Konflikten som inte blir av – argumentation och kommunikation i LVM-förhandlingar

Av Maritha Jacobsson

1. Inledning

Denna studie genomförs inom ramen för en pågående statlig översyn av tillämpningen av lagen om vård av missbrukare (dir. 2002:10). Tillämpningen av LVM innebär svåra överväganden och bedömningar mellan å ena sidan individens självbestämmande och å andra sidan samhällets ansvar att garantera vård och skydd för medborgare (Piven & Cloward 1972; Midré 1990; Salonen 1994). Besluten om tvångsvård fattas av förvaltningsdomstolarna som skall avgöra om socialnämndens bedömningar överensstämmer med lagstiftningens normer. Förvaltningsprocessen har tidigare enbart grundats på ett skriftligt förfarande men med anledning av internationella krav, som inverkan från Europakonventionen om de mänskiga rättigheterna,1 har tvåpartsprocessen och de muntliga förhandlingarna fått större betydelse (Halila 2001). Syftet med detta är att minska bindningarna mellan myndigheter och domstolar samt stärka individernas processuella rättigheter (ibid.).2 Den övergripande frågan jag ställer i denna studie är hur de muntliga förhandlingarna bidrar till att ge ett bättre beslutsunderlag för rätten.

Rättsvetaren Ewa Gustafsson har i sin avhandling Missbrukaren i rättsstaten. En rättsvetenskaplig studie om lagstiftningen rörande tvångsvård av vuxna missbrukare (2001) studerat hur LVM har tillämpats. Gustafsson drar slutsatsen att lagen är vag och att rekvisiten3 kan

1 Europakonventionen är numera inkorporerad i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

2 Under 1980-talet utsattes det svenska förvaltningsrättskipningssystemet för Europadomstolens bedömning och enligt Europakonventionens artikel 6 kom man fram till att de mänskliga rättigheterna kränkts vid ett flertal tillfällen.

3 Rekvisit är de förutsättningar som enligt lagtexten skall föreligga för att domstolen, i ett givet fall, skall besluta om tvångsvård av missbrukare.

61

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

bedömas på olika sätt samt att den utredning som ligger till grund för ansökan om tvångsvård inte alltid anger sakliga skäl till varför det kan vara aktuellt med tvångsvård i det enskilda fallet. Dessa resultat, baserade på aktmaterial, reser frågan om vilken roll den muntliga förhandlingen spelar, en fråga som för övrigt sällan belyses i juridisk forskning. Kan det vara så att förhållanden som framstår som otydliga i akterna blir mer begripliga om man också ser till samtalet i rätten?

Kriterierna för ingripanden i LVM definieras utifrån vad som är bäst för den medborgare som ingripandet gäller, något som kan kallas för terapeutisk rätt (Hollander m.fl. 2000; Hollander & Marklund 1983; Hollander 1985; Sjöström 1997). Det innebär att kriterierna för ingripande enligt lagen leder till överväganden om vad som är bäst för den enskilde. Detta är inte någon oproblematisk process. Offentlig part, som i förhandlingen ofta representeras av socialsekreterare, har en dubbelroll. Som socialsekreterare har de etablerat en terapeutisk och samarbetande relation till klienten beroende på problem som uppstått i dennes vardag. Denna relation kan dock snabbt förändras. Om socialsekreterare får kännedom om risk för klientens hälsa eller att denne utsätter sig själv eller andra för fara är socialtjänsten skyldig att påbörja en utredning och eventuellt ansöka om tvångsvård. För klienten kan denna process upplevas som ett svek och att samarbetet med socialsekreteraren förändrats till ett konfliktförhållande. När de därefter möts i den muntliga förhandlingen skall socialsekreteraren också agera som motpart i sin roll som offentlig part och argumentera för ett tvångsvårdsomhändertagande. Det innebär att socialsekreteraren både har en terapeutisk och åklagarliknande relation till klienten. Klientens roll i domstolsprocessen blir att, som enskild part, försvara sina intressen och argumentera mot socialsekreteraren som man tidigare har haft en behandlande relation till. För den enskilde innebär det att hon å ena sidan anses vara kapabel att försvara sina intressen och å andra sidan inte kunna bedöma sitt eget bästa. Den enskilde har rätt till juridisk hjälp av ett offentligt biträde som vanligtvis är advokat.

Relationerna mellan parterna i rätten liknar förhållandet mellan läkare och patient i mål om tvångsvård av psykiskt sjuka. Stefan Sjöströms studie (1997) av dessa aktörer i LPT-mål (lagen om psykiatrisk tvångsvård) visar att patienten i liten utsträckning ses som

62

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

en part i juridisk mening utan snarare behåller rollen som patient.4 Under länsrättsförhandlingarna tonas konflikten mellan parterna ner och alla försöker istället se till den enskildes bästa i en mer terapeutisk mening. Är det möjligt att något liknande inträffar i LVM-mål?

Syfte

Det övergripande syftet med denna studie har varit att studera hur den muntliga förhandlingen bidrar till att ge ett bättre beslutsunderlag för rätten. Detta utforskas utifrån tre aspekter:

Hur argumenterar parterna kring de rekvisit i lagen som åberopas? Vilka argument lyfts fram? Vilka rekvisit är det mest diskussion/konflikt kring?

På vilket sätt kommunicerar parterna i rätten? Hur presenteras argumenten? Vad hänvisar parterna till?

Hur relaterar parterna till varandra under den muntliga förhandlingen? Hur agerar ordföranden som processledare i förhandlingen? Hur framstår socialsekreterare, finns en rollkonflikt? Vilken roll har offentliga biträdet?

Det bakomliggande intresset är att belysa rättssäkerheten i anslutning till domstolsprövning av LVM-mål. Vissa jämförelser har varit möjliga att göra med de LPT-förhandlingar som ingår i det forskningsprojekt från vilket materialet för denna rapport är hämtat.

2. Bakgrund

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) trädde i kraft 1982 (prop. 1981/82:8), då den ersatte 1954 års nykterhetsvårdslag. LVM reviderades 1989 (prop. 1987/88:147), vilket bland annat innebar att lagens syfte tydliggjordes. Enligt 3 § LVM skall vården syfta till att motivera missbrukare att frivilligt medverka till vård enligt socialtjänstlagen eller på annat sätt. LVM är en vårdlag, vilket

4 Att göra en jämförelse mellan LVM- och LPT-förhandlingar är av stort värde eftersom de på många sätt liknar varandra. Förhandlingarna är ett resultat av att det allmänna (socialnämnd resp. chefsöverläkare) ansökt om tvångsvård hos länsrätten och såväl LVM- som LPT- förhandlingar är tvåpartsprocesser.

63

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

innebär att det är omsorgen om den enskilde som står i fokus. Enligt 2 § första stycket skall missbrukare beredas vård oberoende av samtycke om förutsättningarna enligt 4 § första stycket är uppfyllda. Tvånget syftar till att hålla kvar missbrukaren i behandling när motivationen sviktar (SOU 1987:22, s. 250). Myndighet som i sin yrkesutövning regelbundet kommer i kontakt med missbrukare, till exempel polis, är skyldig att anmäla till socialnämnden om de anser att någon kan vara i behov av LVM (6 §). När socialnämnden får kännedom, antingen via myndighet eller genom egen iakttagelse, om missförhållanden där LVM kan vara tillämplig, är den skyldig att påbörja en utredning (11:1 § första stycket SoL). Socialnämnden skall se till att utredningen blir så fullständig som möjlig (SOU 1981:7, s. 45). Utredningen skall ange sakliga omständigheter som är av relevans för bedömningen (RF 1:9).

Läkarintyg skall bifogas ansökan om tvångsvård till länsrätten, men kravet kan efterges om synnerligt hinder möter mot undersökningen, exempelvis att den enskilde vägrar att genomgå läkarundersökningen (11 § andra stycket LVM). Läkaren skall inte ta ställning till om förutsättningarna för LVM är uppfyllda utan endast ange missbrukarens aktuella hälsotillstånd och hans/hennes allmänna behov av vård (prop. 1987/88:147 s. 59). Finner socialnämnden att utredningen ger stöd för ett tvångsvårdsomhändertagande är den skyldig att ansöka om vård hos länsrätt (11 § LVM). Ansökan skall vara skriftlig (3 §) och ange vilka omständigheter som är tillämpliga (Wennergren 1995, s. 80), dvs. vilka rekvisit i lagen som kan ligga till grund för ett tvångsvårdsomhändertagande.

Förutsättningarna för vård med stöd av LVM regleras i 4 §:

Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller på något annat sätt och att han till följd av missbruket:

1. utsätter sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara,

2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller

3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Lagen innehåller sex rekvisit. I första stycket anges generalindikationen (prop. 1981/82:8, 1987/88:147), dvs. allmänna grundläggande krav som alltid måste vara uppfyllda. De tre rekvisiten i generalindikationen handlar om:

64

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Fortgående missbruk

Vårdbehov

Samtycke saknas

Förutom dessa måste minst en av de tre specialindikationerna i andra stycket vara uppfyllda. Dessa benämns ofta som:

Hälsoindikation

Social indikation

Skadeindikation

För att avgöra om någon av specialindikationerna är uppfyllda måste en riskbedömning göras. Det räcker med att det uttrycks en fara eller risk för svåra konsekvenser vid missbruk för att ett beslut enligt LVM skall kunna tas. Samtidigt föreligger ett aktualitetskrav (Bramstång 1984) som innebär att omständigheterna vid tidpunkten för ingripandet är avgörande för bedömningen, även om tidigare omständigheter skall vägas in.

Muntlig förhandling

I princip är den förvaltningsrättsliga processen skriftlig och om muntlig förhandling hålls är den endast ett komplement till det skriftliga förfarandet (Wennergren 1995). I mål om tvångsvård är dock huvudregeln att muntlig förhandling hålls (prop. 1999/2000: 44). Syftet med muntlig förhandling är dels att stärka individens ställning som part och dels att få fram ett tillförlitligt och fullständigt material som kan ligga till grund för ett beslut. Den muntliga förhandlingen skall dock inte ensam ge ett fullständigt beslutsunderlag och omständigheterna i målet behöver därför inte behandlas i sin helhet vid den muntliga förhandlingen. Det innebär att det är möjligt att lägga fram nytt material både före och efter den muntliga förhandlingen (Wennergren 1995, s. 128).

Enligt officialprincipen (8 § FPL) är det ordföranden som har det yttersta ansvaret för att målet blir utrett även om parterna själva skall verka för en fullständig belysning av omständigheterna (Wennergren 1995, s. 107 f.). Tanken är att parterna skall ha likvärdiga processuella rättigheter och att detta skall stärka parternas makt över den juridiska processen.

LVM-förhandlingarna följer i regel en fasindelning:

65

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

1. Inledning

2. Yrkanden

3. Sakframställning

4. Frågor ställs till enskild part

5. Slutplädering

6. Rätten håller enskild överläggning

7. Meddelande av dom

Faserna glider ofta in i varandra och det kan vara svårt att avgöra när en fas slutar och när nästa börjar. Inledningsvis redogör rättens ordförande för vilka parter som närvarar under förhandlingen. Förutom ordföranden deltar tre nämndemän, protokollförare, enskild part, hennes biträde och offentlig part. Aktörerna sitter runt ett sammanträdesbord där ordföranden, nämndemän och rättens sekreterare sitter längs den ena långsidan medan parterna sitter längs den andra. Offentlig part representeras av en eller två personer från socialnämnden. I den nu aktuella studien deltar inga vittnen eller sakkunniga. När ordföranden har presenterat aktörerna får parterna lägga fram sina respektive yrkanden. Representanten från socialnämnden upprepar vilka rekvisit som åberopats i ansökan och det offentliga biträdet redogör för den enskildes inställning. Därefter sker sakframställningen där argumenten för och mot socialnämndens yrkanden skall framläggas. Här redogör parterna i tur och ordning för omständigheter som de anser bör belysas. Det vanligaste är att offentlig part inleder sakframställningen. Därefter ställer offentlig part och den enskildes biträde frågor till den enskilde. Endast i undantagsfall ställs frågor till offentlig part.

Avslutningsvis framlägger parterna sin slutplädering. Det är i denna fas som de viktigaste argumenten skall summeras. Det är inte ovanligt att slutpläderingen är väldigt kort och att parterna hänvisar till vad som sagts tidigare. Förhandlingarnas längd skiftar i materialet mellan elva och femtiosju minuter. Efter förhandlingen lämnar alla rummet med undantag för rättens ledamöter, dvs. ordföranden, tre nämndemän och protokollföraren. I vissa fall håller rätten enskild överläggning i direkt anslutning till förhandlingen och meddelar därpå omedelbart dom (fem förhandlingar i detta material). I andra fall (åtta förhandlingar) meddelas dom några dagar senare (cirka tre dagar).

66

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

3. Metod och material

Rapporten baseras på data insamlade genom det pågående forskningsprojektet “Terapeuten som motpart”5 där länsrättsförhandlingar i mål om tvångsvård studeras. Studien baseras på tio inspelade och transkriberade6 muntliga förhandlingar vid två länsrätter i Sverige vilka alla avser ansökan om beredande av vård (4 § LVM). Utöver dessa har jag deltagit vid tre LVM-förhandlingar där inspelningen inte fungerat men där det har varit möjligt att genomföra observationer. I sju av tretton förhandlingar har vi varit två som deltagit, vilket inneburit att vi direkt efter förhandlingen har haft möjlighet att kommentera och analysera hur parterna kommunicerat och agerat. Vi har båda uppmärksammat och reagerat på vissa kommunikationsaspekter. Några av dessa aspekter ligger till grund för denna studie.

För att få en djupare förståelse för hur parterna uppfattar sina roller i rätten har vi även intervjuat aktörer i de muntliga förhandlingarna. Inom projektet har vi i huvudsak intervjuat biträden och offentliga parter. I detta material har jag analyserat elva intervjuer:en domare, fem socialsekreterare, fyra offentliga biträden och en enskild part. Jag har även haft tillgång till, och till viss del studerat, relevant aktmaterial (utredningar, tidigare domar och läkarintyg).7 Mitt syfte är dock inte att ta ställning till på vilka grunder rätten anser att rekvisiten är uppfyllda. Vad som istället skall belysas är vilken roll den muntliga förhandlingen har.

Analys av argument

För att få förståelse för vilka argument som används och hur förhandlingarna bidrar till att ge rätten ett bättre beslutsunderlag har jag valt att göra en argumentationsanalys. Juridisk argumentation sker under vissa formella villkor vilket dock inte betyder att utsagor är formulerade som tydliga argument. I de här studerade muntliga förhandlingarna återfinns argumenten invävda i berättelser och frågor. I sakframställningen formuleras ofta argument i form av

5 Projektet finns presenterat i Hollander m.fl. (2000).

6 Transkriptionerna är ordagranna men försiktigt anpassade till skriftspråk. Understrykningar markerar samtidigt tal, [hakparenteser] markerar förtydligande kommentarer som jag lagt till, xxx markerar ohörbart tal. Bindestreck - markerar att nästa talartur följer omedelbart den föregående.

7 Sedvanliga forskningsetiska principer har följts, till exempel samtycke och anonymisering av alla namn som används.

67

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

berättelser om den enskildes bakgrund, problem och inställning till vård. Parterna konstruerar berättelser för att legitimera sina ståndpunkter för och emot tvångsvård - berättelser som verkar inom argumentationens ram.8 Under nästa fas i förhandlingen har offentlig part, biträde och ordförande möjlighet att ställa frågor till den enskilde. Att ställa frågor är ett sätt att argumentera, bland annat därför att den som frågar har möjlighet att välja vilket ämne som skall kommenteras. Ett sätt att argumentera är att ställa retoriska frågor, vilket innebär att talaren ställer en fråga där svaret är givet eller där hon själv svarar. Hur svaret tolkas beror på situationen och vem som använder svaret till vad. Det viktiga blir således att studera både vad som sägs och hur det som sägs kan tolkas.

Det första ledet i argumentationsanalysen har varit att studera transkriberingar av de muntliga förhandlingarna. Dessa har analyserats och tolkats i flera omgångar för att urskilja argumentationsmönster. För att få en översikt och förståelse för vilka argument som använts har de sorterats i en argumentlista9 där för- och motargument mot teserna har tolkats. I något fall kan en utsaga tolkas som ett argument för eller mot flera rekvisit. I analysen har utsagan då setts som argument för flera rekvisit. Offentlig parts övergripande tes i förhandlingarna är alltid att den enskilde uppfyller lagens rekvisit för tvångsvård. De sex rekvisiten i 4 § LVM bildar underordnade teser till denna övergripande tes. Enskild part argumenterar, tillsammans med sitt biträde, i samtliga fall mot den övergripande tesen och i vissa fall mot underordnande argument. För att domstolen skall kunna bifalla socialnämndens ansökan måste samtliga tre rekvisit i generalindikationen vara uppfyllda samt minst en av de tre specialindikationerna. I analysen kommer jag att analysera dessa sex rekvisit separat och behandla vart och ett som en tes som socialnämnden kan driva.

Vissa utsagor från förhandlingen är enkla att tolka eftersom parterna tydligt uttalar vad de argumenterar mot. I de flesta fall är dock argumenten mer implicita och måste tolkas som utsagor för ett visst rekvisit. Det förekommer dels underliggande argument som kan förstås på logisk väg, dels de som kräver kontextkännedom för att förstås (Sigrell 1999).

8 Hellspong skriver om detta i artikeln Berättelser i argumentation (2000). Även Farber & Sherry (1996) har uppmärksammat hur juridiken använder sig av berättelser.

9 För den aktuella argumentlistan ligger “pro et contra”, för och motanalysen till grund (se till exempel Naess 1971, Bergström & Boréus 2000). Analysen innebär att man försöker hitta argument för och mot teserna och att relatera dessa till varandra.

68

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

För att få en förståelse för i vilken mån argumenten kan accepteras av lyssnarna har jag valt att analysera vilka typer av argument som förekommer och på vilket sätt de kan uppfattas som hållbara. Auktoritetsargument (Bergström & Boréus 2000, s. 126) innebär att den som talar hänvisar till expertkunskap, dels till andra personer med hög status och dels till sig själva. Auktoritetsargumenten uppfattas ofta av lyssnaren som hållbara och relevanta och bidrar inte till en utvidgad diskussion utan sätter snarare stopp för den. När talaren hänvisar till händelser som ger stöd för att rekvisiten är uppfyllda har jag kodat detta som orsaksargument (a.a. s. 125). Det innebär dels att talare hänvisar till enskilda parters historier där en händelse leder till en annan, dels att talare hänvisar till att det förekommer symtom10 eller tecken på något, till exempel att hälsan är dålig. Trovärdighetsargument11 används av talaren för att beröva en person dess trovärdighet. Genom att påtala att man inte kan lita på motpartens ord behöver inte talaren själv uttrycka det. Följden blir istället att lyssnarna drar egna slutsatser och att den som talar inte behöver stå för dennes tolkningar.

Förhandlingarna kan ses som konfliktarenor där parterna interagerar för att lägga fram sina versioner av vad som är mest sannolikt i fråga om den enskildes behov av tvångsvård eller ej. För att få en uppfattning om i vilken mån argumenten bidrar till att förtydliga hur parterna förhåller sig till rekvisiten har jag kodat argumenten med avseende på om det uppstår en konflikt och om detta i så fall leder fram till diskussioner. Konflikt innebär att det uppstår en tydlig motsättning mellan parterna om ett givet rekvisit är uppfyllt. Diskussion innebär att parternas motsättningar bemöts och lyfts fram under förhandlingen.

I argumentationsanalysen lyfter jag i första hand fram de argument som offentlig part använder för att påstå att rekvisiten är uppfyllda. Dessa har sedan analyserats med tanke på hur parterna förhåller sig till argumenten.

10 Bergström & Boréus (2000) väljer att kategorisera detta som en särskild argumenttyp. Jag anser dock att hänvisningar till symtom i detta material även kan ses som en orsak till varför rekvisitet är uppfyllt.

11 Söderberg & Hellspong (1976) benämner dessa argument som personargument.

69

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Analys av diskurser

Utfallet av argumentationsanalysen har väckt ytterligare frågor angående hur konflikter hanteras i rätten och hur relationer mellan parterna fungerar. För att belysa detta har jag inspirerats av diskurspsykologin (exempelvis Potter & Wetherell 1987) som fokuserar på hur människor strategiskt använder diskurser i social interaktion och vilka konsekvenser detta kan få. Med diskurser avses i detta sammanhang hur de olika parterna diskuterar. Det är aktörernas aktiva språkbruk i den rättsliga kontexten samt den förståelse som aktörerna har av vad som utspelar sig i förhandlingarna som analyserats. Det material som legat till grund för denna analys är både transkriberingar av förhandlingar och intervjuer med aktörer.

4. Resultat

Sammanställning av LVM-förhandlingar

I samtliga förhandlingar bestrider den enskilda parten ansökan om tvångsvård, även om hon i förhandlingen medger att vissa rekvisit kan vara uppfyllda. Alla förhandlingar i denna studie leder fram till ett beslut om tvångsvård,12 vilket betyder att rätten bedömt att alla rekvisit i generalindikationen varit uppfyllda samt minst en av specialindikationerna. I tabell 1 nedan anges vilka specialindikationer som åberopats i socialnämndens ansökan, vilka den enskilde bestrider och vilka av dem som rätten finner vara uppfyllda. I tabellen finns även uppgifter om hur stort talutrymme aktörerna får. Notera att om rätten finner att en av specialindikationerna är uppfylld, kan den lämna övriga utan övervägande.

12 I en av de tre förhandlingarna som ingår i materialet men som inte spelats in har rätten avslagit socialnämndens ansökan.

70

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Tabell 1. Sammanställning om LVM-förhandlingar som ingår i undersökningen.

Namn13	Ålder	Specialindika-	Rekvisit som	Uppfyllda	Talutrymme
		tioner som	bestrids av den	specialindika-	i procent
		åberopas	enskilde under-	tioner enligt dom
			förhandlingen
Sonja	57	Hälsoindikation	Samtycker inte	Hälsoindikation	O	12
Andersson		Skadeindikation	Hälsoindikation	Skadeindikation	OP	24
			Skadeindikation		EP	33
					B	31
Magnus	66	Hälsoindikation	Fortgående	Hälsoindikation	O	26
Bengtsson		Skadeindikation	missbruk		OP	28
			Vårdbehov		EP	–
			Samtycker inte		B	46
			Hälsoindikation
			Skadeindikation
Zlatan.	26	Hälsoindikation	Samtycker inte	Hälsoindikation	O	9
Dankovic		Social indikation		Social indikation	OP	6
		Skadeindikation		Skadeindikation	EP	28
					B	57
Mats	59	Hälsoindikation	Samtycker inte	Hälsoindikation	O	5
Fransson					OP	29
					EP	39
					B	27
Mari	52	Hälsoindikation	Samtycker inte	Hälsoindikation	O	14
Hansson					OP	26
					EP	12
					B	48

13 De namn som anges i rapporten är fingerade av anonymitetsskäl.

71

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Oskar		57	Hälsoindikation	Samtycker inte	Hälsoindikation	O	12
Ingmansson				Hälsoindikation		OP	13
						EP	24
						B	51
Ove		21	Hälsoindikation	Fortgående miss-	Hälsoindikation	O	34
Jonsson			Social indikation	bruk	Social indikation	OP	19
			Skadeindikation	Samtycker inte	Skadeindikation	EP	24
				Hälsoindikation		B	23
				Social indikation
				Skadeindikation
Henrik		39	Hälsoindikation	Samtycker inte	Hälsoindikation	O	16
Larsson			Social indikation	Hälsoindikation		OP	35
				Social indikation		EP	21
						B	28
Kjell		19	Hälsoindikation	Samtycker inte	Hälsoindikation	O	12
Månsson			Social indikation	Skadeindikation	Social indikation	OP	39
			Skadeindikation			EP	20
						B	29
Åke		35	Hälsoindikation	Samtycker inte	Hälsoindikation	O	20
Nilsson			Social indikation		Social indikation	OP	34
			Skadeindikation		Skadeindikation	EP	22
						B	24
	O = Ordförande, OP = Offentlig part, EP = Enskild part, B = Biträde

I de flesta förhandlingar medger enskild part att man har ett missbruk och ett vårdbehov. Vad som framför allt blir föremål för konflikt är om den enskilde samtycker till vård eller inte. I varje förhandling har antalet ord per aktör räknats (exklusive fasen meddelande av dom). I genomsnitt står ordföranden för 15 % av talet, offentlig part 26 %, enskild part 26 %14 och offentligt biträde 33 %.

14 Siffrorna baseras på alla tio förhandlingarna, av dessa är enskild part närvarande i nio förhandlingar.

72

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

För- och motargument

Alla tio förhandlingarna har analyserats utifrån vilka argument som stödjer eller motsäger åberopade rekvisit. Argumenten har kodats i en argumentlista för varje rekvisit. Huvudargument (H) formuleras vanligtvis av offentlig part (i vissa fall av ordföranden vilket särskilt markerats i argumentlistan) och kan betraktas som ett övergripande argument. Förekommer det flera huvudargument numreras dessa. Numreringen av huvudargumenten innebär dock inte någon värdering av vad som är viktigare eller starkare. I vissa fall förekommer även underargument (U) som stödjer huvudargumentet. Det uttalas ibland även argument som ger stöd för underargument vilka numreras under dessa. Motargument (M) är de invändningar till tesen eller underargument som anförs av enskild part/biträde. Argumenten har även studerats på basis av om det uppstår en diskussion (D) angående hur parterna förhåller sig till rekvisiten. Med konflikt (K) avses här att det förekommer både för- och motargument angående om rekvisitet är uppfyllt. I vissa fall uppstår inte någon diskussion (I), trots att det uppstår en konflikt.

Fortgående missbruk

Rekvisitet fortgående missbruk är ett av de tre delrekvisiten som är formulerade i generalindikationen som måste vara uppfyllda för att rätten skall besluta om ett tvångsvårdsomhändertagande. Fortgående missbruk innebär att det skall finnas ett missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel (prop. 1981/82:8, s. 74 f.), och att det inte skall röra sig om en tillfällig överkonsumtion. Det kan dock vara svårt att dra en skarp gräns mellan vad som är ett fortgående missbruk och en tillfällig överkonsumtion.

Enligt Gustafsson (2001, s. 321) har olika bedömningar gjorts i de utredningar hon studerat. Hon menar att ett problem är att det inte definieras vad som åsyftas med ett periodiskt missbruk i lagen eller dess förarbeten. Hon menar vidare att det är svårt att utifrån respektive utredning veta hur man når fram till sitt ställningstagande. Det är istället socialsekreterarnas egna bedömningar av den enskildes situation som får ligga till grund för socialnämndens ansökan. Vad dessa framför allt redogör för är hur missbruket utvecklats, antalet återfall och hur många gånger de blivit omedelbart omhändertagna.

73

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

I samtliga mål i min undersökning har rätten bedömt att generalindikationens samtliga tre rekvisit är uppfyllda, vilket är en förutsättning för ett beslut om tvångsomhändertagande. Det är endast i Ove Jonssons förhandling som det uppstår en konflikt och diskussion angående rekvisitet om fortgående missbruk. I Magnus Bengtssons förhandling uppstår en tydlig konflikt när parterna i sakframställningen lägger fram för- och motargument. Detta leder emellertid inte till en diskussion.

