Bilaga 1
Kommittédirektiv
| Ny associationsrätt för försäkringsföretag | Dir. |
| 2003:125 |
Beslut vid regeringssammanträde den 16 oktober 2003.
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare skall
•göra en kartläggning av regleringen av olika associationsformer på försäkringsområdet – inbegripet tjänstepensionsmarknaden
– i några med Sverige jämförbara länder och utvärdera denna reglering
•göra en genomgripande översyn av nu gällande bestämmelser med inriktning på att skapa en modern och tydlig associationsrättslig reglering av försäkringsverksamhet och då särskilt
granska de för- och nackdelar som finns med olika associationsformer och i det sammanhanget särskilt analysera förutsättningarna för en effektiv ägarstyrning
analysera frågor om fördelning av överskott mellan olika grupper som bidrar med riskkapital i de olika associationsformerna
överväga hur försäkringstagarna kan ges ett ökat inflytande över styrningen i företag där de bidrar med riskkapital och i vilka former ett sådant inflytande bör utövas
•beakta följande vägledande principer
en tydlig gränsdragning mellan försäkringstagarnas och aktieägarnas intressen
en effektiv ägarstyrning som minskar risken för intressekonflikter
283
| Bilaga 1 | SOU 2004:101 |
•lämna förslag på en framtida reglering av rörelsereglerna för understödsföreningar
•genomföra en författningsteknisk översyn och föreslå en ny försäkringsrörelselag, omfattande såväl bestämmelser om försäkringsrörelsens bedrivande som sådana associationsrättsliga särregler som skall finnas i förhållande till den allmänna lagstiftningen på det associationsrättsliga området
•analysera behovet av en särreglering för små ömsesidiga försäk-
ringsbolag och små understödsföreningar och lämna förslag på en framtida reglering
• lämna förslag på hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut bör genomföras i svensk lagstiftning.
Bakgrund
Försäkringsverksamhet i olika associationsformer
Försäkringsrörelse kan i Sverige bedrivas i försäkringsbolag och försäkringsföreningar (understödsföreningar). Försäkringsbolag kan associationsrättsligt vara av två slag, försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.
I ett försäkringsaktiebolag är aktieägarna inte personligen ansvariga för bolagets åtaganden och förpliktelser. Aktiekapitalet tillsammans med övrigt eget kapital fungerar, på samma sätt som i ett allmänt aktiebolag, som en garanti för borgenärsintressena. Försäkringsaktiebolag kan bedrivas antingen som vinstutdelande bolag eller enligt ömsesidiga principer.
Reglerna för ett vinstutdelande försäkringsaktiebolag innebär att aktieägarna – enligt allmänna bolagsrättsliga principer – svarar för riskkapitalet i bolaget. I dessa bolag finns en tydlig gränsdragning mellan försäkringstagarnas medel och aktieägarnas kapital eftersom det av bolagsordningen skall framgå hur vinst och förlust skall fördelas mellan dem.
De livförsäkringsaktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer kan dock inte jämställas med aktiebolag i vanlig mening. Ömsesidighetsprincipen innebär nämligen att det överskott som uppstår i rörelsen skall tillfalla försäkringstagarna. Att aktieägarna därmed inte kan förvänta sig någon avkastning på sitt aktiekapital, får till
284
| SOU 2004:101 | Bilaga 1 |
konsekvens att det i huvudsak är försäkringstagarna som bidrar med riskkapitalet. Trots detta har aktieägarna i praktiken ett i det närmaste oinskränkt inflytande över hur verksamheten bedrivs.
Grunden för företagsformen ömsesidiga försäkringsbolag och dess struktur är delägarnas, dvs. försäkringstagarnas intressegemenskap. Försäkringstagarna är både delägare och fordringsägare i bolaget. De har möjlighet att styra bolaget antingen genom direkt utövande av rösträtt på bolagsstämma eller genom de delegerade, om sådana valts på lokala stämmor. Under vissa förutsättningar kan försäkringstagarna i ett ömsesidigt skadeförsäkringsbolag bli ansvariga för bolagets förpliktelser. Ett sådant bolag kan nämligen i bolagsordningen föreskriva att en delägare skall täcka skulder, avsättningar och förluster genom att göra kapitaltillskott till bolaget (s.k. uttaxering). Ett ömsesidigt försäkringsbolag är, i likhet med en förening, en sammanslutning av ett inte på förhand bestämt antal personer. Dess medlemsantal kan således variera utan att avtalet mellan delägarna, dvs. bolagsordningen, behöver ändras.
En understödsförening är i princip uppbyggd som en ekonomisk förening. Föreningarna skall som huvudregel vara slutna i den bemärkelsen att de huvudsakligen är avsedda för anställda i ett visst eller vissa företag, personer tillhörande en viss yrkesgrupp eller liknande.
En understödsförening kan – utan vinstintresse – meddela pensionsförsäkring, kapitalförsäkring eller sjukförsäkring. Understödsföreningar indelas vanligen i pensionskassor, sjukkassor, begravningskassor samt sjuk- och begravningskassor. I gruppen pensionskassor ingår tjänstepensionskassor, vilkas verksamhet huvudsakligen avser pensionsförsäkringar på grund av anställning.
Försäkringsmarknaden i Sverige
Vid utgången av 2002 fanns det ungefär 450 försäkringsbolag etablerade på den svenska marknaden – en marknad som dock domineras av ett fåtal stora aktörer. Utländska försäkringsbolags verksamhet är generellt av begränsad omfattning. Det är främst genom uppköp av svenska försäkringsbolag som utländska aktörer etablerat sig här i landet.
Försäkringsmarknaden indelas vanligtvis i marknaderna för livrespektive skadeförsäkring.
285
| Bilaga 1 | SOU 2004:101 |
Livförsäkringsmarknaden består av fondförsäkring och traditionell livförsäkring. Fondförsäkring bedrivs uteslutande i vinstutdelande aktiebolag – traditionell livförsäkring däremot i form av vinstutdelande aktiebolag, aktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer, ömsesidiga bolag och understödsföreningar. Förutom ett par stora ömsesidiga bolag domineras marknaden för traditionell livförsäkring av aktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer. Understödsföreningarna har en liten del av den totala livförsäkringsmarknaden. Tjänstepensionskassorna intar dock en särställning och är den grupp av föreningar som har den största betydelsen från såväl allmän som enskild synpunkt.
Skadeförsäkringsmarknaden består av en mängd olika delmarknader och graden av koncentration skiljer sig åt mellan dem. I huvudsak domineras dock de olika marknaderna av ett litet antal stora försäkringsbolag som antingen drivs i form av vinstutdelande aktiebolag eller ömsesidiga bolag. På denna marknad finns även ett flertal större och mindre lokala ömsesidiga bolag.
Allmänt om regleringen av försäkringsverksamhet
De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL). Lagen innehåller både associationsrättsliga och näringsrättsliga regler för bolagen.
