Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en bostadsvaneundersökning.
Dagens bostadsbyggande sker med tvåsamhet som norm och tar sin utgångspunkt i hushåll med två löner. Kvinnor har som regel en betydligt svagare och mer utsatt ekonomisk situation än män. Kvinnor har, i betydligt högre utsträckning än män, låga löner, ofrivilliga deltider och otrygga anställningar. Utan hög månadsinkomst och fast anställning är stora delar av bostadsmarknaden stängd. Detta får till följd att dagens bostadspolitik gör kvinnor beroende av män.
Ett hållbart och dynamiskt socialt samhälle kan inte bygga på beroenden som inte är hälsosamma. Detta leder till instabilitet och tidvis bidragsberoende. Samhällsbyggande och bostadsproduktionen är en kostnadsintensiv verksamhet och kostnaderna löper dessutom ofta över flera budgetår. Av köpare och hyresgäster krävs välfyllda plånböcker. Få kvinnor har råd att singelbo eller bo som ensamstående förälder, på samma sätt som män, eftersom kvinnors förvärvsinkomst är lägre. Kvinnor hänvisas ofta till en boendets restmarknad, till bostadsområden som ligger längre bort från stadens mångfald och stödjande utbud av service och arbete. Inte sällan blir följden en lång och tröttande resväg.
Ensamstående kvinnor har konstaterat sämre boendevillkor och situationen har förvärrats sedan 80-talet, med trångboddhet och otrygga livsvillkor (se rapporten ”Bo Tryggt” Byggnads, augusti 2005).
Om vi utgår från tillgängligt material i offentliga utredningar om fördelning av löner, fördelningen av betalt och obetalt arbete, fördelningen av statens anslag och transfereringar, osv., allt uppdelat utifrån kön (ref. bilaga till statsbudget) så saknas en analys av vad kvinnors ekonomiska underordning får för konsekvenser för möjligheten till ett självständigt liv baserat på ett eget boende.
En bostadspolitik som tar kvinnors liv och kvinnors ekonomi som utgångspunkt, som tar hänsyn till både den privata sfären (hemmet, hushållet, fritiden, etc.) och den offentliga sfären (arbete, vård, omsorg av barn och anhöriga, dagligvaruhandel, besök på myndigheter, etc.) behöver ett faktabaserat underlag. Ett sådant heltäckande underlag skulle kunna tas fram genom en ”bostadsvaneundersökning”, kopplad till folk- och bostadsräkningen.
Undersökningen ska
kartlägga kvinnors dagliga planering och utnyttjande av transporter
undersöka den dagliga tidsfördelningen i det privata och i det offentliga rummet
kartlägga användandet av kollektiva närtjänster, resp. privata hemtjänster
undersöka nuvarande bostadssituation fördelat efter kön, både för ensamstående och för personer i olika samlevnadsförhållanden
undersöka hur ”tryggt boende” förhåller sig till kön, arbete, resvanor och boendeformer
undersöka bostadsplanering i förhållande till utrymmesbehov, fastighetspris (hyresrätt, bostadsrätt, småhus), närhet till arbete, tjänster och till flexibelt utnyttjande av bostaden
beskriva flyttningstrender och flexboende (arbete/bostad på olika håll)
utifrån kön undersöka deltagande i samhällsbyggnadsärenden, samråd, nämnder etc. gällandet boendet.
För att kunna förändra dagens patriarkala bostadspolitik i riktning mot en politik som tar varje människas rätt till en egen bostad som utgångspunkt, oavsett kön och oavsett val av (sam)levnadsform, behövs alltså en bostadsvaneundersökning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.