Tabell 2. Argument för och mot fortgående missbruk

HUVUDARGUMENT	UNDERARGUMENT	MOTARGUMENT
(H)	(U)	(M)	K/D/I
Ove Jonsson	U1:H: den enskilde har	M1:H: den enskilde	KD
H: det finns ett missbruk	brukat droger sedan tidi-	förnekar ett fortgående
	ga tonåren	missbruk
av alkohol, narkotika och
	U2:H: den enskilde är
lösningsmedel		M2:H: den enskilde har
	berusad av folköl på hel-
		provat narkotika men
	gerna (ordf.)
		slutat
	U2:1:H: enligt analysbe-	M3:H: den enskilde har
	sked har den enskilde
		provat att sniffa men gör
	påträffats med 2,47 pro-
		det inte nu
	mille (ordf.) U3:H: den
		M:U1:H: det finns inte
	enskilde har enligt dom
		något som styrker att den
	påträffats berusad (ordf.)
		enskilde använder droger
	U4:H: den enskilde har
		M:U2:H: den enskilde
	provat svamp (ordf.)
		dricker endast folköl på
		helgerna och blir salongs-
		berusad
Magnus Bengtsson	U:H: den enskilde har	M1:H: förnekar alko-	K
H: den enskilde dricker	varit onykter vid besök	holintag som påstås
återkommande stora		M2:H: den enskilde har
mängder alkohol		dragit ner på sitt missbruk

74

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Mats Fransson	U1:H1: när han inte tar	M1:H1: den enskilde	I
H1: det har blivit svårare	antabus får han snabbt återfall	har långa nyktra
		perioder
för den enskilde att hålla	U1:1:H1: det har blivit svårare
sig nykter någon lägre	att få den enskilde att ta an-	M2:H1: missbruket har
period	tabus	inte förvärrats
H2: anhöriga är oroliga	U2:H1: återfaller i missbruk	M3:H1: situationen var
	efter sjukhusvistelse och när	sämre på sjuttiotalet
	han skulle till behandlingshem	M1:U1:1:H1: det är
	U2:1:H1: öl och sprit fanns	bara sista månaden det
	framme vid hembesök	har varit problem med
	U3:1:H1: de sista månaderna	antabus
	har situationen blivit akut	M2:U1:1.H1: den en-
	U1:H2: anhöriga har sett till	skilde har gått på
		kontroller
	att den enskilde kommit på
	avgiftning
Kjell Månsson	U1:H: under sommaren kom-	M1:U2:H: den	I
H: den enskildes	mer uppgifter om att missbru-	enskilde har aldrig
	ket har tilltagit	blivit dömd för att han
missbruk har tilltagit
		sålt narkotika
	U1:1:H: den enskilde blir
	alltmer uppmärksammad av	M2:U2:H: den
	myndigheternaU2:H: enligt	enskilde har inte sålt
	läkarintyg finansierar han sitt	droger, endast bytt
	missbruk genom att sälja till	med kompisar
	andra
	U3:H: analysprover visar
	positivt på cannabis, opiater,
	extacy
	U4:H: den enskilde har enligt
	läkarintyg själv sagt att han
	har ett omfattande missbruk

75

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Sonja Andersson	U1: det finns ett	M1:H: det finns	I
H: missbruket är fortgående	periodiskt missbruk	drogfria perioder
	U1:1: perioderna är	M2:H: den enskilde
	långaU2: hon har miss-	har inte på ett all-
	brukat i 20 år	varligt sätt blivit
	U2:1: missbruket accele-	alkoholberoende
		ännu
	rerade när maken dog
	U3: det finns en miss-	M2:1: levervärden
		pekar inte på ett
	bruksproblematik
		allvarligt missbruk
Zlatan Dankovic	Saknas	M:H: den enskilde	I
H: beroendet har tagit överhan-		använder mindre
		heroin än vad som
den
		står i läkarintyget
Oskar Ingmansson	Saknas	M1:H: missbruket är	I
H: instämmer i läkarens bedöm-		endast periodiskt
ning att den enskilde inte har		M2:H: läkarintyg visar
insikt i hur allvarlig hans alko-		inte på speciellt hög
holproblem är		alkoholkonsumtion
Henrik Larsson	U1:H: socialtjänst i annan	Saknas	I
H: den enskilde dricker för myc-
	kommun har tyckt att den
ket	enskilde har druckit för
	mycket
	U1:1:H: det har varit
	lobbar och
	omhändertaganden
	U2:H: den enskilde har
	påträffats onykter efter
	lasarettsbesök
	U3:H: den enskilde onyk-
	ter när han var på väg att
	hälsa på sin mamma
	U4:H: den enskilde var
	onykter när han skulle till
	försäkringskassan
	U5:H: den enskilde har ald-
	rig blåst noll

76

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

	U5:1: den enskilde har
	haft 5,7 promille
	U6: den enskilde håller sig
	endast nykter under fänel-
	seperioder
Åke Nilsson	U1:H: enligt läkarintyg	Saknas	I
H: den enskilde missbru-	finns ett intensivt miss-
	bruk
kar alkohol, narkotika
samt beroendeframkal-	U1:1:H: enligt droganalys
lande medel	var han positiv på
	samtliga, alkohol och
	narkotika
	U2:H: återföll i missbruk
	direkt efter LVM-vistelse
Mari Hansson			I
Saknas	Saknas	Saknas

För att övertyga rätten om att enskild part har ett fortgående missbruk använder offentlig part orsaks- och auktoritetsargument.15 I sju av förhandlingarna hänvisas till symtom för att visa att enskild part uppvisar en sådan missbruksbild. Offentlig part anger tecken på missbruk: den enskilde har påträffats berusad, det förekommer återfall eller att den enskilde har svårt att ta antabus. Det innebär att argumenten för att rekvisitet är uppfyllt i huvudsak speglar de omständigheter som Gustafsson (2002) anger förekommer i socialtjänstens skriftliga utredning (missbrukshistoria och återfall).

I sex förhandlingar använder offentliga parten auktoritetsargument genom att hänvisa till andra myndigheter, analysprover, anhöriga och/eller läkarintyg. I Kjell Månssons förhandling använder offentlig part ett auktoritetsargument, som även kan tolkas som ett trovärdighetsargument, när hon säger att den enskilde själv sagt till läkaren att han har ett omfattande missbruk. Kjell Månsson ger inte i detta sammanhang något motargument, men ifrågasätter läkarens utlåtande i samband med argumentationen kring ett annat rekvisit. Trots detta leder det inte någon diskussion om i vilken mån missbruket kan betraktas som fortgående. Även om det inte uppstår

15 För ytterligare redogörelse av olika argumentationsformer, se till exempel Bergström & Boréus (2000).

77

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

någon konflikt om det förekommer ett missbruk ifrågasätter enskild part de bedömningar som presenterats angående omfattningen av missbruket. Argumenten om ett fortgående missbruk framstår som relativt vaga vilket kan kopplas till att det uppstår få konflikter. Vad som framstår som märkligt är dock att det inte uppstår någon diskussion om i vilken mån missbruket kan betraktas som fortgående.

Vårdbehov

Det centrala i detta rekvisit är missbrukarens eget behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk. Enligt lagen måste det vara konstaterat att det förekommer ett missbruk som kräver vårdinsatser för att detta rekvisit skall vara uppfyllt. Gustafsson (2001, s. 353) menar att vårdbehovsrekvisitet är konturlöst och att det i lagen inte tydligt anges vilka kriterier som skall bedömas. För att det skall bedömas att det förekommer ett vårdbehov måste ett fortgående missbruk konstateras samtidigt som någon av specialindikationerna skall vägas in i bedömningen.

I åtta av tio förhandlingar uppstår ingen konflikt kring detta rekvisit. I sex fall medger den enskilde att de har ett vårdbehov och i två fall ifrågasätts vissa bedömningar även om enskild part medger vårdbehov. I Mats Franssons förhandling uppstår en tydlig konflikt men detta leder inte till att det blir någon diskussion om rekvisitet är uppfyllt eller inte.

Tabell 3. Argument för och mot vårdbehov

HUVUDARGUMENT	UNDERARGUMENT	MOTARGUMENT
(H)	(U)	(M)	K/D/I
Mats Fransson	OU1:H: att den enskilde	EM:U1: sjukdom beror	KD
H1: för att komma upp ur	inte kan acceptera att ta	inte enbart på missbruk
	antabus har påverkat hans
svackan behöver han		M:U2: den enskilde mår
	hälsotillstånd
längre tids vård		bra nu
	U2:H: den enskilde säger
	själv att han inte mår bra

78

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Magnus Bengtsson	U:H: missbruket innebär	M:H: enligt läkarintyget	K
H: det finns risk att	att han missköter sin	kan det inte konstateras
	medicinering	några yttre tecken på
hjärtfunktionen
		fysisk och psykisk
försämras vid fortsatt
		instabilitet och det finns
missbruk
		därför inget vårdbehov
Ove Jonsson	U:H1: den enskilde mår	M:U:H1: att den enskilde	I
H1: den enskilde har en	psykiskt dåligt	mår psykiskt dåligt beror
		inte på missbruk
föreskrift att han behöver
någon form av vård [upp-
gifter som finns i den
skriftliga utredningen]
(ordf.)
H2: den enskilde lever ett
destruktivt liv
Sonja Andersson	OU:HI: den enskilde mår	Saknas	I
H1: det finns skador som	dåligt, har en skada i
	axeln, värk i ländryggen
lär vara missbruksrelate-
	och bukhinneinflam-
rade
	mation
H2: den enskilde har en
problematik som
troligtvis behöver
medicineras och
behandlas inom
psykiatrin
Mari Hansson	U:H1: läkare har skrivit	MU:H2: den enskilde	I
H1: den enskilde behöver	att hon riskerar att avlida	känner inte igen sig i den
	om hon fortsätter att	beskrivning som finns i
vård för att få bättre
	dricka	[polis] rapporten
fysisk status för att få den
hjälp hon vill haH2: det	U:H2: Mari och hennes
finns sociala problem	man har levt under svår
	misär
Kjell Månsson	Saknas	Saknas	I
H: den enskilde har på-
träffats okontaktbar på
grund av överdos

79

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Åke Nilsson	Saknas	Saknas	I
H: den enskilde är i
behov av avgiftning
Oskar Ingmansson	Saknas	Saknas	I
H: enligt läkarintyg finns
det risk för den enskildes
fysiska hälsa
Henrik Larsson	Saknas	Saknas	I
H: det finns risk för den
enskildes hälsa
Zlatan Dankovic			I
Saknas	Saknas	Saknas

Offentlig part använder orsaksargument för att motivera vårdbehov. Orsakerna påvisas genom hänvisningar till de tre specialindikationerna: hälsoindikation, social indikation och skadeindikation. Att enskild part oftast medger vårdbehov kan ses som en argumentationsstrategi. Det är nödvändigt att de enskilda inser att de har ett vårdbehov om de skall argumentera mot rekvisitet att vården inte kan tillgodoses enligt SoL eller på annat sätt.

Samtycke saknas

Detta rekvisit är kanske det mest centrala i lagen eftersom det syftar till att motivera missbrukaren att själv inse behovet av vård.16 Det är också kring detta rekvisit som konflikt och diskussion är vanligast under förhandlingarna. Enligt 2 § LVM kan tvångsvård med stöd av LVM vara aktuell även om den enskilde samtycker. Av lagen framgår dock att ett allvarligt menat samtycke skall tillmätas relevans. Vad som kan vara svårt att avgöra är vad som avses med ett allvarligt menat samtycke.

Enligt Gustafsson (2001, s. 392f.) används framför allt “historiska” argument baserade på den enskildes tidigare misslyckanden för att motivera att vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt SoL. Gustafsson menar dock att även om den enskilde har en ambivalent

16 Olika samtyckeskonstruktioner finns i de sociala tvångsvårdslagarna LVU, LVM och LPT där LVM är den lag där samtycket har minst betydelse, se till exempel Gustafsson (2001, s. 367).

80

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

inställning och tidigare avbrutit vård kan det inte ses som ett hinder för frivillig vård eftersom förhållandet kan vara annorlunda i den nu aktuella tillfället.

I samtliga förhandlingar framlägger parterna för- och motargument. I alla förhandlingar, med undantag för Magnus Bengtsson och Zlatan Dankovic, leder konflikten till diskussion.

Tabell 4. Argument för och mot samtycke

HUVUDARGUMENT	UNDERARGUMENT	MOTARGUMENT
(H)	(U)	(M)	K/D/I
Mari Hansson	U1:H: socialtjänsten har	M:H: vårdbehovet kan	KD
H1: frivilliga åtgärder	försökt med insatser	tillgodoses genom mindre
	U1:1:H: den enskilde har	ingripande former
fungerar inte
	inte tidigare tagit emot
H2: enligt läkarintyg finns		M:U1:1:H: den enskilde
	vård som erbjudits
		tänker återuppta kontak-
det risk för att den en-
	U1:2:H: kontakten med	ten med rådgivningsbyrån
skilde avlider om hon
	rådgivningsbyrån upp-
fortsätter att missbruka		M:U1:2:H: den enskilde
	hörde
		anser att det vore bra med
	U1:3:H: den enskilde har	hjälp i hemmet
	sagt upp hemtjänst	M1:U1:3:H: den enskilde
	U1:4:H: den enskilde vill	vill etablera kontakt med
	inte ha kontakt med	sin doktor igen
	primärvården	M2:U1:3:H: den enskilde
	U2:H: längre tids nykter-	har haft en psykiatrikon-
	het krävs för att den	takt som hon har upplevt
	enskilde skall komma från	positiv
	sitt missbruk
	U2:1:H: den enskilde
	måste vara nykter så att vi
	kan planera fortsatt vård i
	hemmet
	U3:H: det krävs bättre
	fysisk status för att få den
	hjälp som den enskilde
	vill ha

81

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Sonja Andersson

H1: frivilligheten är uttömd

H2: tvång behövs för att den enskilde skall få ordentlig behandling

H3: det krävs en gräns från samhällets sida

U1:H1: vi har erbjudit vård som inte fullföljts

U1:1:H1: fullföljde inte eftervården 1997-98 på Lundberga

U1:2:H1:boendeassistent som skulle fungera som stöd, fungerade inte

U1:3:H1: öppenvårdsverksamheten på Höga berget fungerade inte

U1:4:H1: arbetsverksamhet har inte fungerat

U1:5:H1: Minnesotautbildning fungerade inte

U1:6:H1: AA-möten fungerade inte

U1:7:H1: återfallsprogram fungerade inte

U1:8:H1: den enskilde är själv medveten om detta

U1:9:H1: dotter hade ordnat plats på folkhög-

skola som inte fungerade

U1:H2: den enskilde behöver en nykter period på tre månader

U2:H2: den enskilde måste acceptera behandling och medicinering U3:H2: den enskilde måste få behandling för att komma i daglig verksamhet som hon önskar

M1:H1: den enskilde är	KD
beredd att diskutera med
sin handläggare om
frivilliga alternativ
M2:H1: den enskilde kan
tänka sig syssel-
sättningsterapi
M3:H1: den enskilde vill
bo hemma och gå på
dagbehandling
M:U1:3:H1: den enskilde
är beredd att börja på
Höga Berget
M:U1:5:H1: den enskilde
deltog i
Minnesotaprogram under
lång fängelsetid
M1:U1:6:H1: den enskilde
vill börja gå på AA-möten
igen
M2:U1:6:H1: den enskilde
har deltagit i ett drogfritt
program under lång
fängelsetid
M:U1:H3: den enskilde
känner press från
socialtjänsten även om
det inte blir LVM

82

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

	U1:H3: om den enskilde
	inte har LVM känner hon
	ingen press
	U2:H3: den enskilde
	måste få behandling för
	sitt missbruk
Henrik Larsson	U1:H1: den enskilde har	M1:H1: tvång fungerar	KD
H1: frivillig vård fungerar	blivit omhändertagen igen	inte
	efter det omedelbara
inte		M2:H1: den enskilde kan
	omhändertagandet
H2: vi [soc.] har		komma ifrån sitt
	U2:H1: läkare anser att	missbruk om han får
skyldighet att se till så att
	LVM är nödvändigt nu	återvända till sin sambo i
folk inte super ihjäl sig
		Erstad. Hon ställer krav
	U3:H1: den enskilde har
		på honom
	svårigheter att hålla sig
	nykter när han är fri	M:H2: den enskilde kom-
		mer inte att sluta supa
		även om det blir ett LVM
Mats Fransson	U1:H: den enskilde är inte	M1:H: institutionsvård	KD
H: den enskilde har dålig	intresserad av frivillig	fungerar inte
	vård
hälsa och måste vårdas		M2:H: den enskilde mår
med tvång	U1:1:H: den enskilde har	psykiskt dåligt av att
	flera gånger visat att han	vårdas med tvång
	inte klarar av att gå på den	M3:H: det är inget brott
	öppna mottagningen	att dricka sprit
	U1:2:H: den enskilde är	M:U1:H: den enskilde har
	motvillig till inskrivning
		själv valt att gå hos psy-
	på behandlingshem och
		kolog men det var för
	det finns risk att han
		dyrt enligt
	skriver ut sig
		försäkringskassan
	U1:3:H: den enskilde åter-	M1:U1:1:H: den enskilde
	föll direkt i missbruk när
		är motiverad att gå och
	han sagt att han kunde
		blåsa och ta antabus
	åka till Vänsta
		M2:U1:1:H: öppenvårds-
	U1:4:H: den enskilde säger
		kontakten har fungerat
	ena dagen att han är moti-	bra förutom den sista
	verad till vård, andra	månaden
	dagen inte
		M:U1:2:H: den enskilde är
	U2:H: den enskilde måste
		positiv till Vänsta men
	vara på Rödsel så att han
		inte behandlingshemmet
	garanterat kommer på
		Rödsel som ligger långt
	läkarundersökningarna
		bort
	U2:1:H: den enskilde	M:U1:3:H: den enskilde
	måste vara garanterat rna
		83

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

	nykter när han skall på	kände sig tvingad att säga
	läkarundersökningarna	att han kunde åka till
	U2:2:H: överläkare har	Vänsta
	bedömt att vård på	M:U3:H: anhöriga ställer
	behandlingshem är det	upp och vill inte att den
	enda realistiska	enskilde skall vårdas med
	U3:H: anhöriga är oroliga	tvång
Ove Jonsson	U1:H: erbjudna åtgärder	M1:H: den enskilde är	KD
H: den enskilde kommer	som planerats tillsam-	motiverad till frivillig vård
	mans har inte fullföljts
inte att fullfölja frivillig		M2:H: den enskilde har
vård	U1:1:H: behandling på	själv valt att avstå från
	beroendepsyk fungerade	droger
	inte	M1:U1:1:H: den enskilde
	U2:H: frivården bedömer	valde själv att söka vård
	att den enskilde behöver	på beroendepsyk
	vård enligt	M2:U1:1:H: den enskilde
	LVMU2:1:H: läkare	mådde sämre på
	bedömer att öppenvård	beroendepsyk och skrev
	inte är möjlig	ut sig
	U2:2:H: vårdplanen är att	M:U2:H: den behandling
	behandling inleds på	som erbjudits av
	behandlingshemmet	frivårdsmyndigheten har
	Snebo, därefter över-	inte varit bra
	flyttning till Kapnsäberg	M1:U2:2:H: placering på
	U2:3:H: tanken är att man	behandlingshem har inte
	skall jobba med	varit positiv
	psykoterapi under en	M2:U2:2:H: den enskilde
	längre period, tre år
		är inte beredd att fullfölja
	U3:H: den enskilde kan	den vårdplan som
	inte passa tider	offentlig part planerat
	U3:1:H: den enskilde	utan vill istället ha
		familjebehandling
	kommer inte på planerad
	tid till psykologen
	U3:2:H: den enskilde
	kommer inte på upp-
	följningsträff med sin
	läkare
	U4:H: vården kan inte
	fullföljas på den tid den
	enskilde skulle kunna
	pröva frivillig insats

84

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Kjell Månsson	U1:H1: läkare har skrivit i	M1:H1: den enskilde är	KD
H1: den enskilde måste	intyget att den enskilde	endast 19 år, för ung för
	vill vårdas med tvång	LVMM2:H1: vård
vårdas med tvång
		fungerar bättre om det
eftersom han har ett	U2:H1: tanken är att pla-
		kommer från hjärtat
omfattande missbruk	cera den enskilde på
H2: den enskilde är inte	Snebo och därefter får	M:U1:H1: läkare har
	han återuppta	missförstått den enskilde.
motiverad till frivillig vård
	behandlingen på Redsta	Han har aldrig sagt att
	U3:H1: det finns risk att	han vill vårdas med tvång
	den enskilde rymmer	M:U3:H1: det finns ingen
	U3:1:H1: den enskilde har	risk att den enskilde rym-
		mer
	själv sagt att han inte vill
	stanna över jul	M:U3:1:H1: den enskilde
	U1:H2: handläggande	ville tillbringa julen till-
		sammans med sin syster
	socialsekreterare har
	försökt motivera utan	M:H2: den enskilde är
	framgång	beredd att underkasta sig
	U2:H2: anhöriga har för-	vård på Redsta behand-
		lingshem, i princip den
	sökt att motivera
		vård som soc. föreslår
	U2:1:H2: syster anser att
		M:U2:1:H2: syster vill att
	den enskilde bör vårdas
		den enskilde skall vårdas
	med tvång
		frivilligt
	U3:H2: den enskilde är
	inte intresserad av
	behandling
	U3:1:H2: den enskilde har
	avslutat behandling på
	Redsta
	U4:H2:
	öppenvårdskontakt för
	den enskildes familj
	fungerade inte 1996
	U5:H2: den enskilde kom-
	mer inte på avtalade tider
Oskar Ingmansson	U1:H: erbjudna insatser	M1:H: den enskilde är	KD
H: vård på frivillig väg	via socialtjänstens försorg	beredd att ta emot vård på
	fungerar inte	frivillig väg
fungerar inte
	U1:1:H: hemtjänstinsatser	M2:H: den enskilde är
	har inte fungerat	beredd att stanna kvar på
	U1:2:H: primärvården har	behandlingshemmet
		frivilligt, för total
	inte fungerat
		tillnyktring och
	U1:3:H: den enskilde har
		85

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

	avsagt sig alla insatser för	motivationsarbete
	att slippa insyn	M:U1:H: socialtjänsten
	U2:H: den enskilde behö-	ville sanera lägenhet,
	ver en längre tids sam-	något som den enskilde
	manhängande nykterhet	skulle bekosta själv, vilket
	för att återhämta sig	han inte har råd med
	U2:1:H: nykterhet behövs	M:U1:1:H: hemvården
	för fortsatt planering i	fungerade inte på grund
	hemmet	att flera av dem inte pra-
	U2:2:H: läkare bedömer	tade svenska, inte klarade
		av maskiner och köpte fel
	att han inte har insikt i
		saker
	hur allvarligt hans
	alkoholproblem är	M:U1:3:H: den enskilde
		har haft hjälp av bekanta,
		tyvärr har det inte funge-
		rat på slutet
Åke Nilsson	U1:H: erbjuden behand-	M1:H: den enskilde är	KD
H: den enskilde är inte	ling har inte fullföljts	motiverad till frivillig
		vård, samtyckte till det
motiverad till frivillig vård	U1:1:H: den enskilde
		omedelbara
	återföll i kraftigt drog-
		omhändertagandet
	missbruk direkt efter
	LVM-placering	M2:H: den enskilde har en
	U1:2:H: den enskilde	genomtänkt vårdplan
	behöver lång avgiftnings-	M:U1:2: den enskilde har
	period, han har tidigare	klarat av avgiftningen, är
	avvikit	nu inne på tredje veckan
	U2:H: den enskildes krav	M1:U2:H: den enskilde
	på samplanering med	vill ha samplanering med
	sambo fungerar inte efter-	sin sambo
	som hon varit inne i en	M2:U2:H: offentlig part
	kritisk period
		respekterar inte indivi-
	U3:H: den enskilde har	derna när de till varje pris
	själv vädjat om hjälp med	skall separera dem
	avgiftning	M:U4:H: den enskilde
	U4:H: den enskilde bör	kan tänka sig vård på
	först vårdas på Snebo	Snebo behandlingshem
	sedan Allsta behandlings-	tillsammans med sambo,
	hem. Råsta är inget alter-	därefter poliklinisk vård,
	nativ, den enskilde har	beroendepsyk,
	misslyckats där tillsam-	provtagningar och
	mans med sin sambo	eventuell medicinering

86

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Zlatan Dankovic	saknas	M1:H1: den enskilde blev	K
H1: frivilligheten är inte		motiverad till frivillig vård
		när hans lillebror dog av
trovärdig
		en överdos
H2: behandlingen måste
		M2:H1: den enskilde vill
säkerställas med LVM
		planera den frivilliga
		vården tillsammans med
		anhöriga
		M3:H1: den enskilde kan
		tänka sig vård på familje-
		hem men inte institu-
		tionsvård
		M4:H1: den enskilde har
		lämnat negativt urinprov
		M5:H1: den enskilde har
		dragit ner sitt missbruk
		M6:H1: den enskilde har
		en flickvän som ställer
		krav
		M1:H2: statistiskt sett
		återfaller nästan alla som
		varit på Bergö [institution
		för behandling] i
		missbruk
		M2:H2: den enskilde har
		själv sökt vård
Magnus Bengtsson	U:H1: den enskilde har	M:H1: den enskilde har	K
H1: den enskilde bedöms	erbjudits behandling men	inte behov av avgiftning
	vägrar infinna sig
varken ha vilja eller för-		M:H2: det kan inte kon-
måga att påbörja någon	U:H2: institutionsvård är	stateras någon fysisk eller
behandling i frivillig form	enda alternativet	psykisk instabilitet
H2: den enskildes hälsa
och liv är allvarligt hotade

I alla förhandlingar använder offentliga parten orsaksargument när de argumenterar för att den enskilde skall vårdas med tvång. Orsakerna till att vederbörande måste vårdas med tvång bygger i huvudsak på historia, till exempel att enskilda parter har misslyckats med tidigare behandlingar och återfallit i missbruk. Vårdplanen är en central fråga eftersom det borde vara tydligt varför offentlig part

87

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

anser att den planerade vården skulle kunna fungera, vad klienten skall samtycka till och varför denne inte samtycker till vårdplanen. I fyra förhandlingar klargör offentlig part vilken behandling som planeras. I tre av dessa godtar enskild part i princip den vårdplan som finns men ställer vissa villkor. I åtta förhandlingar formulerar enskild part motargument där de uttrycker förslag på frivilliga behandlinginsatser som de skulle vara motiverade till. Trots att enskild part ger förslag på vård uppstår inte i någon större omfattning argument som belyser varför enskild parts förslag på vård inte skulle fungera. Detta framstår tydligast i Zlatan Dankovics förhandling. Att offentlig part inte bemöter den enskildes argument kan ses som ett sätt att argumentera, eftersom även uteblivna argument har betydelse för hur budskapet uppfattas. Det kan tolkas dels som att Zlatan Dankovics utsagor är ointressanta eftersom han inte är trovärdig, dels som att offentlig part anser att det skriftliga underlaget är tillräckligt.

Auktoritetsargument som offentlig part använder för att enskild part skall vårdas med tvång är: det krävs en gräns från samhällets sida, läkare anser att den enskilde måste få behandling, det är socialnämndens skyldighet att se till att folk inte super ihjäl sig och att anhöriga är oroade. När offentlig part hänvisar till samhällets skyldighet har argumenten en ideologisk underton då de vädjar till rättens känslor och att samhället måste ta sitt ansvar att vårda människor som inte vet sitt bästa. Något motiv till varför tvångsvård skulle fungera bättre än frivillig vård uttrycks inte. I fyra förhandlingar använder offentlig part trovärdighetsargument då de hänvisar till vad den enskilde själv har sagt, att de själva är medvetna om och att de inte anser att de enskilda är trovärdiga. Med dessa argument framför de implicit att man inte kan lita på vad klienten som enskild part säger under pågående domstolsförhandling. Detta kan vara ett sätt att markera att samtycket inte är trovärdigt.

Ovan har de tre rekvisiten som ingår i generalindikationen analyserats. För ett tvångsomhändertagande måste också en av de tre specialindikationerna nedan vara uppfyllda.

Hälsoindikation

Hälsoindikationen innebär att det skall finnas en allvarlig fara för den enskildes hälsa (prop. 1987/88:147 s. 46). Vad som är allvarlig fara kan vara svårt att avgöra eftersom missbrukare i allmänhet har

88

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

problem med hälsan. Det är dock inte den hälsorisk som återfinns i allt missbruk som avses. Trots det menar Gustafsson (2001, s. 416) att tillämpningen i LVM ligger nära den allmänna hälsorisken.

Socialnämnden åberopar hälsoindikationen i samtliga ansökningar i studien. Detta ligger i linje med Gustafssons (2001, s. 398) studie där hon visar att hälsoindikationen är den indikation som oftast åberopas. I alla mål gör länsrätten bedömningen att rekvisitet är uppfyllt. I sex av tio förhandlingar uppstår en konflikt kring detta rekvisit, men trots detta är det endast i två av dessa som det uppstår en diskussion angående rekvisitet. I dessa förhandlingar är det ordföranden som ger egna argument och bidrar till att det uppstår en diskussion angående rekvisitet. I övriga fyra förhandlingar medger enskild part att de har problem med hälsan men ifrågasätter vissa bedömningar.