De associationsrättsliga reglerna har utformats med bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) som förebild. Reglerna har dock modifierats med hänsyn till den verksamhet försäkringsbolagen bedriver och till de ömsesidiga försäkringsbolagens karaktär. ABL har under
De näringsrättsliga reglerna för försäkringsbolag har relativt nyligen moderniserats. Tyngdpunkten för reformen är lagd på bestämmelserna om livförsäkringsbolag. Förändringarna syftar till
286
| SOU 2004:101 | Bilaga 1 |
att ge större frihet åt försäkringstagarna och försäkringsbolagen att själva komma överens om försäkringsavtalens villkor och därigenom underlätta produktutveckling och stimulera konkurrens. Genom reformen stärktes även försäkringstagarnas ställning genom hårdare krav på information och en tydligare gränsdragning mellan aktieägarnas och försäkringstagarnas kapital. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2000 (se prop. 1998/99:87).
Parallellt med denna reform påbörjades en översyn av den associationsrättsliga lagstiftningen för försäkringsbolag och bankaktiebolag. I en promemoria om ny associationsrätt för bankaktiebolag och försäkringsbolag (dnr Fi 98/476) föreslås ändringar i den associationsrättsliga regleringen för dessa bolag. Promemorian har resulterat i ny lagstiftning för bankaktiebolag (prop. 1997/98:166) innebärande att bankaktiebolagslagen avskaffades och att ABL i stället utgör den associationsrättsliga grunden för bankaktiebolagen. Bankrörelselagen innehåller dock vissa särbestämmelser för bankaktiebolag.
Den verksamhet som bedrivs i understödsföreningar omfattas av lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL). De associationsrättsliga bestämmelserna i UFL bygger i stor utsträckning på regelverket i den numera ersatta 1951 års lag om ekonomiska föreningar. UFL innehåller också näringsrättsliga regler.
Även lagstiftningen för understödsföreningar har varit föremål för utredning under senare år. Understödsutredningens betänkande Försäkringsföreningar (SOU 1990:101) har följts av ett betänkande från Försäkringsföreningsutredningen, Försäkringsföreningar – ett reformerat regelsystem (SOU 1998:82). Det sistnämnda betänkandet innehåller såväl en översyn av de associationsrättsliga som de näringsrättsliga reglerna för understödsföreningar. Inte något av betänkandena har lett till lagstiftning.
De utländska försäkringsbolagens verksamhet regleras i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. I lagen finns bestämmelser som är gemensamma för alla utländska försäkringsgivare med verksamhet här i landet, men även regler som varierar beroende på om försäkringsgivaren finns inom eller utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES.
Redovisningsregler för såväl försäkringsbolag som understödsföreningar finns i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
De civilrättsliga bestämmelserna om avtalsförhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare finns i lagen (1927:77) om
287
| Bilaga 1 | SOU 2004:101 |
försäkringsavtal och i konsumentförsäkringslagen (1980:38). I maj 2003 beslutade regeringen en lagrådsremiss om ny försäkringsavtalslag. Remissen innehåller förslag till en ny lag som omfattar hela försäkringsavtalsrätten.
Både nationellt (Placeringsutredningens betänkanden SOU 2003:14 och SOU 2003:84) och inom EU (det s.k. solvens II- projektet) pågår arbeten som syftar till att reformera nuvarande tillsynsregler för försäkringsföretag. Till detta kommer det inom EU bedrivna arbetet med inriktning på att införa nya redovisningsstandarder. Resultatet av dessa översyner kommer inom några år sannolikt att innebära en avsevärt förändrad och mer europeiskt harmoniserad reglering av försäkringsföretagens
rörelse och redovisning.
Försäkringsdirektiven och direktivet om tjänstepensionsinstitut
Försäkringsdirektiven har för försäkringsbolagen genomförts i svensk rätt genom ändringar i FRL och genom moderniserade regler för utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Motsvarande har dock inte skett beträffande understödsföreningarna. Försäkringsföreningsutredningen konstaterade att gällande regler för understödsföreningar endast i begränsad omfattning uppfyller de minimikrav som följer av dessa direktiv. Enligt de överväganden som gjordes av utredningen är det emellertid endast ett fåtal understödsföreningar som omfattas av dem (se SOU 1998:82 s.
Regleringen av understödsföreningarna har fått förnyad aktualitet i och med det nyligen antagna tjänstepensionsdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut. Direktivet skall vara genomfört i nationell lagstiftning senast den 23 september 2005. Med direktivet avses att skapa en
288
| SOU 2004:101 | Bilaga 1 |
inre marknad för tjänstepensionsinstitut och det syftar ytterst till att möjliggöra en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital samtidigt som pensionstagarnas trygghet garanteras.
Med tjänstepensionsinstitut avses institut som, oavsett dess rättsliga form, förvaltar fonderade medel i syfte att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning. Direktivet är avsett att reglera sådana institut som inte redan omfattas av gemenskapslagstiftning.
För Sveriges del är direktivet direkt tillämpligt på understödsföreningar som förvaltar tjänstepensioner, s.k. tjänstepensionskassor. Därutöver faller pensionsstiftelser, som regleras i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen), inom direktivets tillämpningsområde. Oavsett att ändamålet med dessa stiftelser endast är att trygga arbetsgivarens utfästelse om pension till arbetstagare och deras efterlevande, dvs. utgöra säkerhet för att utfästelsen kan fullgöras, uppfyller stiftelserna direktivets krav på att instituten i fråga skall förvalta tjänstepensionsmedel utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner.
I direktivet ges dessutom en valmöjlighet för medlemsstaterna att tillämpa flertalet av direktivets regler på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. I Sverige får direktivet främst betydelse för de institut som agerar på marknaden för kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsplaner. Förvaltande institut för dessa planer är i huvudsak försäkringsföretag.
Direktivet ger även medlemsstaterna en möjlighet att från dess tillämpning undanta institut som förvaltar pensionsplaner som sammanlagt har färre än 100 medlemmar. Dessa institut skall dock ha rätt att på frivillig grund tillämpa direktivets regler.
Direktivet innehåller minimiregler om villkoren för att bedriva verksamhet och om hur den löpande tillsynen över instituten skall vara anordnad. Uppställda placeringsregler är av i huvudsak kvalitativ karaktär i enlighet med den s.k. aktsamhetsprincipen, med vissa möjligheter för medlemsstaterna att införa kvantitativa regler. Direktivet öppnar, som nämnts, för gränsöverskridande verksamhet, dvs. ger tjänstepensionsinstitut etablerade i en medlemsstat rätt att med stöd av sin auktorisation i hemlandet erbjuda sina tjänster till uppdragsgivare i en annan medlemsstat och omvänt. Som ett utflöde av principen om en enda auktorisation skall tillsynen över instituten i princip koncentreras till hemlandsmyndigheten. Ett avsteg görs dock vad gäller tillsynen över institutens
289
| Bilaga 1 | SOU 2004:101 |
efterlevnad av tillämpliga arbetsmarknads- och socialrättsliga regler, vilka värdlandsmyndigheterna skall svara för.
