Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillföra barnkompetens i mål som rör barn.
FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, vilket innebär att vi förbundit oss folkrättsligt att förverkliga den. Enligt konventionen betraktas man som barn till18 års ålder.
Av artikel 3 framgår att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. I svensk lagstiftning finns också inskrivet att ”när åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver”.
Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för att Sverige uppfyller förpliktelserna i konventionen. Det innebär att hela den statliga förvaltningen inklusive alla myndigheter har ett ansvar för att barnkonventionen efterlevs. I stort sett alla myndigheter ska delta i arbetet med att förverkliga barnkonventionen.
Det finns många barn i Sverige som far illa på olika sätt i dag. Barn som är utsatta för misshandel och sexuella övergrepp, barn som kommer i kläm i vårdnads- och umgängesmål, barn som har flytt till Sverige och som har egna asylskäl m.fl. Det handlar också om kriminella ungdomar, vars brottslighet ofta är tätt sammanlänkad med sociala problem och missbruk.
När det handlar om barnärenden i domstol, såsom vårdnads- och umgängesärenden, ansökningar om LVU, asylärenden, är kunskaper om barn en förutsättning för att begreppet barns bästa ska kunna tillgodoses. Därför är det av vikt att arbetet i mål som rör barn i domstol organiseras så att det förutom juridisk barnkompetens även finns sakkunniga med social, barnpsykologisk och ekonomisk kompetens som kan tillvarata barnets intressen. Detta är förutsättning om vi menar allvar med allt tal om barns bästa.