Tabell 5. Argument för och mot risk för hälsa

HUVUDARGUMENT	UNDERARGUMENT	MOTARGUMENT
(H)	(U)	(M)	K/D/I
Ove Jonsson	U:H: läkare anser att den	M:H: det finns inte all-	KD
H: den enskilde mår	enskilde inte skall dricka	varlig risk för den enskil-
	sprit med tanke på psy-	des hälsa
psykiskt dåligt
	kiska besvär (ordf.)
		M:U: den enskilde har
		själv sökt sig in på bero-
		endepsyk men avvek
		därför att han blev sämre
		där
Henrik Larsson	U:H: den enskilde miss-	M:H: den enskilde utsät-	KD
H: det finns risk för den	tänks ha haft inre blöd-	ter inte sin fysiska och
	ningar och har haft över	psykiska hälsa för allvarlig
enskildes hälsa
	fem promille; det anser	fara
	jag inte vara friskt (ordf.)	M:U:H: den enskilde
		hade ett litet magsår

89

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Mats Fransson

H1: den enskilde har dålig hälsa

H2: den enskilde utsätter sin fysiska och psykiska hälsa för fara

U1:H1: när den enskilde kom in på avgiftning var den enskilde i väldigt dåligt skick

U2:H1: den enskilde har genomgått en svår lunginflammation

U3:H1: den enskilde har kroniska sjukdomar

U3:1:H1: den enskilde har pankreatit

U3:2:H1: den enskilde har diabetes

U3:3:H1: den enskilde måste sköta sin mathåll-

ning

U4:H1: den enskilde har själv sagt att han mår psykiskt dåligt

U1:H2: den enskilde har blivit sjukare och sjukare

U1:1:H2: den enskilde har blivit magrare och magrare

U1:2:H2: den enskilde är känd på avdelningen

[sjukhus] och de är väldigt oroliga för honom

M:H1: den enskilde kän-	K
ner sig helt frisk förutom
diabetesen
M:U2:H1: den enskilde
har en lungproblematik
som inte är utredd
M:U3:1:H1: den enskilde
har inte känt av sin pan-
kreatit och epilepsi på
tjugo år
M1:H2: hälsan är bättre
nu än för femton år sedan
M2:H2: den enda vård den
enskilde får är sprutor
och det kan han ta
hemma

90

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Oskar Ingmansson	U:H: nytt läkarintyg	M:H: den enskilde ifråg-	K
H: den enskilde riskerar	bekräftar att fysiska ska-	sätter om det finns risk
	dor beror på alkohol-	för att hans hälsa
sin fysiska och psykiska
	missbruk	omedelbart kan försämras
hälsa genom sitt
missbruk, han utsätter sig		M:U: uppgifter i [det
för allvarlig fara		äldre] läkarintyget stäm-
		mer inte
		M1:U: leverns aktivitet
		visar inte på någon speci-
		ellt hög alkoholkonsum-
		tion
		M2:U: bilirubinvärdet var
		ganska normalt
		M3:U: delirium framkalla-
		des inte av alkohol utan
		av tabletter som den
		enskilde fått
Sonja Andersson	U:H1: enligt läkarintyg	M:H1: det finns leverpå-	K
H1: den enskilde har dålig	harden enskilde har cyk-	verkan men värdena är
	lotymi, skada i axeln och	inte dåliga
hälsa
	värk i ryggen
		M:H2: Läkarintyg be-
H2: den enskilde utsätter
	U:H2: den enskilde har en	kräftar inte allvarlig fara
sin fysiska och psykiska
	problematik som troligt-	för hälsa
hälsa för fara
	vis måste medicineras
	inom psykiatrin
Magnus Bengtsson	U:H1: den enskilde är	M:H1: det kan inte konsta-	K
H1: den enskilde har dålig	hjärtsjuk och rullstolsbun-	teras några yttre tecken på
hälsa	den	psykisk och fysisk instabi-
		litet
H2: den enskilde utsätter	U1:H2: distriktssköterska
sin fysiska och psykiska	säger att han inte äter me-
hälsa för fara	dicin som han skall
	U1:1:H2: enligt läkarintyg
	finns det risk att hjärtat
	försämras
Mari Hansson	Saknas	M:H: hälsan är bättre	I
H: enligt läkare har den en-
skilde så dålig hälsa att
hon riskerar att avlida

91

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Kjell Månsson	U1:H: den enskilde har	Saknas	I
H: den enskilde utsätter sin	tagit överdos
fysiska och psykiska hälsa	U1:1:H: den enskilde har
för allvarlig fara	påträffats på gatan med-
	vetslös och med tecken
	på andningsuppehåll
	U1:2:H: den enskilde har
	påträffats okontaktbar i
	sängen
	U1:3:H: den enskilde fick
	föras till intensivvårds-
	avdelning
Zlatan Dankovic
Saknas	Saknas	Saknas	I
Åke Nilsson
Saknas	Saknas	Saknas	I

I åtta förhandlingar uttrycker den offentliga parten orsaksargument till varför denna indikation är uppfyllda. Man hänvisar till auktoriteter i form av läkarutlåtanden samt till att enskild part mår allt sämre. Argumenten kan därför i vissa fall betraktas både som orsaks- och auktoritetsargument. På vilket sätt det är risk för att hälsan försämras uttrycks inte men kan förstås på grund av vissa orsaker, till exempel att klienten inte tar sin medicin. Implicit kan det tolkas som en nedåtgående spiral där klienten blir allt sämre och att detta kommer att fortsätta, vilket kan betyda att det därför föreligger en allvarlig fara för hälsan. Trots att enskild part kan resa invändningar gentemot motpartens bedömningar förtydligar offentlig part inte sina argument. Ett exempel är i Oskar Ingmanssons förhandling då enskild part ifrågasätter uppgifter om hans allvarliga hälsotillstånd och att läkarintyget inte stämmer med verkligheten. Offentlig part presenterar under pågående förhandling ett nytt läkarintyg. Man bortser från enskild parts argument eftersom det har framkommit nya uppgifter i läkarintyget.

Vad som framstår som problematiskt med argumentationen är att det inte uppstår en diskussion om på vilka grunder man kan anta att det finns allvarlig risk för att hälsan försämras.

92

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Social indikation

Den sociala indikationen infördes 1989 för att fånga upp framför allt unga missbrukare som inte kunde kategoriseras under den redan befintliga hälsoindikationen (prop. 1987/88:147 s. 92). Indikationen baseras på en bedömning om missbrukarens fortsatta liv riskerar att förstöras. Risken skall vara påtaglig, tydlig och märkbar (prop. 1989/90:28 s. 62). Det stora problemet i denna indikation är att tolka vad det innebär att “förstöra sitt liv”.

Liksom vid hälsoindikationen måste en riskprognos göras för den enskildes framtidsutsikter. Den sociala indikationen har tillämpats delvis motstridigt (Gustafsson 2001, s. 417 ff). Om den enskilde redan lever i ett socialt utanförskap har indikationen i vissa fall inte ansetts relevant medan den i andra liknande fall har varit relevant. Även om den sociala indikationen i första hand formulerats för att fånga upp unga missbrukare kan den komma ifråga även när det gäller äldre missbrukare som riskerar att förlora sitt sociala fotfäste i tillvaron.

I tre förhandlingar uppstår konflikter som alla leder till diskussioner kring detta rekvisit.

Tabell 6. Argument för och mot risk för socialt liv

HUVUDARGUMENT	UNDERARGUMENT	MOTARGUMENT
(H)	(U)	(M)	K/D/I
Henrik Larsson	U1:H: våra boenden	M1:H: bostadsfrågan är	KD
H: bostadsfrågan är ett	kräver absolut nykterhet	inte något problem efter-
	men den enskilde har	som han bor hos sin
problem
	aldrig blåst noll	sambo
	U2:H: den enskildes	M2:H: den enskilde har
	sambo har varit onykter	försökt få lägenhet men
	och ringt till oss [soc.]	soc. har inte hjälpt till
	för att hon ville att vi
	skulle ta hand om honom

93

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Kjell Månsson	U1:H: den enskilde har	M:U3:H: den enskilde har	KD
H: det finns en uppenbar	förlorat sitt arbete	inte blivit dömd för nar-
		kotikabrott
risk att den enskilde	U2:H: den enskilde
förstör sitt liv	umgås med kriminella	M:U4:H: den enskilde har
	U3:H: den enskilde har	inte sålt droger för att
		finansiera sitt missbruk
	blivit dömd för brott
	U4:H: den enskilde har
	sålt droger för att finan-
	siera sitt missbruk
Ove Jonsson	U:H1: den enskilde gör	M:H: det finns inte	KD
H1: den enskilde lever ett	inte annat än bor hemma	någon risk att den
	och fyllnar till på	enskilde förstör sitt liv
självdestruktivt liv idag
	helgerna (ordf.)
och det finns risk för att
han förstör sitt liv	U:H2: ett gott leverne
H2: den enskilde har	innebär att man måste
	följa lagboken och bland
dömts för brott och har
	annat inte missbruka
skyddstillsyn (ordf.)
	(ordf.)
Åke Nilsson	U:H: det finns risk för	M:U:H: den enskilde	I
H: den enskilde lever ett	att den enskilde inte får	avser att långsiktigt höja
	behålla sin bostad	livskvaliteten och få
självdestruktivt liv
		struktur på sitt liv
Zlatan Dankovic
Saknas	Saknas	Saknas	I

För att påvisa att den sociala indikationen är uppfylld hänvisar offentlig part (förutom i Zlatan Dankovics förhandling) till orsaker som att den enskilde inte har bostad, arbete och/eller att klienten är kriminellt belastad. Argumenten för den sociala indikationen är relativt vaga och det är svårt att i den muntliga förhandlingen få förståelse för vad offentlig part menar med att klienten lever ett självdestruktivt liv. I Ove Jonssons förhandling uttrycker ordföranden ett argument då han definierar ett gott leverne med att följa lagboken och inte missbruka. I Åke Nilssons och Henrik Larssons förhandling diskuteras bostadsfrågan. I Kjell Månssons förhandling uppstår det en diskussion där offentlig part redovisar flera argument. De tar upp den enskildes arbetssituation, att han umgås med kriminella och att det finns uppgifter om att han säljer droger. I de mål där offentlig part i ansökan hänvisat till detta rekvisit är personerna relativt unga, mellan 19 och 39 år, vilket också är lagens intentioner. Rätten har enligt domen bedömt att rekvisitet är upp-

94

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

fyllt i fyra mål. I Henrik Larssons (den äldstes) fall har inte indikationen bedömts vara uppfylld.

Skadeindikation

Skadeindikationen innebär att ingripanden skall vara möjliga att göra innan skada uppstår både hos den enskilde själv eller dennes närstående. Liksom i de föregående specialindikationerna måste en riskprognos för vad som kan hända i framtiden göras.

Enligt Gustafsson (2001, s. 438) åberopas denna indikation framför allt när det uttrycks risk för självmord. I mitt material är det endast i en förhandling offentlig part hänvisar till risk för självmord. Offentlig part har åberopat skadeindikationen i sex förhandlingar. I tre av förhandlingarna uppstår konflikter angående detta rekvisit och i två leder det till diskussioner. I Zlatan Dankovics och Ove Jonssons förhandlingar framlägger offentlig part inte något argument som ger stöd för att rekvisitet är uppfyllt.

Tabell 7. Argument för och mot risk för skada

HUVUDARGUMENT	UNDERARGUMENT	MOTARGUMENT
(H)	(U)	(M)	K/D/I
Kjell Månsson	U:H: den enskilde förstår	M:U1:2:H: Den enskilde	KD
H: det finns allvarlig risk	inte vilka allvarliga konse-	hade vaknat, bara sovit
	kvenser droganvändning	längre
för att den enskilde kan
	kan leda till
skada sig själv
	U1:H: den enskildes liv
	har varit i fara på grund av
	överdos
	U1:2:H: om han inte fått
	hjälp hade han kanske
	inte levt

95

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Sonja Andersson	U1:H: den enskilde ringer	M:H: den enskilde är	KD
H: den enskilde har hotat	till soc. och är förtvivlad	levnadsglad när hon är
	och skriker	nykter, självmordshot
med självmord
		inte allvarligt menade
	U1:1:H: den enskilde säger
	att hon skall hänga sig	M:U1:H: den enskilde har
	och ta tabletter när hon är	mycket att leva för, bland
	berusad	annat barnbarn, och vill
	U1:2:H: den enskilde säger	inte dö
	att hon vill bara dö	M:U1:H: den enskilde
	U2:H: den enskilde har	minns inte vad hon har
		sagt
	tagit tabletter
		M:U1:1H: den enskilde
		har inte tagit livet av sig
		M:U2:H: den enskilde
		äter migräntabletter
Magnus Bengtsson	U1:H1: den enskilde för-	M:U1:2:H1: den enskilde	K
H1: den enskilde riskerar	sätter sig i nödsituationer	utsätter sig inte för allvar-
		lig fara även om det hänt
att allvarligt skadas	U1:1:H1: den enskilde
		att han ramlat ur rullstol
H2: det finns risk för att	hanterar cigaretter och
		och säng
	det finns risk för brand
den enskilde dör
	U1:2:H1: den enskilde
	ramlar ur säng och
	rullstol och blir liggande
	hjälplös
Åke Nilsson	U:H: den enskilde har	M:U:H: den enskilde har	I
H: den enskilde får	misshandlat sin sambo	endast misshandlat sin
	(ordf.)	flickvän en gång på åtta år
aggressiva utbrott
Zlatan Dankovic
Saknas	Saknas	Saknas	I
Ove Jonsson
Saknas	Saknas	Saknas	I

När det gäller skadeindikationen använder offentliga parter orsaksargument där de hänvisar till att det föreligger risk för de enskildas liv och till vad som har hänt tidigare. Det är endast i Åke Nilssons förhandling som fara för andra åberopas.

96

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Sammanfattande kommentarer

Övergripande visar argumentationsanalysen på att det sällan uppstår diskussioner om rekvisiten är uppfyllda eller ej, även om det uppstår konflikter. Detta är tydligast i två förhandlingar. I Magnus Bengtssons och Zlatan Dankovics, diskuteras inte något rekvisit trots konflikter. I Magnus Bengtssons förhandlingar deltar inte den enskilde, vilket kan ha betydelse, eftersom det dels kan uppfattas som att den enskilde är i dåligt skick och dels kan det vara så att biträdet inte för den enskildes talan på samma sätt när denne inte är närvarande. I Zlatan Dankovics förhandling har enskild part tillsammans med biträdet åttiofem procent av talutrymmet. Det innebär att Zlatan Dankovic får komma till tals och lägga fram sina argument. Argumenten bemöts dock inte, vare sig av ordföranden eller offentlig part. Liknande tendenser kan ses i det övriga materialet om än inte lika tydligt. Enligt beräkningar av i vilken utsträckning de enskilda får lägga fram sina synpunkter får de i genomsnitt, tillsammans med biträdet, femtionio procent av talutrymmet. Det innebär att enskild part har möjlighet att föra fram sina argument, frågan är dock på vilket sätt när argumenten inte leder till diskussioner.

Under de muntliga förhandlingarna är det inte tydligt hur parterna knyter sina argument till rekvisiten. Argumenten är istället invävda i dialoger eller berättelser. Den argumentsform som främst används för att påvisa att rekvisiten är uppfyllda är orsaksargument. Det innebär att fokus riktas mot den enskildes historia. För att ge tyngd åt orsaksargumenten används auktoritetsargument där den medicinska kunskapen är tongivande. Enskild part medger till viss del offentlig parts beskrivningar men menar att de är överdrivna. När offentlig part använder orsaksargument som att behandlingar har misslyckats ges däremot inget underlag till varför de misslyckats. Implicit läggs skulden på den enskilde trots att det kan vara så att behandlingsinsats inte har fungerat av andra orsaker. Motiven till varför tvångsvård skulle vara bättre än frivillig vård är inte konkreta. De är istället ideologiskt formulerade till exempel att samhället har ett ansvar för individer som inte vet sitt bästa. I några förhandlingar anför enskild part argument till varför man anser att frivillig vård är bättre och vilken behandling som man anser vara mest ändamålsenlig. Förslaget till frivillig vård kommenteras emellertid inte av offentlig part.

97

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Hur avgörs konflikter?

Kommunikationen i domstolsförhandlingarna är vad som kan kallas ett institutionellt samtal där den enskilde individen möter professionella eller experter (jfr. Agar 1985). Det kan i denna studie betraktas som en kamp mellan olika verklighetsbeskrivningar där offentlig part konstruerar argument för ett tvångsomhändertagande och den enskilde bemöter argumenten och konstruerar egna motargument (jfr Potter 1996; Grimshaw 1990). Samtalet är dock asymmetriskt på så sätt att den enskilde och de professionella har olika möjligheter att kontrollera samtalet. Offentlig part har som utredare tolkningsföreträde medan den enskilde har en underordnad interaktionell status (jfr Adelswärd m.fl. 1987). Den enskilde har dock ett juridiskt biträde för att utjämna det ojämlika förhållandet. Nedan kommenteras några av de problem som uppmärksammats dels av parterna själva i intervjuer, dels av mig i analysen av förhandlingarna.

Trovärdighet

En aspekt med tanke på hur enskilda parter uppfattas är i vilken mån de uppfattas som trovärdiga. Under domstolsförhandlingarna rivaliserar parterna om att få tolkningsföreträde och föra fram sin version av vad de uppfattar som den sanna versionen. För den enskilde är detta en svag punkt eftersom det finns en allmän folklig föreställning att missbrukare är manipulativa, skyller sitt uppträdande på andra och förlorar kontrollen när de är påverkade (se till exempel Löfgren & Nelson-Löfgren 1996, s. 113). Detta uttrycks även i intervjuer i mitt material. En ordförande säger att det är ett problem att missbrukare är förnekande och att de lägger ansvaret på socialnämnden om de inte blivit hjälpta. Hur parterna uppfattar klienten kan vara svårt att påvisa genom analyser av förhandlingarna eftersom det ofta sker mer implicit. Ordföranden menar dock att han under förhandlingarna litar på sitt sunda förnuft samt att det är viktigt att värdera vad som sägs och hur enskilda parter uppträder.

Man har något slags sunt förnuft … det går inte bara på orden så att säga, utan bakom varje ord finns möjligheter att kunna göra egna värderingar … oftast är man mycket förvånad att det är vilken Svensson som helst som sitter där [enskilda parter]. Det gäller ju mycket narkomaner som ser fullständigt opåverkade ut. Det är framför allt yngre,

98

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

upp emot tjugofem år. Kan ha knarkat i flera år men det syns inte på dem. De har gjort uppehåll på några veckor. Oftast sitter dom där uppklädda, precis som vanliga människor. Det vållar ju problem många gånger. Vi har ju en nämnd och jag kan bli överröstad ibland. Det händer ganska ofta att man [nämnden] inte ser någonting. Då måste jag gå in och försöka förklara hur det ligger till och varför det är som det är. Inte för att övertyga direkt men man har varit med så länge …

Ett problem med denna inställning är att alla klienter betraktas som missbrukare av ordföranden, oavsett hur de uppträder. Dessutom överför ordföranden sina värderingar till nämndemännen i samband med överläggningarna.

För att konkretisera att det uttrycks ett misstroende gentemot enskilda parter under de muntliga förhandlingarna kan nedanstående utdrag tjäna som ett exempel. När offentlig part resonerar med Sonja Andersson i vilken mån hon är motiverad till vård ger den offentliga parten intryck av att hon känner Sonja Andersson väl och att hon vill hennes bästa.

Offentlig part	Jag tror att det behövs. Att man behöver ha
	tvång i början för att ordna upp så att du kom-
	mer igång med olika saker, och kommer in i en
	struk-, i en ordentlig behandling, att börja gå på
	Höga Berget efteråt då. Så att du gör olika saker,
	men att du måste ha, man måste ha kommit
	igång med det innan man kan släppa för tvånget.
Enskild part	Men jag behöver inte vara där på tvång, jag kan
	vara där ändå.
Offentlig part	Innan man kan släppa tvånget, annars tror jag
	inte att det blir av. Du vill gärna-
Enskild part	Du tror inte jag-
Offentlig part	Du vill gärna när man pratar om det men sen så
	faller det, Sonja. Sonja, får jag fråga så här då?
Enskild part	Mm.
Offentlig part	Att, att du säger, det går bra alltså om du känner
	dig pressad, och kan känna att det finns en kamp
	om kraft hos dig, att du mobiliserar dig och vill
	vara aktiv och-
Enskild part	Ja.
Offentlig part	ta, tag i saker och så vidare, men, det här pressad,
	det blir, nästan som att du lurar dig själv, för att-
Enskild part	Men-
Offentlig part	När du säger att du ska, att du skall va pre..att du
	skall ha press på dig va, och är det så att du inte
	har ett LVM då har du heller ingen press på dig.
Enskild part	Jodå, den hänger ju över mig hela tiden.
Offentlig part	Ja, det är ju din egen press då.
	99

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

Enskild part	Skulle-
Offentlig part	Och du vet själv hur lätt det är då att ta sig ett
	återfall, för att om, om man inte tar ett LVM här
	idag, så kommer du sitta på Bergavik och efter
	ett par dar så har du förstått att du är fri, en fri
	människa att göra vad du vill.

När offentlig part talar med Sonja Andersson uttrycker hon att det finns en motsättning mellan vad Sonja Andersson vill som person och vad hon inte kan som missbrukare. Offentlig part vänder sig direkt till Sonja Andersson och säger med förtrolig ton att även om hon vill så faller det.

Indirekt kan detta tolkas som att missbruket har tagit överhanden och att hon därför inte kan lita på sig själv. Därefter ställer offentlig part en fråga. Frågan är formulerad som ett påstående där offentlig part hävdar att Sonja Andersson lurar sig själv om hon tror att hon skall klara av att förändra sitt liv. Dessa uttalanden från offentlig part kan tolkas som att det är omöjligt att lita på vad den enskilde säger eftersom hon inte ens kan lita på sig själv.

Ett annat argument som används av offentlig part för att ifrågasätta dennes trovärdighet är att hänvisa till att den enskilde själv, vädjat om hjälp, till exempel i Åke Nilssons förhandling:

Offentlig part	Den kommunikation vi har haft, det har varit
	ett, Åke har, har vädjat vid många tillfällen, väl-
	digt många tillfällen att sätt ett stopp för elän-
	det. Hjälp mig, och han har också vid många
	tillfällen sagt att det, det svåra, det är ju det här
	med att avgifta sig. Det är ju det som, det som
	är, är problemet. Och jag ser här från, från en
	journalanteckning här jag gjorde elva tjugosju,
	då hade jag en telefonkontakt med dig Åke, och
	du var så att säga fortsatt hjälpsökande och där
	du då gav detta, detta elände stä-
Enskild part	Ja, ja, ja.
Offentlig part	ständig jakt på droger och att du ville ha ett
	stopp på eländet.
Enskild part	Ja, men nu har jag ju fått ett stopp på eländet.

Här hänvisar offentlig part till vad Åke Nilsson sagt till henne i en kontext där de hade en mer behandlande relation. I rätten förvandlas klientens uttalande till ett argument mot den enskildes vilja och för ett tvångsomhändertagande. Offentlig part menar dessutom att Åke Nilsson egentligen vill vårdas med tvång, trots att han i domstolen argumenterar mot ett tvångsomhändertagande. Argumentet

100

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

är dock tveeggat: Om den enskilde själv inser att han behöver hjälp, varför skall han då vårdas med tvång?

Ett exempel på när den enskildes trovärdighet ifrågasatts och där den enskilde försöker förklara är hämtat från Mats Franssons förhandling.

Enskild part	Men allt det där tjatet om Vänsta [behandlings-
	hem], det, jag kände mig nästan tvingad att säga
	att ja, jag vill åka med.
Offentlig part	Mm.
Enskild part	Sen när jag fick ju vara hemma och tänka efter,
	då hade jag ingen lust med det. Jag har ingen lust
	att åka bort på order.

När Mats Fransson under förhandlingen säger att han nu är motiverad till att åka iväg till behandlingshemmet kan detta dock upplevas som att han än en gång motsäger sig själv. Under förhandlingen säger han att han förra gången kände sig nästan tvingad och att det därför inte var intressant. Detta kan tolkas som att den enskilde inte kommer att åka frivilligt under dessa villkor eftersom de är desamma även denna gång. Vad man däremot kan beakta är att motsägelser skapas i interaktion och att vi inte har kännedom om i vilket sammanhang Mats Fransson tidigare tackat nej till vård. Indirekt kan det uppfattas som att han är otacksam och inte uppskattar engagemang och resurser som erbjuds från socialtjänsten.

Ovanstående exempel visar på att de enskildas egna åsikter angående vård och förmåga att förändra sina liv undermineras på grund av att aktörerna i domstolen ifrågasätter deras trovärdighet. Detta görs dock inte alltid explicit vilket leder till att motsättningarna inte diskuteras. I Zlatan Dankovics förhandling är det endast enskild part/biträde som argumenterar. Det kan tyda på att övriga aktörer anser att den enskilde inte är trovärdig och att argumenten därför inte behöver bemötas.

Historia

Ett annat sätt för offentlig part att styrka sina argument är att hänvisa till tidigare händelser. De historiska argumenten utgår från aktuella kända missförhållanden som lett till en ansökan om tvångsvård. Här har offentliga parten tolkningsföreträde på så sätt att de kan välja att framhäva kritiska punkter i de enskildas liv för

101

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

att påvisa aktuella problem. Hur enskilda parters historia framställs är central eftersom det har betydelse för det aktuella läget och hur den enskilde kan gå vidare för att få ett mer välfungerande liv. En fråga som man kan ställa är då på vilket sätt berättelserna bidrar till att öka förståelsen för det aktuella läget och vilket vårdbehov som klienten har. För att exemplifiera detta visar jag på ett utdrag från sakframställningen i Henrik Larssons förhandling.

Offentlig part	[Henrik Larsson] är känd inom socialtjänsten
	sen 1996. Och det har varit många, många,
	många turer, under årens lopp. Januari 1999
	flyttade Henrik ner till Sångaby och var borta
	ett tag. Men vi har fått rapporter därifrån och
	det har varit från socialtjänsten där som har
	varit, ja, dom har tyckt att Henrik har druckit
	för mycket och det har varit LOB-ar och det har
	varit omhändertaganden. Så det har ju inte varit
	nyktrare där. Sen har ju Henrik suttit i något, i
	fängelse, juni, november, -98 alltså likadant i nu
	2000. Från juni till september, och det är väl
	dom perioder då de är lugnt. Men Henrik har
	uppenbara svårigheter att hålla sig nykter, när
	han är fri så att säga. Det har varit, nu sen i
	höstas när Henrik kom upp den 22 september,
	har vi väl haft in ett femtontal LOB-ar på, och
	rapporter. En vecka var det åtta stycken. Nu
	innan han togs för, omedelbara här så var det ju
	fem LOB-ar på en vecka. När han åkte in till
	lasarettet för att han var, hade så dåliga värden.
	Och kom ut då, kom till socialtjänsten och var
	onykter. Då fick han tillbaka till lasarettet och
	dagen efter så togs han ute på Sävstaberg, på
	Sävstabergs livs, onykter. Och då förde polisen
	tillbaka honom.

För att förstärka svårigheterna upprepar offentlig part att det har varit “många, många, många turer” och LOB-ar under årens lopp. Berättelsen dramatiseras vidare med att den enskilde suttit i fängelse. Det är framför allt Henrik Larssons liv som onykter som presenteras. På vilket sätt detta har betydelse för vilket vårdbehov den enskilde har idag är dock svårt att få en uppfattning om. Implicit leder berättelsen till att man får en uppfattning om att den enskildes liv kommer att fortsätta i samma riktning. Det innebär att den enskildes situation kommer att bli sämre om han inte får hjälp. För att kategorisera Henrik Larsson som en missbrukare med stora

102

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

problem formulerar offentlig part en berättelse om dennes historia där dåtid och nutid vävs samman. Vad som poängteras är när Henrik Larsson varit onykter både nyligen och tillbaka i tiden, vilket innebär att problembiografin skrivs baklänges. I berättelsen distanserar sig offentlig part genom att tala i tredje person. Offentlig parts uttalande kan uppfattas som en institutionell röst när hon talar om att han är känd inom socialtjänsten och använder pronomet “vi”. Vad som kan poängteras är att formen för sakframställning är liknande i alla förhandlingar.

I de flesta förhandlingar hänvisar offentlig part till både att klienten varit onykter vid ett flertal tillfällen och att socialtjänsten vid upprepade tillfällen har erbjudit vård. Att offentlig part berättar om vilka behandlingar som varit aktuella framstår tydligt i Sonja Anderssons förhandling.

Offentlig part	Vi har erbjudit behandling, vi har erbjudit vård
	som inte har fullföljts utan avbrutits. Fullföljde
	inte eftervården heller 1997 till 1998 eftersom
	hon var på Vallersta, på Lundberga då. Våra
	boendeassistenter som skulle vara ett gott stöd,
	fungerade inte då Sonja inte var hemma. Och
	Höga Berget är också vår öppenvårdsverksam-
	het, där var Sonja bara en dag. Sen har vi erbjudit
	och försökt med XX som är en verksam, en
	arbetsverksamhet så att säga, det är en arbets-
	verksamhet, för psykiskt sjuka, som heller inte
	har funkat. Sen är det också väldigt viktigt att
	man har gått Minnesotautbildning, att man fort-
	sätter att gå på AA-möten. En del gör det varje
	dag och klarar sig bra på det. Och det har heller
	inte fungerat, och det är också Sonja medveten
	om själv.