Behovet av en utredning och utgångspunkter för denna
Behovet av och principerna för en översyn av reglerna för försäkringsföretag
Den associationsrättsliga regleringen av försäkringsbolag och understödsföreningar är till stora delar föråldrad och svåröverskådlig. Det finns därför ett behov av en övergripande – även språklig och författningsteknisk – modernisering och en anpassning till den allmänna associationsrättsliga regleringen i ABL och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (EFL). Regeringen har redan tidigare slagit fast att försäkringsbolag bör lyda under samma associationsrättsliga regler som allmänna företag, om inte avvikelser är motiverade med hänsyn till verksamhetens inriktning, de ömsesidiga bolagens särart, skyddet för försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen eller hänsynen till EG:s rättsregler (prop. 1998/99:87 s.
Förutsättningarna för att bedriva försäkringsverksamhet har påtagligt förändrats under det senaste decenniet. Harmoniseringen av rörelsereglerna till det europeiska regelverket, produkt- och avtalsfrihet i försäkringsrörelsereformens spår, ökade krav på den externa redovisningen samt den snabba tillväxten på de finansiella marknaderna är alla bidragande faktorer till detta. Denna utveckling har emellertid synliggjort vissa påtagliga brister i främst det associationsrättsliga regelverket för de olika företagsformer som förekommer på området. Detta förhållande accentuerar behovet av en fortsatt översyn av regleringen av försäkringsföretag i linje med intentionerna bakom försäkringsrörelsereformen.
Bristerna har varit särskilt märkbara när det gäller regleringen av livförsäkringsaktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer (se regeringens uppdrag den 20 mars 2003 till Finansinspektionen att granska livförsäkringsbolagens verksamhet, dnr Fi 2003/760 och 1265 samt Finansinspektionens rapport Intressekonflikter i livbolagen, 2003:2).
290
| SOU 2004:101 | Bilaga 1 |
Ett grundläggande problem är att försäkringstagarna har begränsade möjligheter till insyn i och inflytande över styrningen av verksamheten i dessa bolag trots att de bidrar med i stort sett hela riskkapitalet. I stället är det aktieägarna – vilka endast bidrar med en mindre del av detta kapital – som har allt inflytande över bolagens verksamhet. Denna rollfördelning kan komma att påverka bolagens styrning i negativ riktning för försäkringstagarna. Den kan även medföra svåra överväganden när det gäller bl.a. livförsäkringsbolagens överskottshantering och tillsynen av denna (se delbetänkandet från Placeringsutredningen SOU 2003:14 s. 39). Att dessa bolag inte får dela ut vinst till sina aktieägare kan dessutom innebära en ovillighet från ägarnas sida att satsa ytterligare kapital i rörelsen. Möjligheten att anskaffa riskkapital är således begränsad, vilket särskilt i en krissituation kan skapa problem för dessa bolag.
Även de bestämmelser som styr de ömsesidiga bolagen innebär svårigheter vad gäller bolagens möjlighet att anskaffa kapital och fördela överskott. I vissa fall kan det även i denna associationsform finnas risk för att intressekonflikter får genomslag på bolagets styrning eftersom försäkringstagare har små möjligheter att bidra till en effektiv ägarstyrning – ett förhållande som i praktiken ger företagsledningen stor frihet och ökar risken att verksamheten inte bedrivs i ägarnas intresse.
Till detta kommer att understödsföreningarna regleras på ett otidsenligt sätt – både ur ett associations- och näringsrättsligt perspektiv. Som nämnts har försäkringsdirektiven inte genomförts för dessa föreningar samtidigt som regleringen av dem fått förnyad aktualitet i och med tjänstepensionsdirektivet.
Mot denna bakgrund finns det således ett stort behov av en modernisering av det associationsrättsliga regelverket för olika verksamhetsformer på försäkringsområdet. Behovet av en sådan reform understryks även av de harmoniseringssträvanden som finns inom EU beträffande regleringen av försäkringsföretagens rörelse och redovisning. Reglerna bör främja en aktiv styrning från företagets ägare samt ge goda förutsättningar för olika associationer att säkerställa sin kapitalförsörjning och fördela eventuella överskott. De bör också bidra till att försäkringstagarnas ställning stärks antingen genom att det görs en tydlig åtskillnad mellan försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital eller genom att de intressenter som bidrar med riskkapital får inflytande över bolagets styrning.
291
| Bilaga 1 | SOU 2004:101 |
Under den tid UFL varit i kraft har omfattande förändringar skett i lagstiftningen för försäkringsbolag, inte minst till följd av Sveriges medlemskap i EU. Även produkter och struktur på försäkringsmarknaden har förändrats avsevärt under denna tid. Det är således uppenbart att rörelsereglerna för understödsföreningar är föråldrade. I syfte att öka konkurrensen bör dessa regler vara neutrala i förhållande till gällande regelsystem för andra associationsformer på försäkringsmarknaden och de bör främja samma skyddsintressen och principer som legat till grund för nya rörelseregler för försäkringsbolag (se prop. 1998/99:87 s. 144). Associationsformen bör således inte styra vilka slag av försäkringar eller på vilka marknader försäkringar får meddelas. Det är därför lämpligt att understödsföreningar ges samma möjligheter och incitament som försäkringsbolag att utveckla och samordna sina verksamheter som ett komplement till samhällets grundförsäkringar.
Sammanfattningsvis bör det övergripande syftet med utredarens förslag vara att för framtiden lägga fast moderna regler för försäkringsföretag, såväl i ett nationellt som i ett internationellt perspektiv. Regleringen bör utformas så att den stärker försäkringstagarnas ställning samtidigt som den underlättar produktutveckling och stimulerar konkurrens.
En framtida lagstruktur
ABL skall utgöra den associationsrättsliga grunden för försäkringsaktiebolag. De associationsrättsliga särregler som bör finnas för dessa bolag bör integreras med de näringsrättsliga reglerna. En sådan regelstruktur har systematiska och redaktionella fördelar. Samtidigt underlättas utvecklingen av associationsrätten för försäkringsaktiebolagen genom att de förändringar som beslutas inom den allmänna bolagsrätten blir gällande för dessa bolag, om inte avvikelser krävs.
Av bl.a. historiska skäl regleras de ömsesidiga bolagen i dag genom en kombination av bolags- och föreningsrättsliga regler. Även för dessa bolag bör en lagstruktur väljas som främjar en utveckling i takt med förändringarna i den associationsrättsliga lagstiftningen för företag i allmänhet. Oavsett om utredaren föreslår att ABL eller EFL – eller en kombination av dessa regler – skall utgöra den associationsrättsliga grunden för de ömsesidiga bolagen,
292
| SOU 2004:101 | Bilaga 1 |
bör de särregler som bedöms nödvändiga samlas i en lag som är gemensam för försäkringsbolagen.
För understödsföreningar bör regleringen i EFL ligga till grund i associationsrättsligt hänseende. När rörelsereglerna för dessa föreningar nu skall moderniseras och göras mer neutrala i förhållande till försäkringsbolagen är det lämpligt att samtliga försäkringsföretag omfattas av samma rörelselag. En sådan lösning har uppenbara systematiska och redaktionella fördelar.
