka möjligheterna att lämna uppgifter som angår misstanke om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i ett år inte tillräckligt. Ett exempel på detta är ett aktuellt fall där en vårdare vid ett av landets sjukhus sitter häktad misstänkt för sexuella övergrepp på en kvinnlig patient som under en tid var inskriven på vuxenpsykiatrisk avdelning på det aktuella sjukhuset. Hon har uppgivit för polisen att även andra patienter har drabbats av mannens övergrepp. För att kunna gå vidare med frågan och utreda om fler patienter utsatts för övergrepp har polisen därför begärt uppgifter av sjukhuset, men eftersom minsta straff för sexuella övergrepp är sex månader är det inte möjligt.
Syftet med sekretesslagen är att skydda individen. Sekretess skall gälla för uppgifter om en enskilds personliga förhållanden om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom lider men. I fall som ovan beskrivet står det klart att sekretessen försvårar en utredning om sexbrott vilket i förlängningen kan leda till att ännu fler drabbas av samma brott. Sekretesslagen blir därmed ett hinder att skydda individen från brott.