“Erbjudit” är ett vanligt begrepp som används när offentlig part talar om tidigare vårdinsatser. Begreppet har konnotationen att offentlig part har varit generös. Detta leder till att skulden indirekt läggs på den enskilde. Sonja Andersson framstår som otacksam som inte uppskattar det engagerade och generösa arbete som lagts ner från socialtjänstens sida. När offentlig part berättar om Sonja Anderssons misslyckade behandlingsförsök använder hon en institutionell röst när hon säger att “vi”, det vill säga socialnämnden, engagerat sig och erbjudit vård vid ett flertal tillfällen. Offentlig part räknar upp flera behandlingsalternativ som den enskilde provat

103

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

men ger inte någon förklaring till varför behandlingarna har avbrutits.

Vad som framstår som problematiskt med denna typ av bedömning är att även om den enskilde avbrutit behandlingar tidigare är det inte säkert att hon inte är motiverad just den här gången. Vi får inte heller någon uppfattning om lärdomar från dessa försök som kan vara positiva när det gäller fortsatt behandling. Vad som borde diskuteras är vad man kan lära av historien och hur man kan gå vidare. Det betyder att berättelserna om de enskildas historia även skulle innehålla positiva händelser som har bidragit till förbättringar.

Kunskapskällor

Ett annat sätt att stärka och legitimera argument är att referera till trovärdiga källor. Att professionella hänvisar till egna erfarenheter/observationer eller experter är ett effektivt sätt att påverka, eftersom de besitter speciella kunskaper och anses kompetenta att bedöma. Socialsekreterare som har träffat enskild part tidigare kan på så sätt hävda att de har kunskaper om vissa händelser i dennes liv, händelser som dokumenterats i socialtjänstens LVM-utredning. Denna utredning skall präglas av allsidighet och objektivitet vilket anges i motiven till lagen. Det innebär att det bör framgå både vad som talar för och mot ett beslut om tvångsvård. Gustafsson (2000, s. 242) menar dock att utredningarna sällan innehåller uppgifter som talar mot tvångsvård, vilket även visar sig i den skriftliga utredningen som ingår i denna studie. Liknande erfarenheter kan även dras från de muntliga förhandlingarna. Gustafsson (2001) menar vidare att det inte alltid framgår av utredningen hur socialtjänsten har kommit fram till sina ställningstaganden, något som även visat sig i argumentationsanalysen. Det innebär att det kan vara svårt för offentliga biträdet att visa att det finns alternativ till tvångsvård. Även om enskild part/biträde ifrågasätter uppgifter i utredningen kan den vara svåra att granska, vilket i en intervju uppmärksammats av ett biträde:

Biträde	Det jag tycker är tveksamt är tillförlitligheten i
	utredningarna ibland. Dom verkar vara lite väl
	mycket hopplock av uppgifter som ingen riktigt
	vet var dom kommer ifrån. Det är nog framför
	allt i LVM-mål [i jämförelse med LVU och
	LPT] … Ett brottmål skulle aldrig gå igenom
	104

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

sådana där lösa uppgifter … [det ] behövs mycket bättre utredningar för att någon skall dömas till böter än tvångsomhändertas.

Ett exempel där biträdet ifrågasätter andrahandsuppgifter i utredningen är i Kjell Månssons förhandling.

Biträde	Vi har gått igenom utredningen här och jag
	skulle vilja peka på några saker som Kjell har
	reagerat över skrivsättet. Det är i den här, vad
	man skall kalla den utredningen eller yttrandet
	som är anslutet till ansökan. På sidan två där
	man pratar om att, eller skriver om att andra
	personer har till socialtjänsten i Frängsta upp-
	gett att Kjell har kontakt med nyktra missbru-
	kare och försöker sälja narkotika till dem. Där
	med syfte att finansiera sitt eget missbruk. De,
	det är alltså nåt som Kjell uppfattar som helt fel
	och vad jag förstår på skrivsättet där så, att det
	bygger på någon form av andrahandsuppgifter.
	Nu sa ju socialtjänsten här att folk hade sett
	honom göra nåt försäljningsförsök, men. Så det
	där är inte någonting som existerar i verklighe-
	ten enligt Kjell själv. Och det kan ju också vara
	så om man läser sista meningen i det stycket, att
	socialkontor och polis i Frängsta ser därför
	gärna att Kjell ej vistas i kommunen. Och att det
	kan vara så att man bygger upp en bild runt Kjell
	som skall förefalla negativ.

Vad andra personer sagt till socialtjänsten är uppgifter som är svåra för biträdet att kontrollera samtidigt som det är svårt för den enskilde att bevisa att han inte gjort det. I vilken mån källorna är trovärdiga bemöts dock inte av offentlig part under förhandlingen trots att biträdet tar upp detta. Ett liknande exempel kan ges från Mari Hanssons förhandling när biträdet i sin sakframställning framhåller att den enskilde vill ifrågasätta en uppgift i den skriftliga utredningen.

Biträde	När det gäller utredningen så har jag och Mari
	gått igenom den och hon har några synpunkter
	som hon vill tala om här idag. Då är det på sidan
	två och under rubriken fysisk status, det första
	stycket, och där står det ju att Mari skulle ha
	lidit av vattentunnad diarré tre till fyra veckor
	och sen också haft blod i avföringen. Där säger
	Mari att det stämmer alltså inte att hon har haft
	105

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

blod i avföringen, däremot så har hon haft dom här diarréerna men det är bra idag, hon har fått mediciner för detta, och känner att det har ordnat sig.

Trots att biträdet säger att den enskilde vill ifrågasätta dessa uppgifter och tala om detta under förhandlingen berörs det likväl inte. På detta sätt belyser biträdet Mari Hanssons invändningar men en diskussion om uppgifterna undviks. Vad som kan konstateras är att uppgifterna som uttrycks i den skriftliga förhandlingen inte utvecklas och tydliggörs i den muntliga förhandlingen. I intervjuer med socialsekreterare framkommer emellertid att de anser att det kan vara svårt att i utredningen ge information eftersom rekvisiten är ganska krävande. Två socialsekreterare uppger att de i en förhandling hade problem med att motivera på vilket sätt rekvisitet var uppfyllt.

Offentlig part 1	Vi tog bort det [rekvisitet som uppgetts i
	ansökan]. För då kunde vi inte liksom kanske
	som uppgetts
Offentlig part 2	Motivera det.
Offentlig part 1	Vi hade liksom svävat ut där lite väl och tagit till
	för att vi skulle…
Offentlig part 2	Ja, för säkerhets skull.
Offentlig part 1	Ja, vi kunde ju motivera det för oss själva
	hemma men inte inför rätten.

Vad socialsekreterarna säger här är att de i den skriftliga utredningen svävat ut lite och tagit till för att försöka motivera att ett rekvisit var uppfyllt. Under förhandlingens gång insåg de att ett rekvisit inte var uppfyllt, men eftersom andra var uppfyllda så kunde de lämna detta. För aktörerna i domstolen kan det dock vara svårt att avgöra om och i så fall när socialsekreterarna ligger på gränsen för vad de kan uttala sig om för att motivera att rekvisiten i lagen är uppfyllda.

För att belysa på vilket sätt offentlig part förhåller sig till den skriftliga utredningen kan detta exemplifieras från Åke Nilssons förhandling.

Offentlig part	Om vi säger så här, vi har haft en tät kom-
	munikation under hösten och det var ju så att
	Åke återföll ganska genast i ett kraftigt drog-
	missbruk efter den här LVM-perioden. Och det
	framgår ju också av utredningen att det har varit

106

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

ett, ett intensivt missbruk och det stärker ju också det här med läkarintyget.

Här hänvisar offentlig part till den skriftliga utredningen men anger inte direkt vilka uppgifter i utredningen som belyser att det förekommer ett intensivt missbruk. Varken ordföranden eller biträdet ber offentlig part att utveckla denna fråga. Det är dock svårt att i de muntliga förhandlingarna avgöra när offentlig part hänvisar till utredningen eftersom man oftast inte gör det explicit. Min bedömning är dock att de berättelser som ges i sakframställningen till stor del bygger på den skriftliga utredningen.

Förutom att hänvisa till den skriftliga LVM-utredningen hänvisar offentlig part till anhörigas oro (uppgifter som även uttrycks i utredningen). Att anhöriga uppfattas som trovärdiga visar sig i en intervju med två socialsekreterare. De säger att det påverkar dem mycket vad anhöriga säger, eftersom de anser att de har erfarenhet och är trovärdiga källor. I min undersökning refererar offentlig part i fyra av förhandlingarna till anhörigas oro och engagemang, bland annat i Mats Franssons förhandling.

I början av det här året då hade vi under en period inte så mycket kontakt med Mats. Hans anhöriga ringde och var väldigt bekymrade. Och det var de anhöriga också som hjälpte till att han kom in på den första avgiftningen. Likaså den andra avgiftningen. Vid de tillfällena var han, när han kom in på avgiftning, i väldigt dåligt skick. Eftersom Mats tidigare är känd på den avdelningen som han kom till så, där kunde man också se att han hade försämrats i hälsotillståndet och man var väldigt orolig för honom.

Att hänvisa till anhöriga samtidigt som man använder värdeord som väldigt oroliga och bekymrade väcker lyssnarnas känslor. Här anges även att anhöriga har hjälpt till i försöken att få den enskilde att sluta missbruka men misslyckats. Att anhöriga används för att legitimera tvångsvård stämmer inte överens med Holsteins (1993) studie av förhandlingar i mål om tvångsvård av psykiskt sjuka. Hans studie visade istället på att anhörigas engagemang används för att visa att den enskilde inte behöver tvångsvård.

Den källhänvisning som framför allt får tyngd i förhandlingarna är läkares bedömningar. I tolv av tretton förhandlingar refererar parterna till läkarintyg eller vad läkare och sjukvårdspersonal sagt. Läkarens uppgift är inte att ange om förutsättningarna för vård enligt LVM är uppfyllda (prop. 1987/88:147, s. 59). Denna studie visar dock att läkare gör just sådana juridiska bedömningar i läkar-

107

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

intygen och att dessa används i förhandlingarna som argument för tvångsvård. Här återges några bedömningar som uttrycks i läkarintygen:

“Enligt min uppfattning är han i behov av vård enligt LVM.”

“Min bedömning är därför att NN oundgängligen behöver avgiftas med LVM-stöd.”

“Bedöms ej kunna bryta sitt beroende under frivilliga öppna former.” “Bedöms för närvarande inte ha resurser att utifrån egen insikt klara behövlig nykterhet i eget boende varför fortsatt LVM-vård förordas.” “Han uppger att han har ett omfattande missbruk och han anser inte att han kan bryta sitt missbruk under frivilliga former … Månsson bedöms vara i behov av vård enligt LVM.”

Bedömningarna i läkarintygen ger dels intryck av att läkaren vet mer om den enskilde än vad denne själv gör och dels mer än socialsekreteraren. Detta kan illustreras med följande exempel från Henrik Larssons förhandling.

Offentlig part	Den vård som är provad, är ju Snebo i huvudsak
	för dig, och jag skulle vilja prata med David
	Ahlberg [läkare] om vad som skulle kunna vara
	bättre. Och David känner dig så väl, och han
	anser att LVM är nödvändigt just nu.

I NN läkarintyg har läkaren dels gjort en egen bedömning att den enskilde är i behov av tvångsvård och dels uppgett att NN själv vill vårdas med tvång. Dessa uppgifter används av offentlig part som ett argument för att den enskilde är i behov av tvångsvård.

Offentlig part	Det enda som kan sägas, det är att, det här att
	när NNsjälv tillstår att han, tycker att han kan
	gå in på frivillig vård så har han ju i läkarutlåtan-
	det som är daterat tisdag förra veckan, sagt att
	han, är i behov av vård, av tvångsvård.

Biträdet argumenterar mot detta och säger att NN aldrig sagt något sådant till läkaren.

Biträde	Läkarintyget, där gör han gällande att, att David
	Ahlberg har missförstått honom, han har alltså
	inte vid något tillfälle gjort gällande för läkaren
	att tvångsvård är en förutsättning för att han
	skall komma ifrån sitt missbruk.

Trots att det uttrycks meningsmotsättningar angående läkarens bedömningar uppstår det ingen diskussion om detta. I läkarintyget

108

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

uttrycks även uppgifter om att den enskilde sagt att han finansierar sitt missbruk genom att sälja till andra. Detta används explicit som argument för att NN har ett fortgående missbruk och implicit som ett argument för att den enskilde förstör sitt sociala liv. Uppgifterna i läkarintyget används som argument för att flera rekvisit är uppfyllda samtidigt.

I intervjuer med de offentliga biträdena bekräftar de att ett läkarintyg kan vara svårt att ifrågasätta och att den juridiska argumentationen får ge efter för medicinska bedömningar. Eftersom läkarintygen får stor betydelse i förhandlingarna kan det dock vara av vikt för den enskilde/biträdet att granska uppgifterna. Detta försvåras dock av att intygen kan presenteras väldigt sent. I Oskar Ingmanssons förhandling lämnar offentlig part in ett nytt läkarintyg under pågående förhandling. För att alla skall få möjlighet att läsa intyget kopieras det och delas ut till parterna under förhandlingen. Givetvis är det svårt för enskild part att bemöta dessa nya uppgifter utan några förberedelser. Att rätten trots allt accepterar att intyget får spela en central roll i förhandlingen ser jag som en indikation på att läkarintyg spelar en viktig roll för rättens överväganden.

De professionella aktörerna

Ordföranden som processledare

Ordföranden har en processledande funktion vilket innebär utredningsansvar och möjlighet att ställa frågor samt be om förtydliganden om något är oklart. Hur parterna uppfattar ordförandens roll varierar. Ett biträde uttryckte det på följande sätt:

Biträde	En del försöker begränsa diskussionen, till exem-
	pel klientens beskrivning genom att klargöra för
	den enskilde vad som är relevant, eller vill att
	hon skall svara på. Andra domare låter klienten
	prata till punkt vilket gör klienten nöjdare efter-
	som hon fått komma till tals, även om beslutet
	går emot henne.

I det första fallet beskrivs en ordförande som styr förhandlingen och i det andra fallet låter ordföranden parterna styra processen. Biträdet menade att det är ett problem när ordförandena ställer för många frågor, eftersom den enskilde redan är i underläge och har

109

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

stor press på sig. Han menar att det är bättre att ordförandena låter parterna agera, vilket i detta material är vanligast. En ordförande säger i en intervju att det är en fördel om man kan få enskilda parter att känna sig avspända.

Ordförande	Det är en oerhörd anspänning [för enskilda par-
	ter] att sitta i domstolen och jag är ganska mån
	om att det skall vara en ganska avspänd situa-
	tion. Man behandlar dem på ett korrekt sätt så
	att dom känner sig trygga. Det kan man göra
	genom att ställa någon fråga och le lite grand.

Här uttrycker ordföranden att han betraktar förhandlingen ur en mer terapeutisk synvinkel. Frågorna ställs enligt honom inte för att förtydliga något utan istället för att atmosfären skall upplevas mer avspänd. Det uttrycks dock andra uppfattningar kring ordförandens roll under förhandlingen. Ett biträde menar att det är bättre när ordföranden ställer förtydligande frågor. Det framkommer även i en intervju med två socialsekreterare. De menar att det är otydligt när ordföranden inte ställer frågor och att denne istället borde klargöra vilka uppgifter hon anser är viktiga för att rekvisiten skall vara uppfyllda.

Hur ordförandena agerar i de muntliga förhandlingarna skiftar. I sju av tretton förhandlingar ställer de inte någon utredande fråga till parterna. I de övriga sex förhandlingarna ställer de frågor till enskilda parter. I två av förhandlingarna ställs frågor angående vårdplanen, både till offentlig och enskild part. Ett exempel är i Åke Nilssons förhandling då ordföranden börjar med att ställa en fråga till biträdet och därefter vänder sig till offentlig part.

Ordförande	Ni har alltså tänkt att han skulle vara kvar på
	Snebo och därefter-
Biträde	Ja, det är ju tanken. Nilsson samtyckte till det
	omedelbara omhändertagandet. Det var ju att en
	sådan här planering skulle kunna planeras, men
	han har så att säga inte fått riktigt gehör. Och då
	är ju tanken från Nilssons sida att i avvaktan på
	den här behandlings-, vårdplanen kan förankras.
	Då stannar han självfallet kvar på Snebos
	behandlingshem
Ordförande	[vänder sig till offentlig part] Nu har du ju fått
	höra Lars Starks redogörelse för hur Åke Nils-
	son hade tänkt sig att han skulle få behandling
	här då. Om vi stannar vid det att vi inte diskute-
	rar om det går på frivillig väg eller inte, utan vi
	110

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

stannar vid vårdplanen som sådan, att han skulle stanna på Snebo ett tag och därefter placeras på Råsta behandlingshem och sen skulle man ju då naturligtvis planera för efterföljande vård och kanske någon kontakt med beroendepsyk och så vidare. Hur ser du på det, en sådan planering?

Offentlig part Jag blir lite förvånad här för att den här planeringen som jag hör nu den är ju ny för mig. Jag har ju haft väldigt tät kontakt med Åkedet framkom tydligt att han så att säga emotsatte sig inte LVM-vård. Han ville att det skulle vara ett restriktivt förhållningssättjag tror inte på den planeringen-

När ordföranden på detta sätt ställer frågor till parterna angående vårdplanen bidrar det till att argumenten angående samtycke vägs för och emot. I två förhandlingar ställer ordförandena frågor på liknande sätt till parterna angående hälso- och socialindikationen. När ordförandena ställer frågor i de övriga två förhandlingarna är det enbart för att förtydliga om offentlig part vidhåller att LVM är lämpligare än LVU och om det inte finns ytterligare provtagningar. I en förhandling, Ove Jonssons, uttrycker ordföranden egna argument samtidigt som han ställer frågor.

Ordförande	Vad är din egen tanke då, hur skall du få ordning
	på din situation? För du, gör ju inte annat då än
	bor hemma hos mamma och så fyllnar du till på
	folköl helgerna. Och sen så har du, anges det, du
	hade provat svamp också, stod det i akten?
Enskild part	Mm.
Ordförande	Men sen sa du, att du hade ett missbruk, det var
	åtta månader sen? Men, du hade väl supit vid
	dom här brotten som du dömdes för och det var
	väl inte så länge sen som åtta månader sen?
Enskild part	Nej, det var det ju inte. Det var ju kring, du me-
	nar dom här brotten som jag vart dömd för
	alltså?
Biträde	Men han bestrider ju inte att han inte har
	druckit öl det senaste, han medger att han
	dricker ju öl på helgerna. Det är ju narkotika
	och det andra som han säger att han inte har an-
	vänt på åtta månader.
Ordförande	Men alltså, det var helg då, fjortonde maj? Ja,
	det var det, men då hade du 2,47 promille då?
Enskild part	Va?
Ordförande	Du hade 2,47 promille då enligt, enligt analysbe-
	skedet och det är inget oriktigt i det, att biträdet
	111

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

inte känt till kanske eller? Den domen och analysbeskedet men-

Biträde Ja, för det första så har jag inte känt till det, men sen det är möjligt att han hade druckit öl.

Ordföranden ställer en retorisk fråga när han säger: “Vad är din egen tanke då, hur skall du få ordning på din situation? För du gör ju inte annat då än bor hemma hos mamma och så fyllnar du till på folköl helgerna.” I frågan uttrycks ett argument med en moralisk underton. Det underliggande argumentet kan uppfattas som att ordföranden menar att Ove Jonsson inte agerar som en samhällsmedborgare bör göra, det vill säga arbeta och göra rätt för sig. Ordföranden intar i denna förhandling en åklagarliknande roll. Samtalet fortsätter med att ordföranden hänvisar till ett analysbesked och ifrågasätter om biträdet känt till detta. Här ifrågasätter ordföranden även biträdets kännedom i frågan. I Ove Jonssons förhandling agerar ordföranden som en motpart till biträdet och framträder som ytterligare en röst att förhålla sig till.

Vad jag vill belysa med de exempel som lyfts fram är att hur ordföranden agerar har stor betydelse för vilka argument som lyfts fram och hur de diskuteras. Om ordföranden inte ställer frågor bidrar detta förmodligen till att konflikter inte diskuteras i någon större omfattning. Om ordföranden ger egna argument samtidigt som hon ställer frågor är hon ytterligare en aktör som parterna måste förhålla sig till. Ställer ordföranden däremot frågor som förtydligar argument bidrar detta till att konflikter lyfts fram och diskuteras.

Terapeuten som motpart

De dubbla roller av terapeut och motpart som socialsekreterare har är ett dilemma som kan ha betydelse för hur offentlig part agerar i rätten. Den tjänsteman som tidigare i första hand framstod som en hjälpande hand, förvandlas nu till en motpart i en konflikt som skall lösas i domstol. Det nya sammanhanget innebär att åsiktsskillnader framhävs. Sonja Andersson beskriver förhållandet mellan parterna i den muntliga förhandlingen på följande sätt:

Men här lät det ju så mycket negativt från deras håll, det var ju bara negativa saker. Det lät ju precis som omdet inte fanns någonting positivt, hos mig alltså, eller hur? Men dom är ju tvingade att försvara sig. För att dom har satt LVM så måste dom ju ta fram så mycket, även om

112

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

dom ljuger en del. Så, skit samma, bara så att dom får fram så att dom har en ursäkt för att dom har satt mig på LVM. Det måste ju finnas massor av grejer att ta på, innan dom kan sätta mig på LVM. Och det såg dom ju till. Dom hade inte så mycket positivt att säga om mig.

För att styrka sina argument framhäver offentlig part negativa aspekter. Ett annat förhållande som kan komplicera relationerna mellan klienterna och socialtjänsten kan vara att uppgifter som lämnats i ett annat sammanhang kan användas som argument för tvångsvård i domstolen, till exempel när offentlig part hänvisar till att den enskilde i ett tidigare sammanhang vädjat om hjälp för att komma ifrån sina droger.17

För socialsekreterarna är det även viktigt att relationerna till klienterna fungerar i framtiden, eftersom de ofta har kontakt direkt efter förhandlingen eller efter det att klienten vårdats på behandlingshem. En socialsekreterare förklarade att hon under domstolsförhandlingen upplevde det som att sitta på den motsatta sidan, vilket hon också gör rent fysiskt. Hon var rädd att den enskilde efter förhandlingen skulle “såga [henne] vid fötterna” och avbryta kontakten. Trots att hon känner oro för hur relationen skall påverkas är hennes erfarenhet att det inte uppstår några problem. Endast vid ett tillfälle har en klient brutit kontakten med henne efter förhandlingen. Att det uttrycks en oro för hur relationerna med klienterna skall påverkas bekräftas av flera socialsekreterare. De menar att det är vanligt att de pratar igenom situationen och att vissa klienter är väldigt besvikna. Andra klienter är mer positiva och menar att de är glada att något hände och att de fick hjälp.

Problemen beskrivna här ovan skapar behov för socialsekreterarna att hitta förhållningssätt som bidrar till att minska motsättningarna under förhandlingarna. Ett sätt för socialsekreterare att undvika konflikter med klienter under muntliga förhandlingar kan vara att säga så lite som möjligt. Detta framstår tydligast i Zlatan Dankovics förhandling då socialsekreteraren undviker att argumentera. I slutpläderingen säger offentlig part endast att behandlingen måste säkerställas med LVM. På så sätt behöver han inte interagera med den enskilde under förhandlingen. Detta kan vara ett sätt att distansera sig från konflikten med den enskilde och överlämna ansvaret till domstolen.

En annan socialsekreterare menar att mötet i domstolen underlättas om det uppstår en dialog med den enskilde. Hon menar

17 Se utdrag från Åke Nilssons förhandling s. .

113

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

vidare att kommunikationen underlättas om socialnämnden representeras av två personer från socialnämnden.

Det är ju bra om det blir ett samtal som det blir … det är så lätt att liksom komma överens om att det här skulle bli bra … det händer, det har faktiskt blivit att de själva sagt, jag förstår att jag behöver det här

…någon gång har ju rättsprocessen känts väldigt hård mot den person som sitter där och därför är det nästan skönare att det blir ett samtal

…när man kommer på andra sidan [offentlig part] vill man inte köra relationen i botten då är det ju bättre att man har det på en ganska bra nivå, vi har ju varandra kvar … vi har gjort så här att det är Eskil [enhetschef] som alltid är med på ärendena och vi har delat upp det så att det är ju han som pläderar och för talan sådär sen om det är någonting med utredningen och annat så är det vi [handläggare] som får ge det då.

Som jag uppfattar socialsekreterarens uttalanden menar hon att förhandlingen kan vara ett sätt för offentlig part att övertyga den enskilde om att denne behöver vård. Detta underlättas om det är någon annan, exempelvis enhetschefen, som för talan. På så sätt kan enhetschefen agera mer som en åklagare och socialsekreteraren kan lättare behålla rollen som terapeut. I nio av tretton förhandlingar är två representanter från socialnämnden med, vanligen en enhetschef och den socialsekreterare som är den aktuella klientens handläggare. I dessa fall är det enhetschefen som redovisar socialnämndens inställning i sakframställningen. I fem av förhandlingarna talar båda representanterna under förhandlingen. Det är framför allt när frågor ställs som båda representanterna är aktiva. Eftersom socialsekreteraren har skrivit LVM-utredningen och känner till klientens situation är det kanske lättare för dem att tala med den enskilde.

I viss utsträckning kan dialogen mellan parterna leda till att konversationen framstår som mer behandlande. Exemplet nedan är från Mats Franssons förhandling.

Socialsekreterare	Vi tittar ju bara på de här sista månaderna.
	Lunginflammationerna som, som du liksom,
	efter vad, du har kommit hem från sjukhuset,
	återfallit i missbruk, och bara blivit sjukare och
	sjukare, fysiskt liksom. Nedgången. Och för att
	du skall kunna återhämta dig så måste du ha en
	längre nykterhet. Och du klarar bevisligen inte
	det hemma.
Enskild part	Nej, fysiskt det är nog bra däruppe med mat och
	lugn och ro och så. Men psykiskt, det kan jag
	114

SOU 2004:3 Konflikten som inte blir av – argumentation…

	inte tänka mig är nåt bra. Jag går ju där och är
	förbannad varje dag. Svårt att sova. Går och
	grubblar och har mig. Jag gillar inte det där. Jag
	mår inte bra, psykiskt, att vara där uppe. Inte på
	något annat ställe heller förresten. Ivägskickad
	mot min vilja.
Socialchef	Nej-
Socialsekreterare	Nej, men du mår inte särskilt bra av att vara hem-
	ma heller liksom och ligga där och (.) dricka. Ja-
Ordförande	Ja, det blev nåt slags samtal hä-
Socialchef	Jaha [skrattar]
Socialsekreterare	[skrattar]
Ordförande	Er emellan och kanske inte så mycket-
Socialchef	Inte så mycket nytt.
Ordförande	Kommentarer eller frågor? Men det är ändå
	naturligtvis viktig information som kommer
	fram till rätten. Anders Sandström, vill du kom-
	mentera något, eller?

I denna förhandling får diskussionen mellan parterna en mer terapeutisk karaktär. Socialsekreteraren uttrycker i förtrolig ton till Sonja Andersson att eftersom hon mår sämre så måste hon få vård, vilket bidrar till att socialsekreteraren uppfattas som engagerad och ansvarstagande. Detta liknar den terapeutiska repertoar som offentlig part och sakkunnig har i LPT-mål då de talar med den enskilde (Sjöström m.fl. 2002). Att det uppstår ett mer behandlande samtal mellan dem, istället för ett juridiskt, uppmärksammas av ordföranden som avbryter samtalet och lämnar ordet till biträdet. En socialsekreterare menar att hon medvetet vänder sig till klienten istället för rätten i slutpläderingen.

Att offentlig part bemöter den enskilde som en klient istället för motpart innebär att motsättningarna mellan parterna tonas ner. Detta kan vara en strategi för att upprätthålla goda relationer i framtiden. Det innebär dock att de motsättningar som existerar inte utreds och att det därför inte framgår på vilka grunder rätten gör sina bedömningar.