I en ny försäkringsrörelselag bör således samlas alla rörelseregler för försäkringsföretag och de associationsrättsliga särregler som anses motiverade med hänsyn till respektive företagskategoris särart.
Nya regler för tjänstepensionsinstitut
Utredaren skall lämna ett heltäckande förslag på hur tjänstepensionsdirektivet bör genomföras i svensk lagstiftning. Utredaren skall därvid göra en kartläggning av den svenska tjänstepensionsmarknaden och göra en utvärdering av denna. Resultatet av utvärderingen bör ligga till grund för det förslag som lämnas. Utredaren skall särskilt analysera om Sverige bör tillämpa valmöjligheten för medlemsstaterna att tillämpa vissa av direktivets regler på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. Av konkurrensneutralitetsskäl bör utgångspunkten för denna analys vara att reglerna skall tillämpas på denna verksamhet. Utredaren skall vidare särskilt överväga om Sverige bör tillämpa valmöjligheten för medlemsstaterna att undanta sådana institut som förvaltar pensionsplaner som har färre än 100 medlemmar. En annan särskild fråga för utredaren är att lämna förslag på hur reglerna för pensionsstiftelserna skall samordnas med den försäkringsrättsliga regleringen. Hit hör t.ex. att på lämpligt sätt anpassa de bestämmelser om bl.a. placering och tillsyn som nu finns i tryggandelagen till de nya regler som tjänstepensionsdirektivet kan föranleda. Utredaren skall vidare lämna förslag på en reglering av tjänstepensionskassor, i ljuset av de förslag som lämnas beträffande ny associations- och rörelsereglering för försäkringsföreningar.
Direktivet är tillämpligt på alla tjänstepensionsinstitut, oavsett rättslig form. Utredarens förslag till ny lagstiftning på detta område skall därför bygga på en analys av hur lagstiftningen bör
293
| Bilaga 1 | SOU 2004:101 |
vara utformad för att inte hindra uppkomsten av nya former av tjänstepensionsinstitut.
Direktivet kommer sannolikt att innebära att den internationella konkurrensen på tjänstepensionsområdet ökar. Det är viktigt att svenska aktörer ges möjlighet att konkurrera på samma villkor som sina europeiska motsvarigheter. Utredarens förslag till lagstiftning skall därför bygga på en analys av hur lagstiftningen bör vara utformad för att främja sådan konkurrensneutralitet.
Med utgångspunkt i analysen av tjänstepensionsmarknaden bör utredaren även överväga behovet av andra ändringar i gällande reglering för sådana institut som omfattas av tjänstepensionsdirektivet än sådana som är direkt föranledda av direktivet.
De regeländringar som föreslås till följd av direktivet skall vara samordnade med de regeländringar som föreslås inom ramen för det övriga utredningsarbetet.
En internationell utblick
På en alltmer harmoniserad europeisk försäkringsmarknad är det viktigt att den svenska regleringen inte utan särskilda skäl avviker från motsvarande regelverk i andra medlemsländer. En avvikande svensk reglering kan leda till hämmad konkurrens och dålig produktutveckling. Utredaren skall därför i ljuset av internationella jämförelser kartlägga regleringen av olika associationsformer på försäkringsområdet – inbegripet tjänstepensionsmarknaden – och göra en utvärdering av denna.
Närmare om utredningsuppdraget
Modern associationsrättslig lagstiftning
Den associationsrättsliga översynen skall omfatta samtliga associationsrättsliga bestämmelser i FRL och UFL. Flertalet av dessa regler har i dag sin motsvarighet i ABL eller i EFL. I uppdraget bör ingå att jämföra bestämmelserna i försäkringslagarna med regleringen i den allmänna associationsrätten och för varje bestämmelse bedöma behovet av associationsrättslig särreglering för de olika formerna av försäkringsföretag. I sitt arbete skall utredaren beakta nu pågående arbete inom den allmänna associationsrätten.
294
| SOU 2004:101 | Bilaga 1 |
Utredaren skall särskilt granska de för- och nackdelar som finns med verksamhetsformen ömsesidiga försäkringsbolag jämfört med övriga associationsformer på området och utifrån denna analys lämna förslag på en framtida reglering av dessa bolag.
Oavsett vilken associationsrättslig grund utredaren finner lämplig bör de ömsesidiga försäkringsbolagen ges möjlighet att på ett enkelt och smidigt sätt ombildas till försäkringsaktiebolag eller moderniserade försäkringsföreningar. Utredaren bör därför överväga om det bör skapas särskilda ombildningsregler för dessa bolag.
Vissa särskilda associationsrättsliga frågor
I varje associationsform uppkommer frågan om hur hanteringen av överskott i verksamheten bör regleras. I dessa sammanhang finns olika och ibland motstående intressen som måste vägas mot varandra. För att någon skall vara villig att bidra med riskkapital bör denne även ha rätt till avkastning på insatt kapital. Detta gäller givetvis aktieägare och andra delägare, men i svensk traditionell livförsäkring bidrar även försäkringstagarna via sina premier med sådant kapital. Med denna utgångspunkt har såväl försäkringstagarna som aktieägarna rätt till avkastning i relation till deras respektive riskkapitalbidrag.
Frågorna om fördelning av överskott mellan olika grupper som bidrar med riskkapital i de olika associationsformerna bör därför särskilt uppmärksammas av utredaren. I det sammanhanget bör beaktas att regleringen av förhållandet mellan kategorier inom en association måste fungera väl med motsvarande reglering av förhållandet mellan associationen och tredje man. Regelverket får således inte utformas på ett sätt som försvårar anskaffandet av externt kapital och regleringen får inte heller vara sådan att associationens åtaganden upplevs som osäkra eller otydliga.
Det resonemang som nu förts gäller även rätten till inflytande i ett försäkringsföretag. Utredaren skall därför även överväga hur försäkringstagarna kan ges ökat inflytande över styrningen i företag där dessa bidrar med riskkapital och i vilka former ett sådant inflytande bör utövas.
Livförsäkringsaktiebolag tillämpar i princip samma regler som skadeförsäkringsaktiebolag i fråga om avsättningar till – och nedsättning av – överkursfond. Endast vinstutdelande livförsäkringsbolag omfattas dock av regler om reservfond. Livförsäkringsbolag
295
| Bilaga 1 | SOU 2004:101 |
som inte får dela ut vinst skall i stället inrätta en särskild fond för överskott som får användas för förlusttäckning, en konsolideringsfond. Fondens primära syfte är att fungera som konsolideringsbuffert och innebär att försäkringstagarna bidrar till bolagets riskkapital. Eftersom det har kunnat ifrågasättas om det är möjligt att utforma bestämmelser som kan trygga försäkringstagarnas intressen med en konsolideringsfond i vinstutdelande bolag, har inrättandet av en sådan fond inte medgetts för den typen av bolag (se prop. 1998/99:87 s. 208 f.). Utredaren bör särskilt överväga de nuvarande reglerna om konsolideringsfond.