115

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Det offentliga biträdets roll

Biträdets roll är att företräda den enskilde som i regel motsätter sig offentlig parts ansökan om tvångsvård. Handläggningen av ärendet skall ske skyndsamt (37 § LVM) vilket i praktiken innebär att muntlig förhandling hålls efter en dryg vecka. Detta innebär att det offentliga biträde som skall företräda den enskilde har relativt kort tid att förbereda sig inför förhandlingen. Detta uttrycks bland annat i en intervju med ett biträde.

Jag har inte tid att kontrollera källor, får inte betalt för den tid som läggs ner, länsrätten anser på något sätt att även om du nu lagt ner tre, fyra timmars arbete i det här så är det mål av den karaktären att du får bara för två timmars arbete. Dom har tydligen någon egen liten taxa dom tillämpar länsrätten, så det hämmar ju alla försök [att kontrollera källor]

Att det kan vara svårt att granska källor med tanke på den tid biträdena har till sitt förfogande bekräftas av flera biträden, vilket framgår under avsnittet Kunskapskällor ovan.

Hur biträden agerar och talar för enskild part varierar i respektive förhandling. Anledningen till att de agerar olika kan bero på vilken relation de har till sina klienter och hur de anser att de bäst kan försvara deras intressen. Vad det innebär att tillvarata sina klienters intressen är dock en komplicerad fråga. I de vägledande regler om god advokatsed som utfärdats av Sveriges advokatsamfund uttrycks ingen klar definition av vad det innebär att tillvarata klientens intressen. Reglerna föreskriver dock att förhållandet till klienten skall präglas av trohet och lojalitet. I vissa fall kanske klienterna själva kan redogöra för sina intressen och biträdets uppgift är då att försvara dessa. Det är dock inte säkert att biträdet har samma uppfattning som den enskilde. Ett biträde uttrycker detta i en intervju:

Säger jag att, du förstår ju att länsrätten kommer att anse att du har ett missbruk, och så säger han till mig, nämen jag har inte det, nähä, då säger man ju att han anser att han inte har något missbruk och så får man försöka argumentera för det … när jag ser till min klients bästa, det kan jag ta före förhandlingen, till exempel har du prövat dom här hemmen och skulle det inte vara skönt att komma dit nu om du har problem. Det kan man ju försöka med men i slutändan, om dom säger till mig att dom inte vill det då måste jag följa det.

116

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Det visar sig i analyserna av förhandlingarna att biträdena uttrycker sig på olika sätt. Som biträdet ovan säger markerar de i vissa förhandlingar att det är klientens åsikt medan de i andra förhandlingar hänvisar till vad de själva anser.18 Ett annat biträde menar att:

Det är klassiskt, när man själv står för eller delar klientens uppfattning är det ju väldigt enkelt att säga “jag tycker”. Då kan det komma väldigt naturligt och att man kan föra fram det också som att jag tycker på det här sättet och att jag också personligen står för det. Medan det är väldigt lätt att falla in och säga “min klient är av den uppfattningen att” [när man inte delar dennes uppfattning].

Exempel på båda sätten för biträdet att förhålla sig till den enskilda parten kan exemplifieras från Sonja Anderssons och Åke Nilssons förhandlingar.

Biträde	Som det framkommit här så är det ju så att hon anser,
	Sonja här, att hon kan klara av det här på egen hand och
	rehabilitera sig.
Biträde	Åke Nilsson är en hjälpsökare och är inställd på att då ta
	emot, frivillig vård. Det är bara det att man [offentlig
	part] misstror honom vad gäller förmågan att då klara av
	vad jag förstår, en avgiftningsperiod. Det har jag lite
	svårt att förstå.

Biträdena menar att det ibland kan vara svårt att plädera mot tvångsvård eftersom de i vissa fall anser att klienten behöver någon form av vård. I intervjuer säger biträden att de bedömer att socialnämnden har ganska god uppfattning om när förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. De menar att socialnämnderna har begränsade resurser och att de fall som tas upp till länsrätten oftast är befogade. Att företrädare för klienter försöker få den enskilde att acceptera vård har uppmärksammats av Holstein (1993). Han kom i sin studie fram till att vissa advokater för psykiskt sjuka patienter försökte få klienterna att acceptera vård och stanna på sjukhuset. Även om man inte kan säga att biträdena försöker övertala den enskilde att acceptera tvångsvård, företräder de och argumenterar för den enskilde på olika sätt. Detta har uppmärksammats av en socialsekreterare.

18 Detta kan jämföras med Goffmans footing-begrepp. Goffman (1981) menar att vi hela tiden gör små ändringar, eller fotsteg (footing), för att hantera krångliga situationer. När biträdet hänvisar till att ”hon [den enskilde] anser” så för hon den enskildes talan samtidigt som hon distanserar sig från den enskildes åsikter.

117

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Idag kände jag att han ställde frågor som belyste vår utredning, och det har hänt förut också, vid några tillfällen har advokaten själv sagt, men tycker du inte själv att du skall omhändertas nu.

Socialsekreteraren ovan menar att biträden ibland ställer frågor som stödjer deras utredning. Även om biträdets frågor inte ger stöd för offentlig parts argument kan det hända att samtalet mellan biträdet och den enskilde kan uppfattas som att biträdet delar offentlig parts inställning. I exemplet nedan, från Sonja Anderssons förhandling, är det kanske inte biträdets frågor men däremot den enskildes svar som bidrar till att offentlig parts argument stärks.

Biträde	Och jag vet nu inte varför hon inte skö…, inte
	gick till det där Höga Berget förut som hon
	tydligen haft chansen. Men nu säger hon att nu
	vill hon gå till Höga Berget dagligen, och hon,
	om det krävs så vill hon blåsa i sån här alkohol-
	test och hon är beredd att göra allt. Gå på AA-
	möten, men hon vill bo hemma, efter en över-
	gångstid. Visst var det, du kan tänka dig att
	stanna kvar någon månad på Bergavik.
Enskild part	Nä, inte någon månad-
Biträde	frivilligt-
Enskild part	Nä, jag vill ju helst vara på Höga Berget så fort
	som möjligt.
Biträde	Mm.
Enskild part	Och det där med att jag slutade där förra
	gången, det vet Märta Lundberg varför…
Biträde	Men om du slipper tvånget, så tycker jag att du
	skall vara kvar så länge dom tycker att du skall
	vara kvar.
Enskild part	Ja, men inte flera månader.
Biträde	Nähä, nä, högst-
Enskild part	Men jag behöver inte ha tvång för jag skulle i
	alla fall-
Biträde	Nä, jag menar det-
Enskild part	För jag skulle sticka därifrån-
Biträde	Jag säger ju att det skall vara frivilligt…
Enskild part	Ja.

Även som biträdet inte försöker övertala den enskilde att acceptera tvångsvård framgår det emellertid att han anser att Sonja Andersson behöver vård. Han hävdar att han tycker att hon skall vara kvar på behandlingshemmet så länge som de (offentlig part) anser. På detta sätt bidrar biträdet till att förhandlingen får en mer terapeutisk karaktär. Sonja Andersson säger dock att hon inte skulle vara

118

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

kvar på behandlingshemmet. Utdraget ovan belyser att det kan vara svårt för biträden att ställa frågor till den enskilde eftersom svaren inte alltid stärker biträdets argument. Följden blir istället att motpartens argument stärks.

Analysen visar således att biträdena förhåller sig på olika sätt till enskilda parter. Detta kan dels bero på relationen mellan biträde och klient och dels på att olika biträden agerar på olika sätt. Ett problem för biträdena när de skall föra den enskildes talan är dock att de har små möjligheter att granska källor före förhandlingen. Under förhandlingen sker heller inte granskning av offentlig parts argument i någon större utsträckning, bland annat därför att biträdet inte ställer frågor direkt till offentlig part.

5. Slutdiskussion

När tvåpartsförfarandet infördes i förvaltningsprocessen var syftet att stärka dialogen mellan parterna, framför allt i de muntliga förhandlingarna (SOU 1991:106A s. 500-01). I denna studie kan det dock ifrågasättas om detta sker i praktiken även om studien visar att de enskilda får relativt stort talutrymme. Vad som framför allt har betydelse är hur professionella företrädare argumenterar och agerar. Studien visar på att konflikter mellan parterna sällan diskuteras och utreds. Domstolsförhandlingen kan istället ses som en process19 där konflikterna hanteras mer indirekt.

En aspekt är att den muntliga förhandlingen bidrar till att vissa frågor lyfts fram och diskuteras på den juridiska arenan medan andra utelämnas. I detta material är det framför allt samtycket som diskuteras och lyfts fram medan övriga rekvisit diskuteras i mindre omfattning. När det gäller vilka rekvisit som skall diskuteras har offentlig part och ordföranden stora möjligheter att påverka. Studien visar dock att det är svårare för enskild part att få gehör för argument som presenteras. För offentlig part ligger tyngdpunkten under förhandlingen på att bevisa att enskild part är i behov av tvångsvård. Det innebär att de lägger fram argument för att påvisa vad som inte kan betraktas som “normalt” för en individ i ett välfärdssamhälle. För den enskilde innebär detta att hon avkrävs missbruksinsikt och vilja till vård. Trots att enskild part ofta bekräftar förekomsten av ett missbruk och att vederbörande är motiverad till

19 Cotterrell (1992) hänvisar i boken Sociology of Law till forskning som tyder på att domstolars funktioner fungerar som ”the administrative processing of routine cases”.

119

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

frivillig vård bedömer rätten att förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. Det centrala under den muntliga förhandlingen borde vara att reda ut i vilken mån enskild part är villiga att förändra sitt liv och frivilligt påbörja en behandlingsinsats.

Trots detta uppstår det sällan någon diskussion om just detta förhållande. Att offentlig part inte bidrar till diskussionen kan uppfattas som uppgivenhet från deras sida. Vad som istället lyfts fram av offentlig part i sakframställningen och när denna part ställer frågor är att klienten har misslyckats med tidigare behandlingar samt att socialtjänsten har försökt med “allt”. Detta bidrar indirekt till att enskild part framstår som otacksam och omotiverad. I förhandlingarna uttrycks både explicit och implicit att enskild part saknar trovärdighet. Bedömningen innebär att den enskilda parten uppfattas som förnekande, att hon/han inte har tillräcklig missbruksinsikt och vilja att förändra sitt liv.

Argumenten för tvångsvård uttrycks oftast inte särskilt tydligt med hänvisning till rekvisiten, utan är istället invävda i berättelser om allmänkulturella föreställningar som till exempel normer kring skötsamhet. Exempel på detta är när offentliga parten hävdar att klienten måste få ordning på sitt liv, inte har bostad och att denne inte kan passa tider. I detta avseende har offentlig part kontroll över enskild parts personhistoria. Offentlig part kan hänvisa till tidigare händelser och göra anspråk på att man har större kunskap om den enskilda än vad denne själva har. Genom att hänvisa till historien görs framskrivningar om klientens prognos, vilket också är ett viktigt instrument i argumentationen.

Ett annat viktigt instrument för offentlig part när man argumenterar för tvångsvård är hänvisning till läkarintyg. Min studie visar att medicinska bedömningar får stor tyngd i förhandlingarna. Trots att läkaren endast skall ange det aktuella hälsotillståndet och allmänna behov av vård görs i vissa fall en helhetsbedömning av patientens behov av vård enligt LVM. Intygen kan även innehålla uppgifter om vad patienten sagt till läkaren. Gustafsson (2001) anser att den medicinska sakkunskapen borde få större utrymme. Hon menar att det är oklart hur läkarintyg tolkas och att ökad medverkan av medicinsk sakkunskap, liknande den i LPT-mål, skulle öka rättssäkerheten. Frågan är dock vad sakkunnigläkare skulle tillföra. Edelstam (1991, s. 375) menar att det finns en fara med att sakkunnigutlåtanden får för stort inflytande. Det är svårt för domstolar att ifrågasätta och kontrollera medicinska uppgifter som uttrycks i sakkunnigutlåtanden. En jämförelse kan göras med

120

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

LPT-mål där en erfaren psykiater deltar under förhandlingen för att bistå rätten med oberoende sakkunskap. Sjöström m.fl. (2002) visar att denna sakkunnigmedverkan i mycket liten utsträckning bidrar till någon kritisk bedömning av den offentliga partens (chefsöverläkarens) utredning eller att rätten får en fördjupad förståelse av det aktuella fallet. Snarare uppstår en kollegial allians mellan de båda läkarna, vilket försvårar den enskildes möjligheter att argumentera mot den offentliga parten (Sjöström m.fl. 2002). Risken för en kollegial allians torde väl dock vara mindre i LVM-mål, eftersom sakkunniga inte är av samma profession. Istället för en juridisk diskurs uppstår istället, i LPT-målen, en klinisk diskurs där alla försöker komma överens om vad som ur ett vårdperspektiv är bäst för den enskilde.20 Patientskapet är på så sätt överordnat rollen som motpart.

En annan aspekt på vilken funktion den muntliga förhandlingen kan fylla är att den har en medlande och mer terapeutisk funktion. Det innebär att den enskilde i vissa fall betraktas som en klient istället för en motpart i mer juridisk mening. Detta visar sig dels på vilket sätt parterna interagerar i domstolen och dels uttrycks detta i intervjuer. Offentliga parter, biträden och ordföranden uttrycker att det är en fördel om de enskilda känner att de får komma till tals. De menar därför att det är en fördel om förhandlingarna är så lättsamma som möjligt. Dessa uppfattningar kan leda till att fokus inte riktas mot att diskutera förutsättningarna för tvångsvård. Förhandlingen handlar istället om att få den enskilde att acceptera den vård som offentlig part föreslår. Det innebär att motsättningar tonas ner istället för att konflikter lyfts fram och belyses. Analysen av hur aktörerna under förhandlingen agerar visar också på att interaktionen till viss del präglas av en terapeutisk relation.

En tredje aspekt på vilken funktion den muntliga förhandlingen kan fylla är att det är ett sätt att auktoritativt lösa motsättningar. Om domstolen tar ansvaret för att den enskilde måste tvångsvårdas ger detta sken av att konflikten lösts på ett rättssäkert sätt och att det inte är socialnämnden som bär ansvaret. Det innebär att den muntliga förhandlingen endast fungerar som en legitimeringsprocess av beslut som redan har fattats av socialnämnden.

Sammanfattningsvis menar jag att alla tretton förhandlingar följer en likartad process. För att illustrera detta väljer jag att tala om

20 Se även Stefan Sjöströms avhandling Party or Patient. Discursive Practices relating to Coercion in Psychiatric and Legal settings (1997).

121

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

legitimerandets och försoningens logik.21 Legitimerandets logik innebär att processen endast är ett sätt att legitimera antaganden som redan existerar i samhället, till exempel att missbrukare inte uppfyller samhällets normer och därför måste få vård. Dessa föreställningar uttrycks i de skriftliga LVM-utredningarna och i de muntliga förhandlingarna. Under förhandlingen upprepas argument som uttrycks i den skriftliga utredningen, vilket innebär att argumenten stärks. På så sätt kan man tala om en legitimeringsprocess. Eftersom socialarbetarnas bedömningar inte ifrågasätts i någon större utsträckning kan tystnaden ses som ett argument för att socialsekreterarens beskrivning accepteras. Försoningens logik innebär att konflikter som existerar mellan parterna tonas ner. Den enskildes och biträdets argument lyfts inte fram och diskuteras i någon större utsträckning. Detta yttrar sig på olika sätt, dels ignoreras den enskildes motargument och dels ifrågasätts trovärdigheten när enskild part framför sina argument. I förhandlingarna upprätthålls socialarbetarnas auktoritet även i den formella strukturen på så sätt att de själva kan ställa frågor till enskilda parter. Biträden/enskilda parter ställer däremot inte – eller i varje fall mycket sällan – några granskande frågor till offentlig part. Det är med andra ord tveksamt i vilken utsträckning som man kan hävda att den enskilde har en reell möjlighet att ifrågasätta myndighetens bedömning.

21 Pfohl (1978) använder dessa termer när han diskuterar experters beslutsprocesser i samband med diagnostisering av psykiskt sjuka patienter. Jag talar dock inte om beslutsprocesser i detta fall.

122

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Referenser

Adelswärd, Viveka & Aronsson, Karin & Linell, Per (1987). The unequal distribution of interactional space: Dominance and control in courtroom interaction. Text 7 (4) 313–46.

Agar, Michael (1985). Institutional discourse. I: Text 5, 147–68. Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2000). Textens mening och

makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys. Lund: Studentlitteratur.

Bramstång, Gunnar (1984). Vilja, valfrihet samråd och resurser – några nyckelord för socialtjänsten och dess missbrukarvård. I:

Skrifter tillägnade Gustaf Petrén. Rättsfondens skriftserie nr 12. Stockholm: Institutet för offentlig och internationell rätt.

Cotterell, Roger (1992). The Sociology of Law. An Introduction.

London: Butterworths.

Edelstam, Henrik (1991). Sakkunnigbeviset: En studie rörande användning av experter inom rättsväsendet. Uppsala: Iustus.

Farber, Daniel A & Sherry, Suzanna (1996). Legal storytelling and Constitutional Law. I: Brooks & Gerwitz (red.). Law’s Stories. Narrative end Rhetoric in the Law. s. 37–53. New Haven: Yale University Press.

Goffman, Erling (1981). Forms of Talk. Philadelphia: University of Pennsylvania Press.

Grimshaw, Allen D (1990). Conflict talk. Sociolinguistic Investigations of Arguments in Concersations. Cambridge: Cambridge University Press.

Gustafsson, Ewa (2001). Missbrukare i rättsstaten. En rättsvetenskaplig studie om lagstiftning rörande tvångsvård av vuxna missbrukare. Stockholm: Nordstedts Juridik AB.

Halila, Leena (2001). Håller förvaltningssystemet i Finland och Sverige på att utvecklas i olika riktningar? Förvaltningsrättslig Tidskrift 64 (1–3): 49–70.

Hellspong, Lennart (2000). Berättelser i agumentation. Om en narrativ retorik. Rhetorica Scandinavica, nr 16.

Hollander, Anna & Jacobsson, Maritha & Sjöström, Stefan (2000). Röster i rätten. Kulturella perspektiv nr 2, 35–40.

Hollander, Anna & Marklund, Staffan (1983). Den terapeutiska rättens framväxt – om barnlagstifningens förändringar och samhälleliga karaktär. I. Retfaerd nr 24 s. 7–30.

123

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Hollander, Anna (1985). Omhändertagande av barn. En studie av barnavårdsmål vid förvaltningsdomstolarna åren 1974, 1977, 1982. Akademisk avhandling. Stockholm: Aktuell juridik förlag.

Holstein, James (1993). Court-Ordered Insanity. Interpretative Practice and Invoulantary Commitment. Hawtorne New York: Aldine de Gruyter.

Löfgren, Bo & Nelson-Löfgren, Inger (1996). Alkohol: rus, missbruk, behandling. Tredje rev. upplagan. Stockholm: Prisma bokförlag.

Midré, Georges (1990). Bot, bedring eller brød: om bedømming og behandling av sosial nød fra reformasjonen til folketrygden. Första upplagan. Oslo: Universitetsforlaget.

Naess, Arne (1971). Empirisk semantic. Stockholm: Läromedelsföretaget

Pfohl, Stephen J (1978). Predicting dangerousness. The social construction of psychiatric reality. Lexington, Massachusetts: Lexington books.

Piven, Frances F & Cloward, Richard A (1972). Regulating the Poor. London: Tavistock Publications.

Potter, Jonathan & Wetherell, Margaret (1987). Discourse and Social psychology. London: Sage.

Potter, Jonathan (1996). Representing Relaity: Discourse, Rhetoric and Social Construction. London: Sage.

Prop. 1971:30 med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar m.m.

Prop. 1981/82:8. Om lag om vård av missbrukare i vissa fall m.m. Prop. 1987/88:147. Regeringens proposition om vård av vuxna miss-

brukare.

Prop. 1989/90:28. Förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Prop. 1999/2000:44. Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Salonen, Tapio (1994). Välfärdens marginaler. Stockholm: Publica. Sigrell, Anders (1999). Att övertyga mellan raderna: en retorisk studie om underförstådda inslag i modern politisk kommunikation. Akademisk avhandling. Institutionen för nordiska språk, Umeå

universitet.

Sjöström, Stefan & Jacobsson, Maritha & Hollander, Anna (2002). Kollegialitet, terapi och medling. Om expertmedverkan i psykiatrimål. Sociologisk Forskning nr 3–4, s. 86–115.

124

SOU 2004:3

Konflikten som inte blir av – argumentation…

Sjöström, Stefan (1997). Party or Patient? Discoursive Practices Re- lating to Coercion in Psychiatric and Legal Settings. Akademisk avhandling. Umeå: Boréa.

SOU 1981:7. LVM lag om vård av missbrukare i vissa fall. Delbetänkande av Socialberedningen.

SOU 1987:22. Missbrukarna Socialtjänsten Tvånget. Betänkande av Socialberedningen.

SOU 1991:106. Domstolarna inför 2000-talet. Betänkande av Domstolsutredningen.

Sveriges advokatsamfund (1984). Vägledande regler om god advokatsed. Stockholm.

Söderberg, Barbro & Hellspong, Lennart (1976). Grepp om språket. Lund: Studentlitteratur.

Wennergren, Bertil (1995). Förvaltningsprocess. Tredje upplagan. Stockholm: Fritzes Förlag AB.

125

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

Av Annika Staaf

1. Inledning

Under de senaste åren har missbrukarvården återigen hamnat i fokus, och allt fler har börjat ifrågasätta hur vård av missbrukare egentligen bedrivs i Sverige. I dessa frågeställningar ryms även hur tvångsåtgärder faktiskt har kommit att användas under 1990-talet, men även hur de skall komma att användas framöver. Vi har i medier ofta mött bilden av missbrukaren som inte får behandling eller missbrukarens föräldrar vars son eller dotter har avlidit av en överdos innan de fick hjälp.

När det av olika anledningar finns skäl att anta att en person är i behov av vård med stöd av LVM skall socialnämnden inleda en utredning enligt 7 § LVM, för att ta ställning till om det finns ett vårdbehov som inte kan tillgodoses genom frivillig vård. Denna utredning skall sedan, om omständigheterna för ett omhändertagande är styrkta, ligga till grund för en ansökan om tvångsvård hos länsrätten.

De sociala utredningarnas kvalitet har under lång tid diskuterats och olika modeller har utarbetats i syfte att åstadkomma en enhetlig utredningsmetodik. Därutöver skall utredningen uppfylla högt ställda krav på rättssäkerhet.

Syftet med denna studie är att analysera dessa sociala utredningar för att därigenom få kunskap om hur olika rättssäkerhetsaspekter har tillvaratagits i de utredningar som lett fram till en länsrättsdom om beredande av vård enligt LVM.

Såväl analysen som resultatet av studien har sin utgångspunkt i ett rättssociologiskt perspektiv och förhållningssätt. Ämnet rättssociologi har existerat som akademiskt ämne sedan början av 1900- talet då Pound (1916) uppmärksammade skillnaden mellan ”law in

127

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

the books and law in action”. Denna skillnad eller diskrepans ansåg han vara värd att studera med en bred empirisk ansats.

Under seklet utvecklades ämnet1 till att diskutera rätten sedd i en social kontext i ständig interaktion med ett omgivande samhälle där såväl rättslig eftersläpningsproblematik som ideologisk lagstiftning präglad av målrationalitet (Weber 1968) skapade svårigheter att uppnå rättslig legitimitet och efterföljsamhet. I dag har den svenska rättssociologiska idétraditionen sökt att förklara diskrepansen mellan lag i teori och i praktik med hänvisning till andra normativa system som ofta är mer styrande eller bestämmande för människors handlande än de rättsliga (Hydén 2002, Åström 1988).

Begreppet rättssäkerhet är ett socialt konstruerat begrepp som har haft flera olika betydelser under årens lopp. Med viss konstans har dock värdena förutsebarhet, likhet och skydd mot den offentliga maktens kränkningar förknippats med rättssäkerhet (Frändberg 1986, Gustafsson 2002). Även rätten till överklagande har i vissa fall upphöjts till ett sådant värde. Ibland anses det dock vara en rättssäkerhetsgaranti och inte ett värde i sig.

Flera forskare skiljer dessutom mellan formell och materiell rättssäkerhet, där den materiella rättssäkerheten skall garantera beslutets etiska försvarbarhet och proportionalitet (Pezcenik 1995, Vahlne- Westerhäll 2002). Med materiell rättssäkerhet menas i föreliggande rapport inte enbart rättsnormens etiskt försvarbara innehåll utan även dess effekter eller konsekvenser (Eskeland 1989, Gustafsson 2002). Den materiella rättssäkerheten blir då någonting mer än vad det etiskt försvarbara eller proportionella innehållet är, då även resultatet av beslutet eller åtgärden studeras.

Denna studies syfte är att genom empiriska studier belysa såväl den formella som den materiella rättssäkerheten och därigenom konkret påvisa hur lagars rättsliga utfall och tillämpning ser ut i praktiken för dem som blir direkt berörda. Studien utgår ifrån diskursanalytisk metod och behandlar ett strategiskt urval sociala utredningar vilka alla har lett fram till ansökan om och länsrättens bifall till tvångsvård. I materialet ingår 137 sociala utredningar från åren 1993 t.o.m. 2001. Journalmaterialet har i sin helhet eller i valda delar analyserats. I syfte att underlätta materialbearbetningen har ett antal frågeställningar ställts upp efter det att bakgrundsmaterial och den första genomläsningen ägt rum.2

1 Bl.a. Ehrlich (1936), Renner (1949), Stjernquist (1963) m.fl.

2 Se frågeställningarna under avsnitt 5.

128

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

2. Den sociala utredningen

Socialnämnden har, som nämnts ovan, en skyldighet att inleda en utredning om den finner skäl att anta att den enskilde kan komma att behöva beredas tvångsvård (7 § LVM). Utredningen skall enligt 10 § LVM ha ett visst innehåll och bedrivas på visst sätt för att den skall anses vara av god kvalitet och tillvarata den enskildes rättssäkerhet.

Med utredning avses all den verksamhet som syftar till att möjliggöra ett beslutsfattande i saken. Med utredningsplikten följer naturligtvis även en dokumentationsplikt i ärendet enligt socialtjänstlagen, förvaltningslagen och patientjournallagen.

Innehållet i utredningen skall utgöras av en sammanställning av missbrukarens förhållanden, tidigare vidtagna och planerade åtgärder, i vilket hem intagning kan ske och vilken vård utanför hemmet som planeras om intagning sker (s.k. vårdplan).

Missbrukarens förhållanden skall utredas i såväl de delar som talar för som mot ett tvångsomhändertagande. När socialnämnden redogör för skälen till sin ansökan om tvångsvård skall de händelser som åberopas ha en aktualitetsprägel. Dock kan tidigare, men i nuläget upphörda företeelser, vara av relevans och skall i sådana fall tillföras utredningen.

Utredningen skall genomföras skyndsamt i enlighet med de krav förvaltningslagen stipulerar. En utredning som kan mynna ut i en ansökan om tvångsvård är att betrakta som en myndighetsutövande åtgärd mot den enskilde (Gustafsson 2001). Begreppet myndighetsutövning definierades initialt i den äldre förvaltningslagen (SFS 1971:290) varvid avsågs ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller därmed jämförbart förhållande”.3

När ett förfarande innebär myndighetsutövning gäller förvaltningslagens regler avseende kommunikation, partsinsyn, muntlig handläggning, beslutsmotivering och beslutsunderrättelse.

De grundläggande krav avseende frivillighet, samverkan och respekt för den enskildes integritet, vilka följer av 1 kap. 1 § socialtjänstlagen4 måste beaktas innan vård oberoende av den enskildes samtycke kan komma till stånd. En LVM-utredning kan initieras ur vad som tidigare benämndes för ”§ 50-utredningar” (efter den 1 januari år 2002 kan de möjligen benämnas 11:1-utredning) och som

3 Se 3 § i äldre förvaltningslagen (ÄFL).

4 Socialtjänstlagen (2001:453).

129

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

mynnar ut i en LVM-ansökan. Även dessa utredningar är att betrakta som myndighetsutövning och de processuella reglerna enligt förvaltningslagen skall således gälla denna typ av utredning (Gustafsson 2001).

Slutligen skall de allmänna rättssäkerhetskrav som kan ställas på all offentlig myndighetsutövning i form av likhet, objektivitet och integritetsskydd vara uppfyllda. Att krav på rättssäkerhet måste iakttas vid myndighetsutövning beror på dessa besluts karaktär. Myndighetsutövning är att betrakta som maktutövning mot enskild och då denna maktutövning är av tvingande karaktär för den enskilde, som vid ett beslut om LVM, blir det naturligtvis extra viktigt att uppfylla ställda rättssäkerhetskrav.