Utredaren bör i detta sammanhang även överväga möjligheten att tillåta andra finansieringsformer i ett vinstutdelande bolag som möjliggör för försäkringstagarna att bidra till bolagets riskkapital utan att deras intressen hotas. Utredaren bör analysera om ombildningsreglerna till vinstutdelande bolag behöver ändras som en konsekvens av ett sådant förslag.
Genom försäkringsrörelsereformen infördes möjligheter för försäkringsaktiebolag att använda vissa nya upplåningsformer i syfte att underlätta anskaffande av riskkapital. Skadeförsäkringsaktiebolag och vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag har nu möjlighet att med vissa begränsningar ta upp lån mot konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till nyteckning. Sådana livförsäkringsaktiebolag får även ge ut vissa former av vinstandelsbevis.
För ömsesidiga försäkringsbolag har det dock inte föreslagits några ändrade regler om upplåning. Vid reformen hänvisade regeringen i stället till att det fanns anledning att återkomma till frågan i samband med en associationsrättslig översyn (se prop. 1998/99:87 s. 269). Det är uppenbart att nuvarande regler för dessa bolag innebär bristande möjligheter att anskaffa externt riskkapital, detta trots möjligheter att anskaffa kapital genom förlagslån och genom tillskott av garantikapital under rörelsens gång. Utredaren skall därför analysera och föreslå lämpliga former för anskaffning av externt riskkapital i ömsesidiga försäkringsbolag.
Ändrade rörelseregler för understödsföreningar
Utredaren skall göra en fullständig översyn av rörelsereglerna för understödsföreningar. Detta innebär främst frågor om förutsättningar för tillstånd, omfattningen av tillåten försäkringsrörelse, skuldtäckning, riskspridning, matchning, buffertkapital, risk-
296
| SOU 2004:101 | Bilaga 1 |
kontroll och tillsyn. Utredaren bör i sitt arbete särskilt beakta att understödsföreningarna är mycket olika i storlek, karaktär och inriktning. En särskild fråga är därför att utreda tillämpningsområdet för den nya regleringen och behovet av eventuella övergångsregler.
Behov av en särreglering för små försäkringsföretag
Fram till 1982 var små ömsesidiga försäkringsbolag, s.k. sockenbolag, undantagna från tillämpningen av då gällande försäkringsrörelselag. Husdjurssockenbolagen var undantagna direkt, medan övriga sockenbolag hade möjlighet att få dispens. I nu gällande FRL, som i princip omfattar alla sockenbolag, kvarstår dispensmöjligheterna. Dispensregeln motiveras med att dessa bolags verksamhet i allmänhet är okomplicerad och att vissa bestämmelser i FRL därför är onödiga och tyngande för dem. I samband med den senaste rörelsereformen uttalade regeringen att den – i avvaktan på en senare översyn – inte var beredd att föreslå att små lokala bolag skulle undantas från den försäkringsrättsliga särregleringen.
Även i UFL finns en dispensregel med stöd av vilken Finansinspektionen har beslutat att vissa små understödsföreningar skall stå under begränsad tillsyn. I Försäkringsföreningsutredningens betänkande föreslås att även de små föreningarna – efter en längre övergångstid – skall anpassa sin verksamhet till de nya strängare krav som ställs enligt utredningens lagförslag, eller annars upphöra med verksamheten. Som nämnts innehåller tjänstepensionsdirektivet en möjlighet till särreglering av små tjänstepensionsinstitut.
Sammantaget finns det således skäl att nu samlat se över regleringen för små försäkringsföretag och understödsföreningar. Utredaren bör analysera behovet av särreglering för dessa olika former av mindre omfattande verksamhet och lämna förslag på en framtida reglering. Utredaren bör särskilt undersöka möjligheten att skapa ett självständigt regelverk för små försäkringsföretag som tar hänsyn till dessa företags särart.
297
| Bilaga 1 | SOU 2004:101 |
Utredningsarbetet
Utredaren skall i sitt arbete samråda med berörda myndigheter och pågående utredningar som har relevans för detta utredningsuppdrag. Utredaren skall också, vad gäller redovisningen av förslagets konsekvenser för små företag, samråda med Näringslivets regelnämnd.
Utredarens uppdrag skall redovisas senast den 31 augusti 2005. Delbetänkande skall lämnas senast den 30 september 2004 i den del som gäller genomförandet i svensk lagstiftning av tjänstepensionsdirektivet.
(Finansdepartementet)
298
Bilaga 2
| L 235/10 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 23.9.2003 |
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2003/41/EG av den 3 juni 2003
om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 47.2, artikel 55 och artikel 95.1 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och
av följande skäl:
(1)En verklig inre marknad för finansiella tjänster är avgörande för den ekonomiska tillväxten och skapandet av nya arbetstillfällen inom gemenskapen.
(2)Betydande framsteg har redan gjorts i upprättandet av denna inre marknad, vilket har inneburit att finansiella institut fått möjlighet att bedriva verksamhet i andra medlemsstater, samtidigt som en hög nivå säkerställts för konsumentskyddet på området finansiella tjänster.
(3)I kommissionens meddelande ”Att genomföra handlingsramen för finansmarknaderna: en handlingsplan”, anges en rad åtgärder som behövs för att fullborda den inre marknaden för finansiella tjänster, och Europeiska rådet manade vid sitt möte i Lissabon den 23 och 24 mars 2000 till att denna handlingsplan skulle genomföras senast under år 2005.
(4)I handlingsplanen för finansiella tjänster framhålls att högsta prioritet bör ges åt behovet av att upprätta ett direktiv om särskild tillsyn över institut som tillhandahåller tjänstepensioner, eftersom dessa är viktiga finansiella institut som spelar en nyckelroll när det gäller att säkerställa de finansiella marknadernas integration, effektivitet och likviditet, men som inte omfattas av en samlad ramlagstiftning på gemenskapsnivå som ger dem möjlighet att fullt ut utnyttja den inre marknadens fördelar.
(5)Eftersom system för social trygghet utsätts för allt större påfrestningar kommer tjänstepensioner i högre grad att utnyttjas som ett komplement i framtiden. Tjänstepensioner bör därför utvecklas, dock utan att socialförsäkringspensionssystemens betydelse ifrågasätts när det gäller ett tryggt, varaktigt och effektivt socialt skydd, som bör garantera en godtagbar levnadsstandard på ålderdomen och som därför bör stå i fokus för målet att förstärka den europeiska sociala modellen
(1) EGT C 96 E, 27.3.2001, s. 136. (2) EGT C 155, 29.5.2001, s. 26.
(3) Europaparlamentets yttrande av den 4 juli 2001 (EGT C 65 E, 14.3.2002, s. 135), rådets gemensamma ståndpunkt av den 5 november 2002 (ännu ej offentliggjord i EUT), Europaparlamentets beslut av den 12 mars 2003 (ännu ej offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 13 maj 2003.