Utredningen får inte präglas av osakliga omdömen eller subjektiva värderingar. Den skall kunna styrkas i alla dess delar. Rykten eller icke styrkta påståenden samt irrelevant material skall inte ingå i utredningen. Uppgifterna får inte vara nedsättande mot den enskilde. Värdeomdömen kan få förekomma, men de måste grundas på fakta och vara av verklig betydelse för saken för att kunna tillmätas vikt i utredningen (JO 1998/99:JO, dnr 340-1997).

Extra försiktighet bör iakttas när uppgifter inhämtas från enskilda personer ur bekantskapskretsen eller andra närstående. Tillmäts dessutom dessa uppgifter vikt eller anses vara av relevans för utredningen skall de baseras på styrkta fakta.

Skulle utredande socialnämnd finna att det finns tillräckliga skäl för en ansökan om vård har den en skyldighet att hos länsrätten ansöka om sådan vård (11 § LVM). Här är lagen således tvingande och varken ekonomiska, politiska eller förment moraliska skäl, oavsett hur välgrundade de kan förefalla vara, får utgöra orsak för socialnämnden att välja bort att ansöka om vård.

Syftet med den sociala utredning som utförs inför en ansökan om vård till länsrätten är i huvudsak att ge rätten ett faktaunderlag med korrekt och relevant information avseende de omständigheter som ligger till grund för ansökan. Enligt 4 § LVM skall vissa förutsättningar vara uppfyllda för att länsrätten skall bifalla nämndens ansökan om beredande av vård.

De förutsättningar eller rekvisit som socialnämnden skall styrka är att den enskilde har ett fortgående missbruk, att det finns ett vårdbehov som inte kan tillgodoses genom socialtjänstlagen eller annan lag samt att samtycke till vård inte föreligger, inte är allvarligt menat eller inte bedöms vara trovärdigt. Socialnämnden måste

130

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

kunna styrka att dessa förutsättningar är uppfylla (generalindikation).

Därutöver måste minst en av de tre alternativa specialindikationerna vara uppfylld. Socialnämnden måste således även kunna påvisa att missbrukaren utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, att han löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller att han befaras att allvarligt komma att skada sig själv eller någon närstående.

Ovannämnda rekvisit är en vägledande rättslig grund för denna studies analys av de utredningar som undersökts genom att utredarnas argumentation för att uppfylla rekvisiten har jämförts. Denna jämförelse har sedan systematiserats utifrån vissa frågeställningar.

I undersökningsmaterialet ingår de sociala utredningar som socialnämnden har att utföra vid misstanke om vårdbehov på grund av missbruk. Socialnämnden ansvarar också för ett särskilt läkarintyg över klientens hälsotillstånd inför ansökan om vård.

Läkarundersökningarna kommer inte att omfattas av denna analys, utan studien fokuserar enbart på socialtjänstens utredningar. Läkarintyget används för att konstatera att rekvisitet ”fortgående missbruk” är uppfyllt samt om den enskilde utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara (hälsoindikationen).

Alla rekvisit i LVM-lagstiftningen är såväl könssom åldersneutrala, vilket innebär att de omständigheter som skall styrkas skall vara de samma för kvinnor som män och unga som gamla. Vid denna diskursanalys av socialnämndernas utredningar kommer detta faktum att särskilt belysas då det förefaller som om skilda synsätt existerar inom socialtjänsten (Schlytter 1999, SOSFS 1997:6 s. 8).

3. Diskursanalys

Diskurs kan sägas vara ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” (Winther Jörgensen & Philips 2000, s. 7). Diskursanalys blir användbart när det gäller att undersöka olika kommunikationsprocesser i sociala sammanhang, men även vidare samhälleliga eller kulturella fenomen. Många gånger används diskursanalys vid studier av texter. Man kan säga att vårt tillträde till verkligheten går via språket och det blir då av intresse att söka finna eventuella mönster, men även oregelbundenheter, i vårt språkbruk. Detta gäller såväl det talade som det skrivna språ-

131

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

ket. En diskursanalys utgår i regel från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på verkligheten. I korthet kan socialkonstruktionismen sägas innebära att kunskap och förgivettaganden eller sanningar produceras och reproduceras i ständig social interaktion vilka i stor utsträckning är bestämda av historisk och kulturell kontext. Denna sociala konstruktion får då konkreta konsekvenser då diskurs och verklighet kan sägas konstituera varandra (Burr 1995, Butler 1990).

I denna undersökning har diskursanalys använts för att kunna studera ett myndighets- eller maktutövande i samband med nämndens utredning och efterföljande ansökan om tvångsvård enligt LVM. Utredningen inför ansökan om LVM medför att den enskilde är skyldig att underkasta sig tämligen ingripande åtgärder.

Socialnämndens utredning kan ses som ett sätt att utöva makt, inte minst till följd av att den utredningsansvarige eller handläggaren samtidigt är part i rättsprocessen (Hetzler 1978, Hollander 1985). I exempelvis civilrättsliga mål infinner sig en diskursiv kamp mellan mer jämbördiga parter som kan ifrågasätta framförda ”sanningar” från den andra parten. I sistnämnda fall är makten inte lika asymmetrisk (Habermas 1976) som i mål enligt LVM.

4. Bakgrund inför bearbetning av utredningsmaterialet

Vid den tidpunkt då det ursprungliga empiriska dokumentmaterialet insamlades, dvs. år 2001, genomfördes även intervjuer med samtliga institutionschefer och biträdande institutionschefer eller avdelningsföreståndare på de LVM-hem som ingår i studien. Intervjuerna genomfördes i syfte att erhålla en ökad förförståelse av hur verksamheten på LVM-hem är konstituerad, utifrån ett organisatoriskt och mer övergripande perspektiv.

Även inför arbetet med förevarande rapport, dvs. 2002, genomfördes intervjuer med två anställda på Karlsviks och Lundens LVM- hem, vilka båda innehar mer administrativt inriktade tjänster och vars uppgift är att läsa inkomna sociala utredningar enligt 7 § LVM. Dessa intervjuer genomfördes i syfte att diskutera vad praktiskt verksamma behandlare på institutionerna har för uppfattning om utredningarnas innehåll och kvalitet och på så sätt erhålla kunskap om rättssäkerheten i utredningarna. Det vill säga, de sistnämnda intervjuernas genomförande syftade till att komplettera och specialisera bilden av vården, i synnerhet utifrån deras uppfattningar

132

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

om de sociala utredningarna och hur dessa påverkar vård- och behandlingsinnehåll.

De intervjuer som ursprungligen genomfördes kom att utgå från en halvstrukturerad teknik med ett fåtal relativt breda frågeställningar.5 Man kan i korta drag säga att halvstrukturerade intervjuer skapar ett utrymme för intervjupersonen att vara med att bestämma innehållet innanför de av forskaren bestämda ramarna (Baily 1987, Hammersley & Atkinson 1995, Rosenthal 1993). Av det som framkom under dessa intervjuer, som har relevans för denna rapport, var att man generellt ansåg att samarbetet med socialtjänsten fungerade, om än mindre väl vid viss behandlingsplanering, som till exempel hur vårdplaner utformas. I synnerhet kritiserades frånvaron av genomtänkta möjligheter för fortsatt vård under frivilliga former. Men kritiken var även omfattande avseende de resurser som lades på eftervården av klienterna. Intervjupersonerna hade inte uppfattat att det var särskilda kommuner eller kommungrupper, exempelvis storstadskommun kontra landsortskommun, som svarade för utredningar vilka kvalitativt sett korresponderade bättre eller sämre med lagstiftningens krav. Eventuella skillnader förklarades med individuella skillnader hos handläggaren eller utredaren.

Vad samtliga intervjupersoner under båda intervjutillfällena först tog upp var hur omedelbart omhändertagande (13 § LVM) användes av socialtjänsten. Institutionspersonalen upplever ofta att omhändertagandebeslut endast används för att åstadkomma en snabb avgiftning av vissa klienter och besluten fullföljs därefter inte till länsrätten.6 Klientens samtycke betraktas av personalen inte som mer trovärdigt jämfört med situationen före omhändertagandebeslutet.

En dominerande uppfattning bland intervjupersonerna på de LVM-hem som har studerats är således att socialnämnderna inte uppfyller skyldigheten att ansöka om vård när rekvisiten i 4 § LVM är uppfyllda och att denna skyldighet beaktats i allt mindre omfattning under senare delen av 1990-talet.7 Detta innebär att det

5 Frågeteman som berördes under intervjuerna var: klientgruppen, arbetsgruppen, våld och hot, särskilda befogenheter och andra regler, vårdinnehåll, behandlingsinriktning samt samarbete med externa myndigheter.

6 Denna åsikt framkom i de intervjuer som genomfördes i samband med materialinsamlingen till förevarande rapport och har bekräftats av senare intervjuer som utförts inom ramen för nämnda rättssociologiska avhandlingsarbete om rättssäkerhet i tvångsvård av missbrukare.

7 De intervjupersoner som tillfrågats inför denna studies genomförande diskuterar detta utförligt med flera exempel från den egna verksamheten.

133

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

i så fall finns betydligt fler missbrukare som borde ha aktualiserats enligt LVM om man följt lagstiftningens bokstav och intentioner.

Vid det andra intervjutillfället där frågeställningarna fokuserade på samarbete med socialtjänsten i allmänhet och de sociala utredningarna i synnerhet, framkom vidare att intervjupersonerna anser att samarbetet fungerade relativt väl men att vårdplanerna till sitt innehåll nästan alltid är dåligt utformade. Ibland saknas sådana planer överhuvud taget i utredningen. Dessutom upplevdes de vara författade utifrån schabloniserade standardskrivningar som saknar underbyggnad och reellt innehåll. I likhet med de tidigare intervjuerna, vilka dock diskuterade utredningen i sin helhet, riktades denna kritik mot socialnämnderna i allmänhet. Det finns således inte några särskilt utpekade kommuner som anses ha vårdplaner som mer eller mindre korresponderar med lagstiftningens krav.

Vad som skiljer dessa sista intervjuer åt är deras olika uppfattning huruvida bristfälliga vårdplaner är bra eller dåligt för vårdens och behandlingens utformning. Den ena intervjupersonen anser att det kan vara bra med mindre utförliga vårdplaner, då det ger institutionen ett större manöverutrymme att besluta om den mest adekvata vårdinsatsen. Därigenom är man som behandlare mindre styrd av kommunala hänsynstaganden och kan revidera ursprungsplanen. Den andra intervjupersonen anser däremot att det mycket sällan är bra med en bristfällig vårdplan, eftersom det alltid innebär att klienten måste vistas längre tid på institutionen innan vård i annan form (27 § LVM) kan påbörjas.

De båda intervjupersonerna diskuterar även de krav som ställs från socialnämndernas sida på att institutionen skall motivera klienten till – som det utrycks – ”det stora kommunala öppenvårdsprojektet” i vilket klienten, eller egentligen alla klienter från en viss kommun, bör ingå oavsett deras individuella vårdbehov såsom de kan ha gestaltat sig under vistelsen på LVM-hemmet. Dessa krav kan vara direkt utskrivna i vårdplanen men oftare ställs de vid muntlig kommunikation runt vård- och behandlingsinnehåll under vårdtidens förlopp.

Slutligen kan tilläggas att samtliga intervjupersoner diskuterar det ökade antal så kallade dubbla diagnoser, dvs. psykiskt störda missbrukare, som förekommer inom LVM-vården. Man upplever sig ha svårare att vårda och behandla denna grupp men att även socialtjänsten har svårt att tillgodose dessa personers behov. Vårdplanerna fungerar inte och samarbete eller samverkan med psykiatrin i hemkommunen förefaller handla mer om kostnadsansvar än

134

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

vårdinnehåll. De upplevs vidare ”bollas” mellan olika myndigheter och flertalet intervjupersoner anser att psykiatrin inte tar sitt ansvar för denna klientgrupp.

5. Tillvägagångssätt och urvalsprocesser

Denna undersökning är baserad på utredningsmaterial som har inhämtats från de fyra LVM-hemmen i Statens institutionsstyrelses (SiS) södra region:

• Karlsvik LVM-hem (målgrupp: män)

• Hessleby behandlingshem (målgrupp: män)

• Fortunagården (målgrupp: kvinnor)

•LVM-hemmet Lunden (målgrupp: kvinnor)

Lundens och Hesslebys målgrupper påminner om varandra: unga, ofta psykiskt störda narkomaner. Men även Fortuna och Karlsvik tar emot klienter med påfallande likheter: i detta fall äldre, ofta alkoholmissbrukande klienter. Lunden och Hessleby har i södra regionen huvudansvar för klienter med dubbla diagnoser, dvs. psykiskt störda missbrukare, men även övriga LVM-hem får, inte sällan, ta mot ännu icke diagnostiserade psykiskt störda klienter.

Det empiriska materialet berör socialnämndernas utredningshandläggning inför ansökan om vård enligt LVM i Skåne län (tidigare Malmöhus och Kristianstads län). Drygt 45 procent av det totala antalet utredningar i föreliggande rapport utgörs av utredningar från Malmö kommun, dvs. från en storstad.8 Därutöver kommer cirka 35 procent av de sociala utredningarna från större städer, vilka i Skåne utgörs av Helsingborg, Lund och Kristianstad. Från förortskommuner kommer cirka 1 procent av utredningsmaterialet. De medelstora städernas utredningar utgör cirka 15 procent. Industrikommunernas sociala utredningar utgör mindre än

8 I kommungruppsindelning kan man med fördel använda sig av Svenska Kommunförbundets indelningskategorier: Storstad innebär kommun med mer än 200.000 invånare medan förortskommun innebär kommun med mer än 50 % av befolkningen som pendlar till arbetet i storstad. Större stad innebär en kommun med 50.000 till 200.000 invånare och mindre än 40 % sysselsatta inom industrisektorn, medan medelstor stad innebär kommun med 20.000 till 50.000 invånare och mindre än 40 % sysselsatta inom industrisektorn. Industrikommun är en kommun med mer än 40 % av befolkningen sysselsatta inom industrisektorn och som inte är glesbygdskommun. Glesbygdskommun är kommun med mindre än 5 invånare/km2 och mindre än 50.000 invånare. Landsbygdskommun är kommun med mer än 6,4 % av befolkningen sysselsatt inom jord- och skogssektorn, en tätortsgrad under 70 % och som inte är en glesbygdskommun. Övriga större kommuner är kommun med 15.000–50.000 invånare medan övriga mindre kommuner är kommun med mindre än 15.000 invånare.

135

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

0,5 procent medan landsbygdskommunernas svarar för drygt 0,5 procent av det totala empiriska underlaget. Övriga större kommuner och mindre kommuner utgör cirka 1 procent av utredningsunderlaget. Av Skåne läns sammanlagt 33 kommuner är 22 stycken representerade i utredningsmaterialet.

Ursprungsmaterialet har insamlats i ett tidigare skede och är en del av den empiri som ligger till grund för ett rättssociologiskt avhandlingsarbete om rättssäkerhet i tvångsvård av vuxna missbrukare. Undersökningen baseras på de LVM-utredningar som har funnits tillgängliga i institutionernas journalmaterial.

Utredningarna har jämförts årsvis under de år som studien fokuserat på, nämligen 1993/94, 1995/96 och 1997/98 (totalt 122 utredningar). För att kunna komplettera dessa undersökningar med mer aktuellt material har även 16 utredningar studerats från 2000/01, vilka enbart härrör sig från Karlsviks och Lundens LVM-hem. Utredningarna fördelas enligt följande:

•	Fortunagården	31
•	Hessleby	29
•	Karlsvik	31 + 8
•	Lunden	31 + 8

Syftet har varit att åstadkomma en så stor spridning som möjligt och på så sätt kunna skönja olika utvecklingstendenser. Genom att förlägga ett nedslagstillfälle till år 1993/94 och ett annat till år 1995/96, kan man även specifikt studera om socialnämndens övertagande av utrednings- och ansökansförfarande från länsstyrelsen i juli 1994 har påverkat utredningsdiskursen. Eventuella faktiska skillnader i lokal myndighetsutövning på socialnämndsnivå under tidsperioden från år 1993 till 2001 kommer således att kunna åskådliggöras.

De sociala utredningarna har jämförts och skillnader har belysts och analyserats utifrån vissa diskurser där kön, huvuddrog, ålder, psykiatrisk problematik och typ av tvångsingripande (4 § eller 13 § LVM) är existerande variabler. Bägge könen är relativt jämnt representerade och vid tillfället för omhändertagandet bosatta eller snarare hemmahörande i kommuner i nuvarande Skåne län. Det huvudsakliga ursprungsmaterialet i studien utgörs således av ett strategiskt urval sociala utredningar inför ansökan om vård enligt LVM.

136

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

Allt skriftligt material har samlats in och bearbetats med hjälp av det kvalitativa dataprogrammet NUD*IST.9 Med denna programvara kan man genomföra kvalitativa undersökningar av relativt stora empiriska material utifrån vissa nyckelord eller preciserade klassificeringar under flera led. Dessa led kan brytas ned till olika mindre delar som ger viss information vilken därefter kan ställas mot annan, för jämförelse. Genom att studera vissa fenomen i relation till annat, kan man uppmärksamma mönster som inte tidigare framkommit.10

Därefter kommer resultaten av dessa jämförelser och den eventuella förekomsten av mönster att tolkas utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Tolkningsprocessen består då av såväl helhetsintrycket av den sociala utredningen som förståelsen av de olika delar och förekomsten av mönster som framkommit under bearbetningen. Helheten och de olika delarna blir då ömsesidigt beroende av varandra under tolkningsprocessen i analysen.

Målsättningen var att hälften av materialet skulle bestå av avkunnade domar enligt 4 § och andra hälften av omedelbara omhändertagandebeslut enligt 13 § som senare fastställts av länsrätten. Men till följd av att antalet omedelbara omhändertaganden kraftigt har ökat under senare hälften av 1990-talet, har det inte varit möjligt att leva upp till denna målsättning.

Samtliga 137 utredningar har varit föremål för en diskursiv analys av textmaterialet. Av dessa har vissa utredningar lyfts fram som exempel i denna rapport för att belysa och förtydliga vissa företeelser i utredningarna.

Mer preciserade frågeställningar är:

• Kan man utläsa skillnader i socialnämndernas diskurs avseende manliga och kvinnliga klienter?

• Finns det skillnader och hur ser dessa ut i utredarnas sätt att kommunicera huruvida åberopade rekvisit är uppfyllda inför ansökan om vård jämlikt 4 § LVM innan utredningsansvaret kommunaliserades den 1 juli 1994, jämfört med tiden därefter. Samma sak gäller beträffande 13 § LVM.

• Vilka skillnader kan studeras i utredningar avseende 4 § LVM och 13 § LVM, och hur kan dessa eventuella skillnader förklaras utifrån ett diskursivt förhållningssätt?

9 Nonnumerical, Unstructured Data by supporting processes of Indexing, Searching and Theorizing, Q.S.R. 3.0 for Microsoft Windows.

10 Se nedan för ytterligare information om vilka jämförelser som uppställts.

137

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

• Hur ter sig socialnämndernas utredningar när läkarintyget (9 § LVM), som skall bifogas ansökan, påvisar psykisk störning jämfört med när missbrukaren inte har en sådan diagnos.

• Finns det skillnader i utredningsdiskursen mellan narkotika- eller alkoholmissbruk, dvs. spelar valet av huvuddrog roll i hur utredningen utformas?

• Existerar det skillnader mellan yngre och äldre missbrukare i utformandet av de sociala utredningar som föregår ansökan om tvångsvård?

6. Resultatredovisning

6.1 Socialnämndernas LVM-utredningar vid en första anblick

De sociala utredningarna kan generellt sägas variera i kvalitet och innehåll på grund av när utredningen har aktualiserats.11 Men vissa av dessa skillnader återkommer under hela tidsperioden, från 1993 till 2001, och är med stor sannolikhet beroende av lokalt avgränsade riktlinjer eller starkt personbundna. Utredningsmetodiken har utvecklats sedan början av 1990-talet efter generella riktlinjer eller mallar som i större eller mindre utsträckning har påverkat diskursen. Utredningsmetodiken kan i detta avseende dels ha påverkats nationellt av Socialstyrelsens allmänna råd, dels lokalt i den aktuella kommunen. Utredningarna är betydligt mer strukturerade i dag, jämfört med perioden 1994–1996. De följer en struktur med särskilt angivna rubriker såsom: social situation, missbruket, tidigare vård, planerad vård, vårdplan och sammanfattande bedömning från utredare. Denna uppställning korresponderar med lagstiftarens krav på utredningens innehållsmässiga kvalitet.

Fram till den 1 juli 1994 var länsstyrelsen ansvarig myndighet för utrednings- och ansökningsförfarandet även om det var socialnämnden som i praktiken svarade för eller formulerade den enskilda utredningen. Under denna tid förefaller utredningarna vara bättre utformade, mer sakligt underbyggda och i större utsträckning beakta objektivitetskraven än i perioden direkt efter detta. I synnerhet året direkt efter att socialnämnden hade övertagit länsstyrelsens tidigare roll finns relativt stora skillnader i utredningarnas kvalitet jämfört med åren dessförinnan. I några ansök-

11 Utredningsmaterial är hämtat från åren 1993–2001. Se mer om detta i avsnittet om tillvägagångssätt och urvalsprocesser.

138

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

ningar har inte ens de i lagen föreskrivna tidsfristerna iakttagits varpå omedelbara omhändertagandebeslut har undanröjts av länsrätten. Under de senaste åren, 1997/98 och framöver, har dock nämndernas utredningar kvalitativt förbättrats.

Det finns i materialet några ärenden där länsstyrelsen valde att göra en ansökan om vård trots att respektive socialnämnd motsatte sig åtgärden. Dessa klienter hade troligen inte fått vård i dag, eftersom det numera är socialnämnden som har ett fullständigt ansvar för utrednings- och ansökningsförfarandet.

Det som först slår mig vid genomläsningen av socialnämndernas ansökningar är att de förmedlar en bild av ett enormt stort vårdbehov där extremt utsatta människor under flera år har farit mycket illa. En spontan fråga som uppkommer vid genomläsning av materialet är varför socialnämnderna har väntat så länge att ingripa med LVM för den enskilde klienten? Han eller hon förefaller ha varit mer än väl ”LVM-mässig” under lång tid före det faktiska tvångsingripandet.

Man kan diskutera om utredningarnas innehåll är sakligt och objektivt underbyggda när det inte framkommer några omständigheter som skulle kunna tala mot ett tvångsingripande. Istället belyser eller snarare räknar utredaren upp flera graverande omständigheter som talar för ett ingripande. Beskrivningarna ter sig inte sällan onyanserade och kraftigt förenklade, möjligtvis i syfte att skapa stereotypa bilder som rätten lättare kan hantera och beakta vid ansökan om vård. I detta sammanhang kan man få en förståelse för den praktik som utvecklats och som kommer att diskuteras ytterligare i analysen, i vilken utredarna motiverar sin ansökan om tvångsvård genom att återge lagbestämmelsens exakta ordalydelse. I många fall framgår inte hur socialnämnden har kommit fram till att indikationerna är uppfyllda. I några fall får den vars vårdbehov enligt LVM är under utredning rollen som ”sakkunnig” avseende sitt eget vårdbehov. Denna åsikt används sedan för att objektivt styrka ett vårdbehov och är det enda argument som tydligt förs fram i vissa utredningar i syfte att uppfylla detta rekvisit.

• Utredning 8 (1995/96), Karsvik: ”XX är i behov av vård. Detta vårdbehov anser alla parter föreligga, inklusive XX själv.”

• Utredning 7 (1995/96), Fortuna: ”XX anser sig själv vara i behov av vård och samtycker till LVM.”

• Utredning 4 (1993/94), Hessleby: “Frivilliga åtgärder anses inte tillräckliga på grund av missbrukets omfattning.”

139

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

Det senare exemplet återger en motivering till varför frivilliga insatser anses uttömda men det förekommer inte någon förklaring av hur missbrukets omfattning varit, ej heller hur detta påverkar det samtycke till frivillig vård som klienten tidigare avgett.

I det följande återges ett utdrag ur några utredningar för att tydliggöra hur man i ansökan till länsrätten motiverar vårdbehovet och behovet av tvångsvård.

• Utredning 2 (1993/94), Fortuna: ”Totalt socialt exkluderad och umgås nästan bara med missbrukare. … Blir ofta vräkt från sina lägenheter. Far oerhört illa av sitt missbruk.”

• Utredning 3 (1993/94), Fortuna: ”Kraftigt mobbad under uppväxt på grund av gomspalt och talsvårigheter. Broder deltog i mobbningen. Håller på att supa ihjäl sig.”

• Utredning 6 (1993/94), Fortuna: ”Dålig social förankring och social misär. … Försörjer andras missbruk genom prostitution.”

• Utredning 9 (1993/94), Fortuna: ”Totalt utslagen. … Miserabel social situation.”

• Utredning 3 (1993/94), Lunden: ”Uppvuxen under svåra förhållanden. … Sexuellt utnyttjad av tre zigenare. … berättat hårresande detaljer. … Vinddriven tillvaro utan nätverk.”

• Utredning 5 (1993/94), Lunden: ”Saknar totalt kontroll över sitt missbruk. … ”Riskerar att dö när som helst om hon ej får vård.”

• Utredning 5 (1995/96), Lunden: ”Kaotisk social situation. … Mycket nedgången och snurrig. … Har inte ätit på tre dygn. … Ovetande om graviditet.”

• Utredning 1 (1993/94), Hessleby: ”Saknar insikt samt förmåga att ha normala sociala relationer. Missbruket dominerar livet totalt.”

• Utredning 6 (1993/94), Hessleby: ”Tar allt han kommer över. Bryr sig inte om sitt liv”

• Utredning 5 (1995/96), Hessleby: “Återkommer till psykakuten efter nio dagar med psykos och knivhugg i buken på grund av vanföreställningar. … Tror att han håller på att förvandlas till spindel.”

• Utredning 3 (1997/98), Hessleby: “Jag har sällan träffat en patient där metadon är så nödvändigt, både för patientens överlevnad samt för att skydda samhället.” (Från läkarintyget som biläggs LVM- ansökan).

• Utredning 5 (1997/98), Hessleby: ”Mångårigt, massivt och destruktivt missbruk. Så påverkad att han inte kan tala vid läkarundersökningen. Tragisk barndom.” Från läkarintyget hämtas föl-

140

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

jande: ”Påtagligt ovårdat yttre, långt hår och skägg, grön jacka och svarta läderbyxor”.12

• Utredning 7 (1997/98), Hessleby: ”Fader sköt sig med hagelgevär när XX hamnade i fängelse. XX tror att detta var hans fel. Missbruket alltmer destruktivt efter detta.”

• Utredning 9 (1993/94) från Karlsvik: ”XX svävar i uppenbar livsfara. Han lever i en tragisk och förnedrande livssituation.”

• Utredning 3 (1995/96) från Karlsvik: ”Socialsekreteraren har aldrig träffat XX nykter de senaste sex månaderna.”13

• Utredning 5 (1997/98), Karlsvik: ”Funnen fastfrusen i gatan med flera frakturer och blödningar, lunginflammation samt nedfrusen. T-spritsintag på ett destruktivt sätt.”

• Utredning 3 (2000/01), Karlsvik: ”Han är inne i ett missbruk där det inte finns några spärrar.”

Som det stora flertalet utredningar är utformade verkar det som om ansökan om tvångsvård enligt 4 § LVM är självklar och uppenbar, vilket det i flera fall också är. Det är dock inte sällan så att åberopade rekvisit inte styrks av vad som framkommer i utredningen i övrigt. Det framgår ofta inte på vilka sätt det finns grunder för tvångsvård utan det sker endast en upprepning av rekvisiten i lagrummen.

Den brist som i princip, med små och få undantag, alla utredningar förefaller ha är en oförmåga att beskriva klientens positiva förmågor och/eller personlighetsdrag samt omständigheter som talar till klientens fördel och mot ett tvångsingripande. Lagstiftaren har uppställt vissa formkrav så att utredningen uppfyller kraven på objektivitet och saklighet. Vissa utredare har löst detta genom att hävda att det inte finns några omständigheter som talar mot ett ingripande enligt LVM.14

Ett exempel från Karlsviks LVM-hem (utredning nr 4, 1998) kan belysa ovannämnda förhållande:15

• ”Några egna inneboende resurser, förutom förmågan att tala för sin sak, har utredaren inte kunnat finna hos XX”.

12 Patientens klädsel förefaller spela relativt stor roll i detta läkarintyg som intäkt för hans påtagligt ovårdade yttre.

13 Här framkommer dock inte hur ofta socialsekreteraren faktiskt har träffat sin klient över huvud taget, nykter eller påverkad.

14 Se vidare om detta i avsnittet om LVM-utredningen i denna studie.

15 En man, 45 år, med mångårigt alkoholmissbruk, som utredare ansöker om vård jämlikt 4 § p 1–3 LVM. Länsrätten prövar och fastställer dock enbart 4 § p 1.

141

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

Det förefaller orimligt att det skulle finnas människor som helt saknar inneboende personliga resurser. Hela utredningen präglas av ett raljerande över klientens missbruk och en känsla av ett osakligt och subjektivt utredningsförfarande infinner sig vid genomläsningen av ovannämnda utredning. Utredningen får inte vara nedsättande eller kränkande skriven mot den enskilde klienten. ”1995 var ett intensivt år. XX greps för rattfylleri fyra gånger, hans vapenlicens drogs in och hans vapen omhändertogs.”

De omständigheter som talar mot ett omhändertagande omtalas ytterst sällan. De ingår inte i utredningsdiskursen trots att det finns krav på att de skall ingå. Endast fem av 137 utredningar innehåller omständigheter som pekar mot tvångsvård:

• I utredning 4 från 1995/96, Karlsvik, framhåller nämnden den enskildes goda sociala förhållanden och yrkestillhörighet, civilingenjör, som skäl vilka talar mot tvångsvård. Länsrätten bifaller dock nämndens ansökan, men tvångsvården upphör i förtid (25 § LVM) på grund av det goda sociala nätverk som kan stötta klienten till drogfrihet.16

De övriga exemplen på när utredaren har tagit upp positiva omständigheter som kan verka mot ett omhändertagande är följande:

• I utredning 7 (1995/96), Karlsvik, påtalar utredaren klientens goda kontakt med sitt barn, en 11-årig flicka, samt att han har en bra och varaktig kontakt med andra sociala nätverk och kvarvarande social förankring.

• I utredning 6 (1993/94), Lunden, beskriver man missbruket hos ”en ung och i grunden kapabel kvinna”. Tillika är hon utbildad undersköterska med fast anställning som dock avslutas under vårdtidsvistelsen. Dessvärre använder utredaren denna förmåga till att ifrågasätta hennes samtycke, då hon har ”en väl utvecklad duperingsförmåga” vilket gör att det positiva omdömet snarare får en negativ betydelse.

• I utredning 10 (1997/98), Hessleby, beskrivs klienten som ”välutbildad och socialt anpassad” och där tragiska omständigheter har bidragit till att orsaka ett accelererat missbruk.

16 Man, 52 år med mångårigt missbruk av alkohol som socialnämnden inte haft vetskap om på grund av social förankring och då arbetsgivare betalat behandlingsvistelserna.

142

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

I ytterligare två utredningar framkommer att klienten har kunnat förhålla sig drogfri under långa perioder efter behandling. I övriga utredningar nämns överhuvud taget inte några omständigheter som är till klientens fördel. Möjligtvis kan det vara så att det helt och hållet saknas faktorer som talar mot ett tvångsingripande, men mer troligt är att det i flertalet fall finns någon omständighet som kan tala mot ett omhändertagande. Detta tyder på att många utredande socialsekreterare inte följer de krav som lagstiftaren har ställt upp för att garantera ett allsidigt och objektivt utredningsförfarande.

6.2 Vårdplan

I LVM-utredningen skall planerade framtida åtgärder framgå i en s.k. vårdplan (10 § LVM). Denna plan skall sedan socialnämnden och LVM-hemmet utgå från i det fortsatta behandlingsarbetet. I många fall existerar det dock inte någon vårdplan, och i den mån de förekommer kan de ha följande lydelse:

• Utredning 5 (1995/96), Fortuna: ”Inledande vård på Fortuna. Under den inledande vården skall XX motiveras till behandling. Behandlingen skall leda till insikt i alkoholberoende och den destruktiva livsföring som XX har.”

• Utredning 2 (2000/01), Karlsvik: ”Vården inleds på sjukhus. Efter avgiftning placeras XX på behandlingshem och där få den hjälp han behöver för att komma ifrån sitt missbruk. Karlsvik skall motivera XX för fortsatta insatser i frivillig form.”

Dessa båda utredningar handlar om personer med ett flerårigt gravt alkoholmissbruk.

När det rör sig om yngre missbrukare försöker utredarna i större utsträckning att få till stånd olika former av psykologiska eller psykiatriska utredningar för att få en bättre uppfattning om klientens behov av framtida åtgärder:

• Utredning 4 (2000/01), Lunden: ”XX kommer tills vidare att kvarstanna på Lunden. Ett lämpligt familjehem kommer att rekryteras och placering kommer att ske när det bedöms lämpligt. XX kommer att personlighetstestas av psykolog på Lunden som delvis skall ligga till grund för val av familjehem.”

• Utredning 8 (1995/96), Hessleby: ”Vård inleds med avgiftning på sjukhus. Därefter skall XX beredas plats på lämplig SiS-institution.

143

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

På institutionen skall, i samverkan med XX, utformas en individuell behandlingsplan utifrån hans behov under och efter vården.”

I cirka 10 procent av utredningarna saknas helt en vårdplan. Det är utredningar om äldre alkoholmissbrukande män som i större utsträckning än andra klientgruppers utredningar saknar en vårdplan. Under åren 1993/94 var detta mer vanligt förekommande än vid senare nedslag i utredningarna, år 2000/01. Bristfälliga vårdplaner med schabloniserade uttryck som förmodligen har hämtats från manualer eller från tidigare LVM-utredningar förekommer i drygt 50 procent av utredningarna.

6.3 Allmänt om utredningar vid beslut om omedelbart omhändertagande

Majoriteten av inledande LVM-insatser sker i ett akut läge genom ett omedelbart omhändertagande (13 § LVM) vars materiella grund länsrätten därefter prövar och antingen upphäver eller fastställer. Det stora flertalet av dessa beslut, som fastställs av länsrätten, fullföljs av socialnämnden genom en ansökan om tvångsvård enligt 4 § LVM. Endast ett ytterst fåtal av dessa ansökningar avslås av länsrätten.17 Under senare delen av 1990-talet har antalet omedelbara omhändertagandebeslut blivit allt vanligare, i synnerhet med avseende på äldre klienter med långvarigt alkoholmissbruk bakom sig. Jag kommer att belysa denna fråga mer utförligt längre fram i denna rapport.

I de fall det inte sker en fullständig ansökan enligt 4 § LVM efter det att länsrätten har fastställt omhändertagandebeslutet, beror detta nästan uteslutande på att klienten har samtyckt till frivillig vård och att detta samtycke av socialnämnden har betraktas som allvarligt menat och genomförbart.

När man tar del av de utredningar som ligger till grund för fastställande av ett beslut om omedelbart omhändertagande är det bestående intrycket att de är oerhört kortfattade och bristfälligt utformade. Inte sällan omfattar det totala beslutsunderlaget en halv A4-sida, där det skall göras sannolikt att rekvisiten för omhändertagande är uppfyllda samt styrka att det finns omständigheter i det aktuella fallet som gör att rättens beslut inte kan avvaktas.

17 I denna studie leder drygt 95 procent av länsrättens omhändertagandebeslut enligt 13 § LVM till ansökan om beredande av vård enligt 4 § som bifalles av rätten.

144

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

Många av de utredningar om omedelbart omhändertagande som genomfördes innan utrednings- och ansökningsförfarandet enligt LVM kommunaliserades, var avsevärt bättre än de som skrivs i dag. Av 16 utredningar från åren 2000/01 rör tolv omedelbara omhändertaganden. Av dessa har hälften bedömts vara tillräckligt utredda på ½ A4-sida av både nämnden och länsrätten. Resten av utredningarna omfattar cirka en A4-sida, och även här kan ifrågasättas om omständigheterna är tillräckligt utredda innan beslut fattas av nämndsordförande och senare av länsrätten. Detta bristfälliga utredningsförfarande får naturligtvis konsekvenser för de omhändertagna klienternas rättssäkerhet. Med tanke på att det rör sig om ett frihetsberövande under en dryg veckas tid innan länsrätten prövar omhändertagandets materiella förutsättningar, kan man på goda grunder ifrågasätta om omhändertagandebeslutet har blivit tillräckligt utrett utifrån det knappa underlaget.

Med hänsyn till att omedelbart omhändertagande i dag har blivit en huvudregel i stället för ett undantag som lagstiftaren hade avsett, kan nuvarande förfarande med bristfälligt utformade utredningar om omedelbart omhändertagande ifrågasättas. När socialnämnden dessutom upphäver allt fler omhändertagandebeslut, totalt cirka 20 procent av alla i riket, och därmed inte fullföljer med en ansökan om beredande av vård, kan utredningsförfarandet och efterföljande omhändertagandebeslut upplevas som oroväckande utifrån den enskildes krav på ett rättssäkert ingripande.

6.3.1 Omhändertagandebeslut av olika ”klientgrupper”

När äldre alkoholmissbrukande kvinnor omhändertas med stöd av 13 § LVM uppges inte sällan anledningen vara att de har blivit misshandlade av sin sambo, make eller f.d. sambo. Av tjugo omedelbara omhändertaganden från Fortunagården anges vid fyra tillfällen, dvs. i en femtedel av ärendena, den upptrappade misshandeln vara en omständighet som medför att rättens beslut inte kan avvaktas. Exempel:

• Utredning 1 (1993/94), Fortuna: ”Misshandel av f.d. sambo som trappats upp under senaste två månaderna.”

• Utredning 4 (1993/94), Fortuna: ”Misshandlad av pojkvän flera gånger. Dras till missbrukande och misshandlande män.”

145

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

I anslutning till detta förefaller dessutom unga kvinnor bli omedelbart omhändertagna betydligt oftare än manliga missbrukare och något oftare än äldre kvinnor. Unga kvinnor blir omhändertagna enligt 13 § LVM i drygt 4/5 av fallen (26 av 31 ärenden), äldre kvinnor i knappt 3/4 av fallen (22 av 31 ärenden) och unga män endast i drygt hälften av fallen (15 av 29 ärenden).

Äldre missbrukande män, ofta alkoholister, ligger närmast riksgenomsnittet i detta undersökningsmaterial. Totalt 21 av 31 klienter, det vill säga drygt 3/5, har blivit omedelbart omhändertagna.

De unga narkotikamissbrukande männens beslutsunderlag inför omedelbara omhändertagande ger en bild av en mer omfattande psykiatrisk problematik jämfört med övriga klientgrupper. I 10 av 14 fall, dvs. cirka 3/4 av utredningarna, finns redogörelser för omfattande och svår psykiatrisk problematik (s.k. dubbla diagnoser). Vård- och kostnadsansvar förefaller vara föremål för omfattande diskussioner i det läkarintyg som biläggs den sociala utredningen då flera läkare enligt dessa intyg anser att psykoserna är sekundära till missbruket. I läkarintygen finns en omfattande argumentation i denna fråga. Kommer man till rätta med missbruksproblematiken innebär detta att klienten förbättras i sitt psykiska tillstånd och är då inte längre i behov av psykiatrisk vård, lyder motiveringen (Holmgren 1993).

I de unga männens beslutsunderlag inför ett omedelbart omhändertagande finns väsentligt fler tvångsvårdstillfällen inom psykiatrin omnämnda jämfört med övriga klientgrupper. I flertalet fall förefaller omhändertagandebeslutet i dessa ärenden vara en konsekvens av klienternas aggressiva beteende, ofta riktat mot personal inom akutpsykiatrin, men även mot sig själva eller närstående. I vart fall anförs detta som en omständighet som bör beaktas och som förefaller vara den utlösande faktorn till omhändertagandet.

Exempel från Hessleby behandlingshem:

• Utredning 3 (1995/96): ”… avvisades från psykakuten på grund av aggressivitet mot medpatienter.”

• Utredning 11 (1995/96): ”… förvirrad och allt större suicidrisk på grund av kamrats överdos.”

• Utredning 5 (1997/98): ”… suicidrisk och aggressiv mot modern.”

• Utredning 5 (1995/96): ”… uttryckt livsleda och allvarliga suicidtankar.”

146

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

6.4 Manliga och kvinnliga missbrukare

Det finns flera och omfattande skillnader i de sociala utredningarnas diskurser mellan å ena sidan missbrukande kvinnor och å andra sidan missbrukande män. Jag kommer här att belysa vissa av dessa skillnader.

6.4.1 Förekomsten av barn

Den mest signifikanta skillnaden mellan män och kvinnor i utredningarna gäller omnämnandet av deras eventuella barn i utredningarna. För äldre kvinnor vid Fortunagården omtalas i 3/4 av alla utredningar om klienten har barn, hur många, var barnet/barnen vårdas för tillfället, men även orsaken till att klienten inte har barn. Några exempel:

• Utredning 5 (1993/94): ”XX har haft fyra missfall och kan inte få barn.”

• I utredning 12 (1993/94) anges den bristande kontakten med klientens barn som en anledning till omhändertagande då den anses styrka ett vårdbehov. ”Inget umgänge med sina tre barn.”

• Utredning 8 (1997/98): ”Missköter sin 10-årige son, enligt polis.”

Dessutom anges alltid om barnet blivit omhändertaget enligt LVU, även om detta skedde flera år innan LVM-utredningen inleddes och således inte har någon aktualitet, särskilt inte för frågan om tvångsingripande med stöd av LVM för modern.

För klienterna vid Lundens LVM-hem redogörs det i 25 av 31 utredningar om den enskilde har eller inte har barn. Härvid inkluderas även unga kvinnor i 19–22-årsåldern. Dessa utredningar inleds ofta med orden: ”ensamstående utan barn”. I fyra av de nämnda 31 utredningarna är kvinnorna gravida vilket gör det naturligt att barn omnämns i utredningen. Å andra sidan omnämns inte i någon utredning om de manliga klienterna håller på att bli föräldrar, vilket rimligtvis borde inträffa i lika stor utsträckning som för unga kvinnor.

I utredningarna avseende klienter vid Hessleby behandlingshem, dvs. unga narkotikamissbrukande män, nämns barn i en tredjedel av fallen. Motsvarande andel för klienterna vid Karlsvik är cirka 50 procent. Med tanke på att Karlsviks klienter huvudsakligen utgörs av äldre män torde större delen av dessa ha barn, om än i vuxen

147

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

ålder. Av institutionens egna journalanteckningar och DOK- underlag framkommer ofta också att många av klienterna har barn, även om denna omständighet inte påtalats i socialnämndens utredning.18

6.4.2 Psykosociala omständigheter

En annan skillnad mellan i synnerhet unga kvinnor och män är att de unga kvinnorna tillskrivs ett ”vagabonderande liv, vinddriven tillvaro eller umgåtts i missbrukarkretsar där drogen varit det centrala” som en omständighet att beakta vid ansökan om vård enligt LVM. Pojkvännernas beteende nämns ofta som en allvarlig indikation för omhändertagande.19 Några exempel: ”Äldre manlig sambo destruktiv för XX, ”Pojkvän kriminell missbrukare, tillhörig MC- gäng” eller ”sambo med missbrukande man”.

Av de kvinnliga klienter som är under 22 år nämns pojkvännens beteende i drygt hälften av utredningarna (10 av 18) som en betydelsefull omständighet för att motivera ett tvångsingripande. Vid en jämförelse med motsvarande grupp av unga män under 22 års ålder framkommer att socialtjänstens utredare inte i något av de tolv ärendena har berört frågan om sambons eller flickvännens beteende och inte heller påtalat dennes ”vagabonderande liv” eller ”vinddrivna tillvaro” som omständigheter vilka bör beaktas. Oavsett om dessa omständigheter tillsammans med andra faktorer kan styrka uppenbarhetsrekvisitet i indikationen, förefaller det märkligt att unga manliga missbrukare inte skulle umgås med äldre missbrukare, kriminella eller föra en ”vinddriven tillvaro”. Med tanke på att flertalet av de unga männen dessutom saknar bostad är det ännu mer anmärkningsvärt att inte någon av dessa omständigheter anses vara värt att notera i nämndens utredning till länsrätten.

Är man bostadslös innebär detta ofta att man vagabonderar och bor på flera platser under kortare perioder, vilket torde vara lika menligt för det sociala livet oavsett om den enskilde är man eller kvinna. Möjligtvis är det så att samhället bör sätta gränser vid denna typ av beteenden, men dessa gränser bör i så fall vara lika för alla, oavsett kön.

18 DOK är ett dokumentationssystem framtaget av SiS för att kartlägga och utreda olika vårdbehov.

19 Jmf. Schlytter (1999) som finner liknande argument vid omhändertagande enligt 3 § LVU för unga flickor.

148

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

Vidare skiljer sig utredningsdiskursen åt vad gäller mer subjektiva omständigheter av psykologisk art eller karaktär. Diskuterar utredaren missbrukarens förhållanden framkommer misstänkta psykiska svårigheter eller problem för kvinnor i mycket högre utsträckning än för män. Används psykisk problematik i syfte att motivera en ansökan om tvångsvård jämlikt LVM för män, så görs detta hos nästan 3/5 av klienterna när det finns en diagnostiserad psykisk störning eller sjukdom. Av de totalt 68 kvinnor som finns representerade i undersökningsmaterialet nämns icke styrkta psykiska problem i drygt hälften av fallen, medan problematiken endast är diagnostiserad i drygt 1/5 av fallen.

I socialnämndens utredningar kan exempelvis följande påståenden förekomma:

• Utredning 2 (1993/94), Lunden: ”komplicerad relation till sin moder”.

• Utredning 9 (1993/94), Lunden: ”mycket tragisk familjesituation”.

• Utredning 3 (1993/94), Fortuna: ”kraftigt mobbad under hela uppväxten och överbeskyddad av föräldrar”.

• Utredning 5 (1993/94), Fortuna: ”depressiv läggning på grund av upprepade barndomstrauman och flera missfall, tragisk barndom”.

• Utredning 7 (2000/01), Lunden: ”Saknar enligt vår bedömning insikt i konsekvenserna av sitt leverne med missbruk och prostitution. Mycket öppen med detta men ger en känsla av att hon genom att visa upp sitt gränslösa leverne vill utmana och visa förakt för etablerade värderingar och normer kring livets värde. Det verkar som om hon vill se människorna lida för vad hon gör mot sig själv, och genom att själv inte heller bry sig om konsekvenserna av sitt handlande.”

Med tanke på att de fakta och omständigheter som skall beröras i utredningen skall vara objektivt och sakligt styrkta, även beträffande värdeomdömen, är det märkligt att utredaren ger detta utrymme till, vad jag uppfattar vara, ett ”överpsykologiserande” resonemang och spekulationer. I sistnämnda utredning som nämns ovan (nr 7 från 2000/01) förekommer även en lång intervju med f.d. maken avseende kvinnans bristande umgänge och intresse för sin dotter. Dessa påståenden får stå oemotsagda i alla dess delar. När handläggaren inhämtar material från klientens bekantskaps-

149

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

krets skall extra försiktighet iakttas och påståendena skall vara underbyggda av styrkta fakta.

I flera utredningar redogörs för utredarens misstankar att det har förekommit sexuella övergrepp i de kvinnliga klienternas barndom, vilket också används för att klargöra missbrukarens och i vissa fall även missbrukets bakgrund och som ytterligare en grund för tvångsingripande enligt LVM.

Man kan sammanfattningsvis konstatera att materialet, som har legat till grund för denna studie, vittnar om att det finns stora skillnader mellan utredningar som berör manliga och kvinnliga klienters psykosociala tillstånd. Rykten, värdeomdömen eller subjektiva värderingar skall inte ingå i utredningen. Denna undersökning visar att icke styrka påståenden om psykisk problematik, dvs. tillstånd som ej har blivit diagnostiserade, diskuteras mer än tre gånger så ofta hos kvinnor jämfört med män och påtalas som en omständighet värd att beakta inför länsrättens prövning av ansökan om tvångsvård.

6.4.3 Prostitution och kriminalitet

I drygt 25 procent av alla utredningar avseende kvinnliga missbrukare framkommer att kvinnan har prostituerat sig eller haft ett prostitutionsliknande beteende, vilket utgör en omständighet som talar för ett tvångsingripande, i synnerhet med hänsyn till den sociala indikationen i 4 § LVM.

I utredningar som avser män nämns detta faktum överhuvud taget inte, trots att man i dag har kunskap om att det är relativt vanligt att unga manliga narkomaner prostituerar sig för att, i någon utsträckning, finansiera sitt missbruk. Detta ämne är tydligen fortfarande tabubelagt och prostitution tillskrivs tydligen inte någon relevans för utredningen av manliga missbrukare och deras vårdbehov. Det existerar inte ens som en omständighet att beakta, och av den anledningen tar man inte heller upp frågan i utredningen. Detta innebär i sin tur att man aldrig diskuterar och behandlar de konsekvenser som manlig prostitution kan medföra för den enskilde, medan det är en självklarhet att behandla prostitutionens konsekvenser vid kvinnoinstitutioner.20

20 LVM-hemmet Lunden har sedan flera år tillbaka samarbete med prostitutionsgruppen i Malmö som kommer regelbundet för frivilliga samtal med klienterna samt samarbete med andra myndigheter och organisationer specialiserade på denna typ av frågor.

150

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

Däremot förekommer det beträffande manliga missbrukare ofta hänvisningar till kriminalitet som finansieringskälla vid missbruk, men även som omständighet värd att beakta avseende den enskildes sociala förhållanden, dvs. för den sociala indikationens uppfyllande. I synnerhet bland yngre manliga narkotikamissbrukare framskymtar detta förhållande i nästan hälften av utredningarna som inhämtades från Hessleby behandlingshem. Vid Karlsviks LVM-hem som har en målgrupp av äldre alkoholiserade män påtalas kriminalitet och anstaltsvård i drygt 1/10 av utredningarna, framför allt avseende de yngre i klientgruppen.

För kvinnornas del omnämns kriminalitet inte i något fall avseende de klienter som har varit placerade på Fortunagården, dvs. äldre alkoholmissbrukande kvinnor, medan det för yngre kvinnliga narkomaner på Lunden påtalas i ungefär samma utsträckning som för klienterna vid Karlsvik, dvs. i 1/10 av utredningarna. Det skulle vara anmärkningsvärt om det inte i någon av befintliga 31 utredningar från Fortunagården skulle finnas en enda kvinna som ägnat sig åt kriminalitet för att finansiera sitt missbruk.

6.4.4 Förekomst av dubbla diagnoser

I synnerhet klienter som har varit placerade på Hessleby behandlingshem har haft en diagnostiserad psykiatrisk störning eller sjukdom, dvs. har s.k. dubbla diagnoser i form av alkohol/drogberoende och en allvarlig psykiatrisk problembild.

Av samtliga studerade utredningar som berör klienter från Hessleby har nästan 3/4 en psykiatrisk diagnos (schizofreni, psykosdiagnos, personlighetsstörning eller depression med allvarlig suicidrisk). Motsvarande andel för Lunden kvinnor är 1/5. Det diagnospanorama som dominerar är psykossjukdomar, personlighetsstörning, depression med suicidrisk och anorexidiagnos. Övriga klienter är inte diagnostiserade när de blir föremål för tvångsvård.

Av de utredningar som rör klienter med en uttalad psykiatrisk diagnos, utöver substansberoendet, är det ofta tydligt att det existerar en kamp mellan psykiatrin och socialtjänsten om vilken huvudman som skall ha ansvaret för patienterna. Psykiatrin bedömer i dessa fall att psykoserna är drogutlösta och då missbruket är den primära orsaken till klientens problem, bör således klientens problematik hanteras inom ramen för missbruksvården, inte psykiatrin. Av socialnämndsutredningarna framgår genomgående att det här är

151

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

frågan om klienter med ett mycket stort vårdbehov av såväl psykiatrisk som social karaktär och som tidigare varit föremål för både psykiatrisk tvångsvård och vård med stöd av LVM.

Dessvärre förefaller dessa klienter ”bollas” mellan de två huvudmännen då ingen anser sig vara rätt myndighet för deras speciella problematik. Flera utredningar ger vid handen att socialnämnden ofta ansöker om vård enligt LVM efter det att deras klienter vårdats under flera, men kortare, vårdtillfällen inom psykiatrins akutvård. Och därefter inte bedömts vara i behov av vård med stöd av den psykiatriska tvångsvårdslagen LPT,21 för en längre och mer sammanhängande tidsrymd. Då dessa klienter även uppfyller rekvisiten i 4 § LVM, ofta med stöd av den så kallade hälsoindikationen i specialindikationerna, ansöker socialtjänsten om vård enligt LVM. Klienterna bedöms i utredningarna inte klara en vård under frivilliga former samtidigt som de far så illa ute i samhället att de behöver omedelbar vård. Socialnämnden har till uppgift att söka finna de för sin klients vidkommande mest adekvata vårdinsatserna.

6.4.5 Äldre och yngre missbrukare

En avgörande skillnad mellan yngre och äldre missbrukare är att de senares fysiska skador ofta är omfattande och räcker väl för att uppfylla den så kallade hälsoindikationen.

• Utredning 5 (1997/98), Karlsvik: ”Funnen fastfrusen i gatan. Flera frakturer och blödningar. Lunginflammation och epilepsi samt höga levervärden och gångsvårigheter” …”Dricker T-sprit i en allt större mängd…på destruktivt sätt.”

• Utredning 3 (1995/96), Karlsvik: ”Abstinensepilepsi, delirium, amnestiskt syndrom, leverskador, skada på lillhjärnan samt blödningar i mage. ”

• Utredning 4 (1995/96), Karlsvik: ”Blåslagen med revbens- och nyckelbensfrakturer. Inflammerade bensår, ataktisk gång och förhöjda levervärden. Predelirium vid ankomst till psykakuten. Hittad sovande på parkbänk.”

• Utredning 9 (1995/96), Fortuna: ”Mångårigt blandmissbruk som lett till Hepatit-B, levercirros och abstinens-EP. Dessutom predelirium vid flera tillfällen. Dricker igenom sin antabus.”

21 Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

152

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

Utredningarna vittnar vidare även om stor social misär för den äldre klientgruppen. Drygt hälften av klienterna var bostadslösa när utredningen pågick och ytterligare 20 procent hade en bostadssocial lägenhet22 eller var hänvisade till logiboende (hotell eller härbärge). Eftersom missbruket ofta fått pågå under en följd av år innan vård- och behandlingsinsatser har initierats, med eller utan klientens samtycke, har denna misär manifesterats. När LVM- utredningen påbörjas har klienten ofta varit utslagen från arbets- och bostadsmarknaden sedan många år tillbaka, och nätverket består nästan uteslutande av andra missbrukare i liknande situation. Hela livsföringen domineras kraftigt av missbruket. Det är inte ovanligt att det i utredningen framgår att klienten vare sig äter eller sköter sin hygien.

En annan omständighet som kan utläsas av utredningarna är att socialtjänsten gärna vill dirigera hur länge den klient man ansöker om vård för skall kvarstanna på LVM-institutionen och hur vården skall utformas. Det är föreståndaren vid LVM-institutionen som fattar beslut om utskrivning (25 § LVM) och har behandlingsansvaret, medan socialtjänsten har det övergripande vårdansvaret. Behandlingsplanen skall dock utformas i samråd med den berörda socialnämnden.

• Utredning 8 (2000/01), Karlsvik: ”XX påbörjar vård på Karlsvik. Planeringen för utsluss till gruppboende kombinerat med LP-stiftelsen. Efter en månad i vård bör varannan helg kunna vara en lämplig intensitet till att, då boende och nykterhet fungerar, kunna utökas till varje helg. LVM-vården bör kunna avslutas och övergå i frivillig vård om planeringen fungerar under minst två månaders tid. Efter en månads SoL-placering bör vården kunna upphöra och gruppboendet då bli ett permanent boende.”

Det empiriska materialet pekar åt att det ofta är denna äldre och mer fysiskt nergångna klientgrupp som socialnämnden, efter inledande omedelbart omhändertagande, inte ansöker om vidare vård för. Omhändertagandet verkar istället användas som ett kortare andrum i avvaktan på andra insatser från socialtjänstens sida. Socialtjänsten baserar sitt ställningstagande på den enskildes samtycke om frivillig vård och behandling, och det är oklart om man gör en

22 Innebär normalt sett att klienten hyr en lägenhet i andra hand med socialtjänsten som hyresvärd. Hyrestiden löper under begränsad tid och andrahandskontraktet är ofta förenat med villkor som klienten måste uppfylla för att få lov att bo kvar.

153

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

bedömning av samtyckets trovärdighet. Materialet bygger dock på alltför få utredningar med denna bakgrund för att det skall vara möjligt att dra några mer generella slutsatser.