(6)Detta direktiv utgör således ett första steg på vägen mot en inre marknad för tjänstepensioner som organiseras på europeisk nivå. Genom att det fastställs att aktsamhetsprincipen (”the prudent person rule”) skall vara den grundläggande principen för kapitalplaceringar och genom att det görs möjligt för institut att bedriva verksamhet över gränserna främjas en överflyttning av sparandet till tjänstepensionsområdet, vilket bidrar till ekonomiska och sociala framsteg.
(7)Syftet med de aktsamhetsregler som fastställs i detta direktiv är dels att garantera en hög grad av trygghet för de framtida pensionärerna genom att införa strikta tillsynskrav, dels att möjliggöra effektiv förvaltning av tjänstepensionsplaner.
(8)Institut som drivs helt åtskilt från ett uppdragsgivande företag och som förvaltar fonderade medel utifrån det enda syftet att tillhandahålla pensionsförmåner bör ha frihet att tillhandahålla tjänster och frihet att investera utan begränsningar, med förbehåll endast för samordnade aktsamhetskrav, oavsett om dessa institut är juridiska personer eller inte.
(9)I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör medlemsstaterna fortfarande ha det fulla ansvaret för tjänstepensionssystemens uppbyggnad, liksom för beslut om vilken roll var och en av de tre ”pelarna” i pensionsförsäkringssystemet skall spela i enskilda medlemsstater. När det gäller den andra pelaren bör de också ha det fulla ansvaret för den roll och funktion som de olika institut som tillhandahåller tjänstepensionsförmåner har, t.ex. branschtäckande pensionsfonder, företagspensionsfonder och livförsäkringsföretag. Detta direktiv är inte ägnat att ifrågasätta detta prerogativ.
(10)De nationella reglerna för egenföretagares engagemang i tjänstepensionsinstitut skiljer sig åt. I vissa medlemsstater kan tjänstepensionsinstitut drivas på grundval av överenskommelser med en branschorganisation eller grupper av sådana vars medlemmar uppträder i egenskap av egenföretagare eller direkt med egenföretagare och anställda. I vissa medlemsstater kan en egenföretagare även bli medlem i ett institut när denne uppträder i egenskap av arbetsgivare eller tillhandahåller sina yrkesmässiga tjänster åt ett företag. I vissa medlemsstater kan inte egenföretagare bli medlemmar i ett tjänstepensionsinstitut om inte vissa villkor, inbegripet sådana som framgår av social- och arbetsmarknadslagstiftningen, är uppfyllda.
299
| Bilaga 2 | SOU 2004:101 | ||
| 23.9.2003 | Europeiska unionens officiella tidning | L 235/11 | |
| SV | |||
(11)Institut som förvaltar planer som betraktas som en del av sociala trygghetssystem, vilka redan har samordnats på gemenskapsnivå, bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde. Hänsyn bör dock tas till de specifika förutsättningar som gäller för de institut som i en enskild medlemsstat förvaltar såväl planer som betraktas som en del av sociala trygghetssystem som tjänstepensionsplaner.
(12)Finansiella institut som redan omfattas av ramlagstiftning på gemenskapsnivå bör generellt undantas från detta direktivs tillämpningsområde. Eftersom sådana institut i vissa fall även erbjuder tjänster på tjänstepensionsområdet, är det dock viktigt att se till att detta direktiv inte ger upphov till någon snedvridning av konkurrensen. Sådan snedvridning kan undvikas om aktsamhetskraven i detta direktiv tillämpas på livförsäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet. Kommissionen bör även noggrant övervaka situationen på marknaden för tjänstepensioner och beakta möjligheten att utvidga den frivilliga tillämpningen av detta direktiv till andra reglerade finansiella institut.
(13)När syftet är att trygga ekonomisk försörjning under pensionstiden bör förmåner från tjänstepensionsinstituten i regel utgöras av utbetalning av pension under återstående livstid. Även utbetalning under viss tid eller utbetalning av ett engångsbelopp bör vara möjligt.
(14)Det är viktigt att se till att äldre och funktionshindrade personer inte riskerar fattigdom utan kan åtnjuta en rimlig levnadsstandard. Tillräcklig täckning för biometriska risker i tjänstepensionsprogram är en viktig aspekt i kampen mot fattigdom och osäkerhet bland äldre personer. När pensionsprogram inrättas bör arbetsgivare och arbetstagare, eller deras respektive företrädare, beakta möjligheten att pensionsprogrammet inbegriper täckning för risker kopplade till lång levnad och invaliditet samt efterlevandeskydd.
(15)Om medlemsstaterna ges möjlighet att från tillämpningsområdet för nationell genomförandelagstiftning undanta institut som förvaltar planer som tillsammans har färre än hundra medlemmar, kan tillsynen underlättas i vissa medlemsstater utan att detta hindrar att den inre marknaden på detta område fungerar väl. Detta bör emellertid inte undergräva sådana instituts rätt att för förvaltningen av investeringsportföljen och för förvaringen av tillgångarna utse kapitalförvaltare och förvaringsinstitut som är etablerade och vederbörligen auktoriserade i andra medlemsstater.
(16)Sådana institut som ”Unterstützungskassen” i Tyskland, där medlemmarna inte har någon laglig rätt till förmåner med visst belopp och där deras intressen skyddas av en obligatorisk lagstadgad obeståndsförsäkring, bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde.
(17)För att skydda medlemmarna och förmånstagarna bör tjänstepensionsinstituten begränsa sin verksamhet till sådana verksamheter som avses i detta direktiv, inbegripet verksamheter som direkt föranleds av dessa.
(18)Om ett uppdragsgivande företag går i konkurs riskerar en medlem att förlora både sitt arbete och sina intjänade pensionsrättigheter. Detta gör det nödvändigt att säkerställa en tydlig åtskillnad mellan det uppdragsgivande företaget och institutet samt att minimikrav på aktsamhet fastställs för att skydda medlemmarna.
(19)Driften av tjänstepensionsinstitut och tillsynen över dessa företer betydande skillnader i de olika medlemsstaterna. I vissa medlemsstater kan tillsynen utövas inte bara över själva instituten utan också över de enheter eller företag som har auktoriserats för att driva dessa institut. Medlemsstaterna bör kunna ta hänsyn till sådana särdrag så länge som alla krav i detta direktiv uppfylls på ett korrekt sätt. Medlemsstaterna bör även kunna tillåta försäkringsföretag och andra finansiella företag att driva tjänstepensionsinstitut.
(20)Tjänstepensionsinstituten tillhandahåller finansiella tjänster och har ett stort ansvar för tillhandahållande av tjänstepensionsförmåner, och de bör därför när det gäller deras verksamhet och villkoren för denna uppfylla vissa minimikrav på aktsamhet.
(21)Det stora antalet institut i vissa medlemsstater gör det nödvändigt med en pragmatisk lösning när det gäller kravet på förhandsgodkännande av institut. Om ett institut önskar förvalta en plan i en annan medlemsstat krävs det dock ett förhandsgodkännande av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som är hemland.