Mot bakgrund av att de äldre missbrukarna många gånger har en långvarig kontakt med socialtjänsten har flera åtgärder tidigare vidtagits i vård- och behandlingshänseende. Resultatet av dessa åtgärder redovisas inte på ett tillfredsställande sätt i socialnämndens utredningar. Av förarbetena till lagstiftningen om LVM framgår att det av utredningen skall framgå tidigare vidtagna åtgärder och resultatet av dessa:

• Utredning 3 (1993/94), Fortuna: ”Flera tidigare frivilliga behandlingshemsvistelser som hon återfallit i missbruk från.”

• Utredning 5 (1993/94), Fortuna: ”Misslyckade försök att behandla missbruket och misslyckad antabusbehandling i öppenvård.”

• Utredning 3 (1997/98), Fortuna: ”Försökt med frivilliga insatser.”

• Utredning 4 (1993/94), Karlsvik: ”Flera tidigare frivilliga insatser. Vacklande inställning till frivillighet.”

• Utredning 1 (1995/96), Karlsvik: ”Åtskilliga frivilliga insatser. Allt har misslyckats. Socialtjänsten har vid flera gånger försökt att motivera till vård. All tidigare vård har lett till återfall i missbruk.”

Utredningarna anger ofta inte vilka slags tidigare vård- och behandlingsåtgärder som varit aktuella. Av det totala antalet utredningar (137 stycken) framgår det i 83 procent av fallen inte vilken typ av tidigare åtgärder som företagits, utöver antabusbehandling och tvångsvård med stöd av LPT och LVM. Dessutom förmedlas endast information att klienten därefter har återfallit, inte hur lång period av nykterhet och drogfrihet klienten haft.

Tidigare insatser har inte medfört total drogfrihet eftersom socialnämnden i annat fall återigen inte varit skyldig att ansöka om vård jämlikt LVM. Trots detta kan det vara av stort intresse att ta del av vilken typ av behandling som lyckats bättre och där drogfrihet kanske uppnåtts under kortare och längre perioder. I synnerhet då behandlande LVM-institution kan behöva dessa uppgifter initialt, men även för klientens egen del.

De yngre missbrukarna blir oftare föremål för vård innan den fysiska hälsan allvarligt riskeras. De sociala utredningarna ger även för handen att handläggaren är betydligt mer engagerad i vården för

154

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

dessa yngre klienter än de äldre. Socialnämnden beställer ofta fullständiga psykologutredningar av LVM-institutionen i vårdplanen och deltar mer aktivt i vården av dessa klienter.

6.4.6 Alkoholister och narkomaner

Jag finner inga större diskursiva skillnader i de sociala utredningar klienten har alkohol som huvuddrog eller om denne är primärt narkotikamissbrukare. Den enda skillnad som man eventuellt kan skönja är att det vid narkotikamissbruk ofta inte finns samma antal objektivt styrkta medicinska orsaker för vård enligt LVM, som vad fallet är vid alkoholmissbruk. Färska injektionsmärken är ofta det enda som man refererar till för att styrka att rekvisitet är uppfyllt i hälsoindikationen. Narkomaner omhändertas också med ett större mått av skyndsamhet än alkoholister.

Sistnämnda skillnad kan dock troligen i första hand förklaras med att flera av de narkotikamissbrukare som är aktuella i utredningarna har påträffats medvetslösa eller nästan medvetslösa på grund av alltför stort eller orent intag av narkotika, vilket krävt akutmedicinska insatser som följts av ett omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM. Utredningsmaterialet visar, att det är betydligt vanligare att denna typ av akuta åtgärder ges narkotikamissbrukare än alkoholmissbrukare.

En annan förklaring kan dock vara att narkomaner ofta är yngre än alkoholister. Detta kan göra att socialtjänsten reagerar snabbare på ett narkotikamissbruk än ett alkoholmissbruk och om klienterna hade varit lika gamla hade möjligtvis inte denna skillnad förelegat.

7. Analys av utredningsmaterialet

Det är svårt att dra några generella slutsatser av utredningsmaterialets kvalitet utifrån den tidsaspekt materialet har, dvs. mellan åren 1993 och 2001, eftersom analysen av materialet visar att kvaliteten ofta, och i hög grad, beror på den enskilde handläggarens engagemang och klientrelation. Sistnämnda faktorer förefaller även ha större betydelse än frågan om kommunstorlek, ärendemängd eller handläggares rutin och vana vid dessa ärenden. Detta synliggörs i övrigt journalmaterial som återfinns i klientakten, där till exempel antalet besök av socialtjänsten finns noterade, tjänstemannasamtal

155

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

som förevarit och innebörden av dessa, aktivitetsgraden hos socialsekreteraren vid så kallade § 27-placering av klienten m.m.

Man kan dock se att utredningarna ofta inte uppfyllde de krav som lagstiftaren uppställt precis efter kommunaliseringen av utredningsansvaret den 1 juli 1994. Under åren 1994/95 hade socialnämnderna dessutom svårt att följa stipulerade tidsgränser när de olika ansökanshandlingarna skulle vara länsrätten till handa. Några år senare, vid nedslaget 1997/98, var dock utredningarna återigen på samma nivå som tidigare år. Detta bekräftades av de utredningar som analyserades från åren 2000/01.

Vad som däremot är av vikt att notera är att jag vid materialinsamlingen fann ett fåtal utredningar i vilka socialnämnden uttryckligen motsatt sig LVM-ansökan, men där länsstyrelsen trots detta genomförde utredningen, ansökte om och fick till stånd vård enligt LVM. Dessa klienter skulle sannolikt inte få vård i dag när socialnämnden ensam är ansvarig för de sociala utredningarnas genomförande. Då lagstiftningens rekvisit i detta avseende inte ändrats eller fått annan betydelse under 1990-talet, skall ansökan om vård enligt LVM lämnas in till rätten under samma förutsättningar som tidigare. Man kan då hävda att förutsebarheten och därmed rättssäkerheten har minskat för de enskilda klienterna.

Vad som ytterligare framkom är att utredande socialsekreterare många gånger bara upprepar de rättsliga rekvisiten till stöd för sin utredning och således blir rekvisiten inte styrkta. Troligtvis anser utredaren att rätten har svårare att hantera andra sociala subsystems interna språk och logik eller diskurs, än den egna, juridiskt präglade. Skall socialnämnden kunna få länsrätten att beakta vad som sägs måste man ”tala rättens språk” (Luhmann 1988). I detta ligger naturligtvis även en stor osäkerhet avseende hur utredaren skall argumentera och påvisa att lagens rekvisit är uppfyllda då den rättsliga diskursen skiljer sig från det sociala arbetets diskurs (Teubner 1992). Då blir det tryggare att hålla sig till vad lagen direkt föreskriver, i synnerhet eftersom irrelevant material inte får förekomma i utredningen. Är man osäker på vad som är relevant och irrelevant material väljs nog det alternativ som man vet skall ingå för att undvika kritik.

Då utredningarna snarare förefaller vara inriktade på att övertyga länsrätten om att nämndens ansökan om tvångsvård är korrekt och riktig än att uppfylla de rättsliga krav som uppställts för dem, brister de i rättssäkerhet då ett visst mått av godtycke riskerar att infinna sig. Med denna målsättning får inte omständigheter som

156

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

talar mot ett omhändertagande plats.23 Med tanke på att det ofta är handläggande socialsekreterare som såväl har initierat som svarat för utredningen och dessförinnan kanske också har upptäckt eller definierat vårdbehovet kan det naturligtvis vara svårt att redogöra för de omständigheter som kan verka mot ett omhändertagande (Friis 2003). I någon mån skulle det kunna anses vara att tala mot sig själv om man fann omständigheter som på detta sätt inte passar in i diskursen.

Vid den första genomläsningen fann jag att utredningarna förmedlar bilden av extremt utsatta människor som farit illa under många år och det förefaller som om socialnämnderna inte söker om tvångsvård, trots att rekvisiten är uppfyllda sedan länge. Detta innebär att det i så fall finns betydligt fler missbrukare som borde ha aktualiserats enligt LVM om man följt lagstiftningens intentioner. Denna uppfattning styrks även av bakgrundsmaterialets intervjuer. En alternativ praxis eller diskurs kan i så fall sägas ha utvecklats inom socialtjänsten vilken påverkar myndigheternas rättstillämpning (Åström 1988). Resultatet kan dessutom tjäna som förklaring till att allt fler missbrukare blir omedelbart omhändertagna i stället för att genomgå rättslig prövning enligt 4 § LVM. Socialnämnderna avvaktar alltför länge med att ansöka om vård vilket leder till att när åtgärder väl företas blir dessa akuta och direkt livsuppehållande. Alternativa diskurser skapar svårigheter att upprätthålla rättssäkerhet eftersom likhetsprincipen inte uppfylls. Avgörande för ett beslut om omedelbart omhändertagande kan vara i vilken kommun som klienten vistas i och kanske i vissa fall även hur kommunens resurser för missbruksvård utnyttjas.

I den sociala utredningen skall planerade framtida åtgärder framgå i en vårdplan enligt 10 § LVM. Trots detta uttalade krav saknas vårdplan i 10 procent av utredningarna. Lägger man dessutom till det faktum att ungefär hälften av vårdplanerna är bristfälliga och inte anger konkreta alternativ för klientens behandlingsbehov så uppnås inte ens de i lagtext uttalade kraven på utredningen. Detta är anmärkningsvärt, eftersom utredande handläggare borde reflektera över syftet med ett tvångsomhändertagande av klienten under utredningsprocessen. LVM-vården får inte bli ett mål i sig utan skall vara ett medel för att motivera till och uppnå frivillig vård samt, förhoppningsvis, ett liv fritt från missbruk för den omhändertagne klienten. I samband med detta kan även sägas att i 83 procent

23 Se avsnitt 6.

157

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

av utredningarna har socialnämnden inte redogjort för tidigare vårdinsatser, ett krav vilket även det går att utläsa direkt ur lagtexten.

Bakgrundsmaterialets intervjuer vittnar dessutom om en vilja hos socialnämnderna att inte styra motivationsarbetet avseende frivillig vård utifrån klientens bästa, utan till hemkommunens egen öppenvård eller behandlingshem där kommunen erhåller en rabatterad vårdavgift. I samtliga dessa fall strävar socialnämnden inte i första hand efter att uppnå syftet med tvångsvården, utan andra hänsynstaganden spelar en större roll. Den materiella rättssäkerheten upprätthålls i sådana fall inte och individer kränks oproportionerligt mycket.

När det gäller omedelbara omhändertaganden konstaterades tidigare att beslutsunderlagen var bristfälligt utformade. Det blir i utredningar om omedelbart omhändertagande än mer tydligt att socialnämnden upprepar de rättsliga rekvisiten i syfte att styrka desamma. Man kan fråga sig om det har utvecklats en praxis enligt vilken det är möjligt för socialnämnden att fatta beslut om omedelbara omhändertaganden utifrån ett begränsat och bristfälligt faktaunderlag och få detta beslut fastställt av länsrätten då man i ett senare skede kommer att utreda vårdbehov och andra omständigheter mer fullständigt i en ansökan om tvångsvård enligt 4 § LVM.24 I sådana fall föreligger en möjlighet att bli olaga frihetsberövad under viss tid, vilket naturligtvis inte gagnar rättssäkerheten.

Den största diskursiva skillnaden i socialnämndens utredningsmaterial är mellan män och kvinnor. Kvinnor, i synnerhet unga kvinnor, blir omedelbart omhändertagna i mycket högre utsträckning än unga män. Utredningarna präglas av ett moraliserande när det gäller den manliga partnerns menliga inverkan på kvinnans liv, hur kvinnorna lever och bor, finansierar sitt missbruk samt hur de sköter sina barn. Diskursen ger, enligt min bedömning, inte samma sociala utrymme för unga kvinnor som för unga män att exempelvis fritt välja partner eller på andra sätt välja en livsstil som ligger utanför den av samhället definierade gränsen för ”normalitet”.

Förutom dessa skillnader påtalas inte styrkt psykisk problematik mer än tre gånger så ofta hos kvinnor jämfört med män i de sociala

24 Det finns möjlighet att begära muntlig förhandling även vid beslut om omedelbart omhändertagande (16 § LVM). Denna rättighet utnyttjas dock mycket sällan av de berörda. I vissa fall kan de inkomma med en skriftlig inlaga till LR, men oftast låter klienterna deras offentliga biträde helt föra deras talan.

158

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

utredningarna. I samtliga av dessa fall kan man diskutera den könsneutralitet som lagstiftningen skall ha och kritisera utredningarnas bristande objektivitet och saklighet.

Klienter med dubbla diagnoser, dvs. psykiskt störda eller sjuka missbrukare, återfinns också inom LVM-vården. Dessa har ofta ett primärt behov av kvalificerad behandling i psykiatrisk slutenvård. Under den senare hälften av 1990-talet har antalet psykiskt störda missbrukare blivit allt fler på LVM-institutionerna och dess personal upplever att de inte har nödvändig utbildning eller resurser att ta hand om denna klientgrupp (Socialstyrelsen 1996).

Till följd av att LVM är subsidiär i förhållande till LPT bör psykiatrisk tvångsvård tillgripas framför LVM om förutsättningarna är uppfyllda. I Socialstyrelsens rapport Psykiskt störda missbrukare (1996) anförs att missbrukare i behov av sluten psykiatrisk vård i många fall hänvisas till LVM-institutioner i stället för till den psykiatriska vården. Möjligtvis är det så att ett tvångsvis omhändertagande av dessa klienter borde föranleda en större samverkan mellan psykiatrin och socialtjänsten och LVM-hemmen i syfte att bättre tillgodose klienternas vårdbehov. I annat fall förfelar tvångsomhändertagandet mycket av sitt syfte och lär inte kunna bedömas proportionerligt i förhållande till ingreppet eller inskränkningen.

Utredningar om äldre missbrukare ger uttryck för en stor social misär. Här framstår, enligt mitt förmenande, ofta en ansökan vara en nödvändig åtgärd för att kunna återupprätta någon form av värdighet i livet. I dessa utredningar är det tydligt att omhändertagandet sker anmärkningsvärt sent. Rekvisiten förefaller ha varit uppfyllda sedan lång tid tillbaka innan klienterna blir föremål för ett tvångsvis omhändertagande. Äldre missbrukare är troligtvis också en klientgrupp där omedelbart omhändertagande avbryts i förtid eftersom socialnämnden väljer att inte fullfölja med en ansökan om beredande av vård. innan en fullständig ansökan ges in till rätten. Det har emellertid inte varit möjligt att utifrån det begränsade undersökningsunderlaget verifiera denna misstanke.

I flera avseenden kan man med fog hävda att såväl formell som materiell rättssäkerhet inte upprätthålls i de sociala utredningar som ligger till grund för beslut om tvångsvis omhändertagande enligt LVM under sex månaders tid. Diskursen är ofta godtycklig, i vissa fall diskriminerande och i några fall kränkande mot enskilda. Den ger dessutom sken av att missbrukare antingen blir omhändertagna eller inte, på bristfälliga eller otillräckliga grunder vilket istället kan sägas skapa rättsosäkerhet.

159

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

8. Sammanfattning och slutdiskussion

Undersökningen visar att det finns flera – och i vissa fall stora – skillnader i utredningsdiskursen mellan de klientgrupper som har jämförts. Den största skillnaden är mellan unga kvinnor och unga män. Detta gäller i synnerhet hur man i utredningarna belyser frågan om barn, icke diagnostiserad psykisk problematik och prostitution, samt vilka områden där det finns signifikanta skillnader i diskursen mellan å ena sidan missbrukande kvinnor och å andra sidan missbrukande män.

Det finns också påtagliga skillnader mellan unga och äldre klienter, om den enskilde blivit omedelbart omhändertagen eller inte, samt om klienten har s.k. dubbel diagnos eller ej. Slutligen finns skillnader i utredningsdiskursen beroende på om det var länsstyrelsen eller socialnämnden som var ansvarig för utredningen och ansökan till länsrätten.

Den enda kategorisering som inte innebär några större diskursiva skillnader är mellan klientgrupperna som har alkohol respektive narkotika som huvuddrog; dock under förutsättning att alkoholmissbruket inte har pågått under en längre tidsperiod, eftersom det i annat fall kan noteras flera fysiska hälsorisker som i sådant fall påverkar utredningsdiskursen.

I socialnämndernas utredningar uppmärksammas mycket sällan omständigheter som talar mot ett omhändertagande. Det är tänkbart att utredarna anser att det är klientens offentliga ombud som i sådant fall bör framföra omständigheter som kan tala mot ett omhändertagande och inte den ansökande myndigheten.

Detta resonemang kan relateras till tidigare diskussion avseende en extern myndighets, i dessa fall länsstyrelsens, förmåga att förhålla sig mer saklig och neutral, och med möjlighet att även beakta omständigheter som talar mot att tvångsvård skall komma till stånd. I rättssäkerhetssammanhang är en uppdelning av makten att föredra, eftersom det innebär att fler aktörer har tillsyn över maktutövningen. Tidigare kunde en LVM-anmälan även göras till länsstyrelsen om enskilda ansåg att någon var i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk. I utredningsmaterialet har, vid ett par tillfällen, föräldrar eller andra anhöriga vänt sig till länsstyrelsen när de inte ansåg att de hade fått gehör för sin anmälan hos socialnämnden. Detta är ett exempel på ett förstärkt rättssäkerhetsskydd för enskilda.

160

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

Med hänsyn till att sociala utredningar ligger till grund för frihetsberövanden under relativt långa tidsperioder bör det eftersträvas att enhetliggöra dem i en större utsträckning än vad som förekommer i dag, gärna under ett centralt överinseende.

Det förekommer i detta empiriska material inte några synbara skillnader som kan relateras till kommungruppstillhörighet, till exempel om det rör sig om industri-, storstads- eller landsortkommun. De olika kommunernas utredningsdiskurser skiljer sig visserligen åt, men de varierar lika mycket inom kommunerna och på handläggarnivå. Det bör dock tilläggas att materialet vid första genomgången 2001 inte analyserades i just detta avseende, utan så skedde först efter det att insamlingen av data hade avslutats under 2002.

Formellt sett har LVM en värdeneutral utformning, men genom analysen av föreliggande utredningsmaterial har denna studie visat att även andra faktorer än enbart rättsliga värden har påverkat den tolkning som socialnämnden eller handläggande socialsekreterare har gjort. Denna tolkning har i sin tur vidareförmedlats till länsrätten i den s.k. LVM-utredningen som biläggs ansökan om beredande av vård. I några fall kan även utomrättsliga värden ha påverkat det rättsliga utfallets karaktär, eftersom vissa domar i länsrätten förefaller ta den sociala utredningens, i vissa fall icke-styrkta påståenden, ad notam. Det rättsliga utfallets materiella innehåll och resultat skiljer sig avsevärt från dess formella intentioner vilket skapar stora brister i rättssäkerheten för den enskilde.

Det bör också nämnas att det finns oklarheter eller vagheter i den rättsliga regleringen, vilket föranleder skillnader i bedömning. Detta gäller inte minst eftersom det i LVM saknas en legaldefinition av begreppet missbruk, vilket får till följd att den enskildes missbrukssituation skall tolkas individuellt utifrån en helhetssyn på den enskilde och dennes livssituation.

Den formella rättssäkerheten kräver att grunderna på vilka en person kan bli omhändertagen skall vara förutsägbara. Rättssäkerheten ställer också krav på likformighet vid tillämpning av lagen. dvs. att man kan förvänta sig likartad bedömning oavsett vem som är föremål för utredning och vem som utför denna.

Detta formella krav är emellertid inte tillräckliga, utan även den materiella rättssäkerheten måste tillgodoses i ett välfärdssamhälle. Den materiella rättssäkerheten kräver att innehållet i de rättsliga normerna, men även konsekvensen av de rättsliga utfallen, skall vara etiskt försvarbara eller rättvisa.

161

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

De formella kraven på likformighet och enhetlighet i den rättsliga tillämpningen innebär vissa svårigheter när en sammanvägning görs med individens behov, då de senare är unika och inte kan schabloniseras. När utredningsdiskursen utgår från exempelvis schabloniserande bilder av manligt och kvinnligt, gammal och ung i stället för den enskildes unika levnadsomständigheter, riskerar utfallet att bli kränkande för individen.

Den fysiska integriteten inskränks genom ett frihetsberövande LVM-beslut och ytterligare genom de särskilda tvångsmedel som personal på LVM-institutioner har rätt att utöva i vissa givna situationer (31-36 §§ LVM). Även den ideella integriteten kan sägas bli kränkt, eftersom syftet med tvångsvården är att mot den enskildes vilja omdana dennes personlighet genom att omformulera tankar och synsätt så att denne kan motiveras till frivillig vård (Goffman 1961). Det rättsliga beslutets effekter bör – utifrån ett materiellt perspektiv – leda till ett likvärdigt resultat som i andra fall. I annat fall kränker vi enskilda människors integritet oproportionerligt, genom tvingande maktåtgärder som inte kan anses vara förenliga med lagstiftningens syfte. Blir detta fallet upprätthålls inte de rättssäkerhetskrav, såväl formella som materiella, som alla har rätt att ställa i ett demokratiskt samhälle.

162

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

Referenser

Baily, Kenneth (1987). Methods of Social Research. New York: The Free Press.

Bergman, Petra (1997). Tvång på rätt sätt. Stockholm: Nerenius & Santéus Förlag AB.

Bramstång, Gunnar (1985). Sociallagstiftningen. En kommentar. Lund: P A Norstedt & Söners Förlag.

Burr, Vivienn (1995). An Introduction to Social Constructionism. London: Sage.

Butler, Judith (1990). Gender Trouble. New York: Routledge. Carlsson, Bo (1998). Social steerage and communicative action: essays

in sociology of law. Series of Sociology of Law no. 4. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Cotterrell, Roger (1995). Law´s Community. Oxford: Clarendomn Press.

Ehrlich, Eugene (1936). Fundamental Principles of the Sociology of Law. Cambridge: Harvard University Press.

Elmér, Åke (1983). Svensk Socialpolitik. Malmö: Liber Förlag. Eskeland, Ståle (1989). Fangerett. En studie av rettssikkerhet ved full-

byrdelse av fengselstraff. Oslo: Tano.

Fairclough, Norman (1995). Critical Discourse Analysis. London: Longman.

Fairclough, Norman & Wodak, Ruth (1997). Discourse and social change. I: T. Van Dijk (ed.). Discourse as Social Interaction. Discourse studies. A Multidisciplinary Introduction II. London: Sage.

Foucault, Michel (1994). The Order of Things. An Archaelogy of the Human Sciences. New York: Vintage Books Inc.

Friis, Eva (2003). Sociala utredningar om barn: en rättssociologisk studie av lagstiftningens krav, utredningarnas argumentationer och konsekvenser för den enskilde. Akademisk avhandling. Lund studies in sociology of law. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Frändberg, Åke (1986). Rättsstatens organisation. I: Needham, Paul (ed.). Changing positions. Essays Dedicated to Lars Lindahl. Uppsala: Rättsfonden.

Galligan, Denis (1995). Discretionary Powers. Oxford: Clarendon Press.

Goffman, Erwing (1961). Asylums. New York: Doubleday. Goldberg,Ted (1993). Narkotikan avmystifierad. Ett socialt perspektiv.

Stockholm: Carlsson bokförlag.

163

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

Gustafsson, Ewa (2001). Missbrukare i rättsstaten. Stockholm: Norstedts Juridik AB.

Gustafsson, Håkan (2002). Rättens polyvalens. En rättsvetenskaplig studie av sociala rättigheter och rättssäkerhet. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Habermas, Jürgen (1974). Communication and Evolution of Society. Boston: Beacon Press.

Habermas, Jürgen (1975). Legitimation Crisis. Boston: Beacon Press. Habermas, Jürgen (1984). The Theory of Communicative Action. Vol 1. Reason and the Rationalization of Society. Boston: Beacon

Press.

Habermas, Jürgen (1985). Law as medium. Law as institution. I: Teubner, Günther (ed.). Dilemmas of Law in the Welfare State, s. 203–220. Berlin: de Gruyter.

Habermas, Jürgen (1987). The Theory of Communicative Action. Vol 2. Lifeworld and System – A critique of Functional Reason. Boston: Beacon Press.

Habermas, Jürgen (1990). Moral Consciousness and Communicative Action. Cambridge: Polity Press.

Handler, Jürgen (1990). Law and the Search for Community. University of Pennsylvania Press.

Hammersly, Martyn & Atkinson, Paul (1995). Ethnography: Principle in Practice. London: Routledge.

Hetzler, Antoinette (1978). I behov av vård. Stockholm: Almquist & Wiksell.

Hollander, Anna (1985). Omhändertagande av barn. Akademisk avhandling. Stockholm: Aktuell juridik förlag.

Holmgren, Barbro (1993). En psykiskt störd vårdapparat? Vården och narkotikamissbrukare med allvarliga psykiska störningar. Stockholm: Nordnark 1993:3.

Hydén, Håkan (1984). Ram eller Lag? Om ramlagstiftning och samhällsorganisation. Ds C 1984:12.

Hydén, Håkan (2002). Normvetenskap. Lund: Studentlitteratur. King, Mikael & Piper, Christine (1995). How the Law Thinks About

Children. Hunts: Ashgate Publishing Limited.

Kåhl, Ingela (1995). Den lindansande Socialarbetarkåren. Akademisk avhandling. Scandinavian Studies in Sociology of Law, No. 4. Lund: Bokbox.

Lipsky, Mikael (1980). Street-Level Bureucracy. New York: Russell Sage Foundation.

164

SOU 2004:3

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

Luhmann, Niklas (1979). Trust and Power. New York: Colombia University Press.

Luhmann, Niklas (1982). The Differentiation of Society. New York: Colombia University Press.

Montesquieu, Charles-Louis de Secondat (1990). Om lagarnas anda. Stockholm: Ratio.

Peczenik, Aleksander (1995). Vad är Rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation. Stockholm: Fritzes Förlag.

Pound, Roscoe (1916). The limits of Effective Legal Action. International Journal of Ethics 27:150–67.

Prop. 1981/82:8. Om lag om vård av missbrukare i vissa fall m.m. Prop. 1987/88:147. Om tvångsvård av vuxna missbrukare.

Prop. 1993/94:218. Psykiskt stördas villkor.

Renner, Karl (1949). The Private Institutions and its Social Functions. London: Routledge & Kegan Paul.

Rosenthal, Glenda (1993). Reconstruction of Life stories. I: Lieblich, Amia & Josselson, Ruthellen (eds.). The Narrative study of lives. Making meaning of narratives. Oxford: Blackwell Publishers.

Schlytter, Astrid (1999). Kön och juridik i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur.

Socialstyrelsen (1989). De glömda narkotikamissbrukarna. Vård och behandling av narkotikamissbrukare med psykisk sjukdom eller djupgående personlighetsstörning. SoS-rapport 1989: 33.

Socialstyrelsen (1996). Psykiskt störda missbrukare. SoS-rapport 1996:14.

Socialstyrelsen (1997). Tillämpning av lagen (1988:820) om vård av missbrukare i vissa fall. SOSFS 1997:6.

SOU 1987:22. Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget. Slutbetänkande av Socialberedningen.

SOU 1990:44. Demokrati och makt i Sverige.

Stjernquist, Per (1963). How are Change in Social Behaviour Developed by Means of Legislation? Oslo: Universitetsförlaget.

Löfgren, Bo & Nelson-Löfgren, Inger (1992). Alkohol. Rus Missbruk Behandling. Tredje rev. uppl. Avesta: Prisma.

Teubner, Günther (1983). Substantive and Reflexive Elements in Modern Law. Law and Society Review 17:239–74.

Teubner, Günther (1986). After Legal Instrumentalism? Strategic Models of Post-regulatory Law. I: Teubner, Günther (ed.).

Dilemmas in the Welfare state, s. 299–326. Berlin: de Gruyter. Teubner, Günther (1988). Autopoietic Law: A New Approach to Law

and Society. Berlinde Gruyter.

165

Analys av socialnämndernas utredningar inför ansökan om tvångsvård enligt LVM

SOU 2004:3

Teubner, Günther (1989). How the Law thinks. Towards a Constructivist Epistemology of Law. Law and Society Review Vol. 23, No 5, s. 727–757.

Teubner, Günther (1993). Law as an autopoietic System. Oxford: Blackwell Publishers.

Vahle-Westerhäll, Lotta (red.) (2002). Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten. Stockholm: Norstedts Juridik AB.

Weber, Max (1968). Economy and Society. New York: Bedminister Press.

Winter Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.

Åström, Karsten (1988). Socialtjänstlagstiftningen i politik och förvaltning. En studie av parallella normbildningsprocesser. Akademisk avhandling. Lund studies in law and society No. 1. Lund: Lund University Press.

166