(22)Varje medlemsstat bör kräva att varje institut som är etablerat inom dess territorium upprättar årsbokslut och förvaltningsberättelser i vilka hänsyn tas till varje pensionsplan som institutet hanterar, och, vid behov, årsbokslut och förvaltningsberättelser för varje pensionsplan. Årsbokslut och förvaltningsberättelser som ger en rättvisande och korrekt bild av institutets tillgångar, skulder och finansiella ställning, i vilka hänsyn tas till varje pensionsplan som institutet hanterar, och som vederbörligen godkänts av en auktoriserad person, är en mycket betydelsefull informationskälla för planens medlemmar och förmånstagare samt för de behöriga myndigheterna. I synnerhet gör de det möjligt för de behöriga myndigheterna att övervaka institutets finansiella sundhet och att bedöma om det kan uppfylla alla sina avtalsmässiga förpliktelser.
300
| SOU 2004:101 | Bilaga 2 | ||||
| L 235/12 | Europeiska unionens officiella tidning | 23.9.2003 | |||
| SV | |||||
(23)Ändamålsenlig information om pensionsplanen till medlemmar och förmånstagare är av avgörande betydelse. Detta är särskilt viktigt när det gäller framställningar om information avseende institutets finansiella sundhet, avtalsbestämmelserna, förmånerna och den faktiska finansieringen av de intjänade pensionsrättigheterna, placeringspolicyn och hanteringen av risker och kostnader.
(24)Ett instituts placeringspolicy är en avgörande faktor både vad avser tjänstepensionernas säkerhet och när det gäller att hålla kostnaderna för dessa på en rimlig nivå. Instituten bör därför upprätta och minst vart tredje år se över skriftliga riktlinjer för placeringsverksamheten. Dessa bör göras tillgängliga för de behöriga myndigheterna och på begäran även för pensionsplanens medlemmar och förmånstagare.
(25)För att de behöriga myndigheterna skall kunna utföra sina lagstadgade uppgifter bör de ges ändamålsenlig rätt till information och befogenheter att ingripa mot institut och de personer som faktiskt driver dem. Om ett tjänstepensionsinstitut har överlåtit vissa funktioner av väsentlig betydelse, t.ex. kapitalförvaltning, informationsteknik eller bokföring, till andra företag (”outsourcing”) bör denna rätt till information och dessa befogenheter att ingripa kunna utsträckas till att täcka dessa utlokaliserade funktioner, för att myndigheterna skall kunna kontrollera huruvida verksamheterna drivs i enlighet med tillsynsbestämmelserna.
(26)Aktsamhet vid beräkningen av de tekniska avsättningarna är en grundläggande förutsättning för att det skall kunna säkerställas att pensionsåtagandena kan uppfyllas. Tekniska avsättningar bör beräknas enligt erkända aktuariella metoder och bestyrkas av kvalificerade personer. Maximiräntesatserna bör väljas på ett aktsamt sätt enligt relevanta nationella bestämmelser. De tekniska avsättningarna bör motsvara ett minimibelopp som är tillräckligt både för den fortsatta utbetalningen av de förmåner som redan är under utbetalning till förmånstagarna och för att återspegla de åtaganden som följer av medlemmarnas intjänade pensionsrättigheter.
(27)Det finns betydande skillnader mellan instituten i olika medlemsstater beträffande vilka risker som täcks. De medlemsstater som är hemländer bör därför ha möjlighet att fastställa ytterligare, mer detaljerade bestämmelser för beräkningen av de tekniska avsättningarna förutom bestämmelserna i detta direktiv.
(28)Tillräckliga och lämpliga tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna skyddar pensionsplanens medlemmar och förmånstagare i händelse av det uppdragsgivande företagets insolvens. I synnerhet när det gäller verksamheter över gränserna krävs det för ett ömsesidigt erkännande av de tillsynsprinciper som tillämpas i medlemsstaterna att de tekniska avsättningarna alltid är fullt täckta.
(29)Om ett institut inte bedriver verksamhet över gränserna, bör medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av kraven i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (1), få tillåta en otillräcklig skuldtäckning av de tekniska avsättningarna, förutsatt att institutet har upprättat en tillfredsställande plan för hur fullständig skuldtäckning skall kunna återställas.
(30)I många fall kan det vara det uppdragsgivande företaget och inte institutet självt som står för de biometriska riskerna eller som garanterar vissa förmåner eller viss avkastning. Det förekommer dock även att institutet självt står för sådana risker eller lämnar sådana garantier, varvid det uppdragsgivande företaget i allmänhet har uppfyllt sina förpliktelser i och med de nödvändiga inbetalningarna. I dessa fall liknar de produkter som institutet erbjuder dem som tillhandahålls av livförsäkringsföretag, och de berörda instituten bör uppfylla i vart fall samma kapitalkrav som livförsäkringsföretag.
(31)Tjänstepensionsinstitut är mycket långsiktiga investerare. De tillgångar som dessa institut förfogar över får i regel inte lösas in annat än för tillhandahållande av pensionsförmåner. För att medlemmarnas och förmånstagarnas rättigheter skall skyddas på ett fullgott sätt bör instituten även ha möjlighet att välja placeringar som passar åtagandenas specifika typ och varaktighet. Dessa förhållanden kräver en effektiv tillsyn och en inriktning på investeringsregler som ger instituten det handlingsutrymme som behövs för att de skall kunna besluta om den säkraste och mest effektiva placeringspolicyn och som ålägger dem att agera på ett aktsamt sätt. Iakttagandet av aktsamhetsprincipen kräver därför en placeringspolicy som är anpassad till medlemsstrukturen i det enskilda tjänstepensionsinstitutet.
(32)Tillsynsmetoder och praxis skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Dessa bör därför ges visst utrymme att efter eget skön i detalj utforma de investeringsregler som de önskar kräva att institut som är etablerade inom deras territorier skall följa. Dessa regler får dock inte inskränka den fria rörligheten för kapital, såvida det inte är motiverat av aktsamhetsskäl.
(33)Eftersom tjänstepensionsinstituten är mycket långsiktiga investerare med låga likviditetsrisker, har de förutsättningar att inom aktsamma gränser investera såväl i ickelikvida tillgångar, t.ex. aktier, som på riskkapitalmarknaderna. De kan också utnyttja fördelarna med en internationell diversifiering. Det bör därför inte, annat än av aktsamhetsskäl, finnas några begränsningar för investeringar i aktier, på riskkapitalmarknader eller i valutor andra än dem som åtagandena är uttryckta i.
(1) EGT L 283, 28.10.1980, s. 23. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG (EGT L 270, 8.10.2002, s. 10).
301
| Bilaga 2 | SOU 2004:101 | ||
| 23.9.2003 | Europeiska unionens officiella tidning | L 235/13 | |
| SV | |||
(34)Om institutet emellertid bedriver verksamhet över gränserna, kan den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten kräva att institutet tillämpar begränsningar för investeringar i aktier och liknande tillgångar som inte är föremål för handel på reglerade marknader, i aktier och andra överlåtbara instrument som ges ut av samma företag eller i tillgångar denominerade i
(35)Restriktioner rörande institutens fria val av godkända kapitalförvaltare och förvaringsinstitut begränsar konkurrensen på den inre marknaden och bör därför tas bort.
(36)Utan att det påverkar tillämpningen av nationell social- och arbetsmarknadslagstiftning avseende pensionssystemens uppbyggnad, inbegripet obligatoriskt medlemskap och utfallen av kollektivavtal, bör instituten ges möjlighet att tillhandahålla sina tjänster i andra medlemsstater. De bör tillåtas att åta sig uppdrag för företag som är etablerade i andra medlemsstater och att förvalta pensionsplaner med medlemmar i mer än en medlemsstat. Detta kan komma att leda till betydande stordriftsfördelar för instituten själva, men också till att förbättra konkurrenskraften hos gemenskapens näringsliv och underlätta arbetskraftens rörlighet. För detta krävs ett ömsesidigt erkännande av aktsamhetskraven. Om inget annat anges bör de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland utöva tillsyn över att aktsamhetskraven uppfylls.
(37)Rätten för ett institut i en medlemsstat att förvalta en tjänstepensionsplan som avtalats i en annan medlemsstat bör utövas med fullständigt iakttagande av bestämmelserna i gällande social- och arbetsmarknadslagstiftning i värdmedlemsstaten i den mån lagstiftningen är relevant för tjänstepensioner, exempelvis definitionen och utbetalningen av pensionsförmåner och villkoren för överföring av pensionsrättigheter.
(38)När en plans tillgångar och skulder hanteras fullständigt åtskilt
(39)Det är viktigt att vidta åtgärder för samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter i tillsynssyfte och mellan dessa myndigheter och kommissionen i
andra syften. För att de behöriga myndigheterna skall kunna uppfylla sina skyldigheter och bidra till att detta direktiv genomförs konsekvent och utan dröjsmål, bör de förse varandra med den information som är nödvändig för tillämpningen av detta direktiv. Kommissionen har uppgett att den avser att inrätta en kommitté för tillsynsorgan i syfte att uppmuntra till samarbete, samordning och diskussioner mellan behöriga nationella myndigheter och att främja ett konsekvent genomförande av detta direktiv.
(40)Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen att skapa en rättslig ram på gemenskapsnivå som omfattar tjänstepensionsinstitut, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Syfte
I detta direktiv fastställs bestämmelser för inledande och utövande av verksamhet som bedrivs av tjänstepensionsinstitut.
Artikel 2
Tillämpningsområde
1.Detta direktiv skall tillämpas på tjänstepensionsinstitut. Om tjänstepensionsinstitut i enlighet med nationell rätt inte är juridiska personer skall medlemsstaterna tillämpa direktivet antingen på dessa institut eller, om inte annat föreskrivs i punkt 2, på de auktoriserade enheter som ansvarar för driften av dessa institut och agerar för deras räkning.
2.Detta direktiv skall inte tillämpas på
a)institut som förvaltar sociala trygghetssystem som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 (1) och förordning (EEG) nr 574/72 (2),
(1) Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2). Förordningen senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 (EGT L 187, 10.7.2001, s. 1).
(2) Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1). Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 410/2002 (EGT L 62, 5.3.2002, s. 17).
302
| SOU 2004:101 | Bilaga 2 | ||||
| L 235/14 | Europeiska unionens officiella tidning | 23.9.2003 | |||
| SV | |||||
b)institut som omfattas av direktiv 73/239/EEG (1), direktiv 85/611/EEG (2), direktiv 93/22/EEG (3), direktiv 2000/12/ EG (4) och direktiv 2002/83/EG (5),
c)institut vars verksamhet bygger på fördelningsprincipen (”pay as you go”),
d)institut där det uppdragsgivande företagets anställda inte har någon laglig rätt till förmåner och där det uppdragsgivande företaget när som helst kan lösa in tillgångarna och inte nödvändigtvis fullgöra sina skyldigheter att utbetala pensionsförmåner,
e)företag som gör bokföringsmässiga avsättningar för att kunna betala ut pensionsförmåner till sina anställda.
Artikel 3
Tillämpning på institut som förvaltar planer inom sociala trygghetssystem
Tjänstepensionsinstitut som också förvaltar obligatoriska anställningsrelaterade pensionsplaner som betraktas som en del av sociala trygghetssystem och som omfattas av förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) 574/72 skall omfattas av detta direktiv, när det gäller den del av deras verksamheter som avser tillhandahållande av
Artikel 4
Frivillig tillämpning på institut som omfattas av direktiv 2002/83/EG
De medlemsstater som är hemländer får välja att tillämpa bestämmelserna i artiklarna
I sådana fall, och endast när det gäller deras tjänstepensionsverksamhet, skall försäkringsföretagen inte omfattas av artiklarna
(1) Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16.8.1973, s. 3). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/13/EG (EGT L 77, 20.3.2002, s. 17).
(2) Rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EGT L 375, 31.12.1985, s. 3). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/108/EG (EGT L 41, 13.2.2002, s. 35).
(3) Rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, 11.6.1993, s. 27). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/64/EG (EGT L 290, 17.11.2000, s. 27).
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 126, 26.5.2002, s. 1). Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/28/EG (EGT L 275, 27.10.2000, s. 37).
(5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (EGT L 345, 19.12.2002, s. 1).
Den medlemsstat som är hemland skall se till att antingen de behöriga myndigheterna eller de myndigheter som ansvarar för tillsynen av försäkringsföretag som omfattas av direktiv 2002/ 83/EG som en del av sin tillsynsverksamhet kontrollerar att den verksamhet som rör tjänstepensioner hålls strikt åtskild från övrig verksamhet.
Artikel 5
Små pensionsinstitut och pensionsplaner som följer av lag
Med undantag för vad som föreskrivs i artikel 19 får medlemsstaterna välja att helt eller delvis underlåta att tillämpa detta direktiv på ett institut som är etablerat inom deras territorium och som förvaltar pensionsplaner som sammanlagt har färre än 100 medlemmar. Om inte annat föreskrivs i artikel 2.2 skall sådana institut dock ha rätt att tillämpa direktivet på frivillig grund. Artikel 20 får tillämpas endast om alla övriga bestämmelser i direktivet är tillämpliga.
Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa artiklarna
Artikel 6
Definitioner
I detta direktiv avses med
a)tjänstepensionsinstitut eller institut: ett institut som, oavsett dess rättsliga form, förvaltar fonderade medel och som är etablerat oberoende av uppdragsgivande företag eller branschorganisation utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal som slutits
—enskilt eller kollektivt mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, eller
—med egenföretagare i enlighet med lagstiftningen i hem- och värdmedlemsstaten
och som bedriver verksamheter som direkt föranleds av dessa,
b)pensionsplan: ett avtal, en överenskommelse, en stiftandeurkund (”trust deed”) eller bestämmelser, vari anges vilka pensionsförmåner som skall lämnas och på vilka villkor,
c)uppdragsgivande företag: varje företag eller annat organ, oavsett om det omfattar eller består av en eller flera juridiska eller fysiska personer, vilket handlar i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare eller en kombination av dessa, och som gör inbetalningar till ett tjänstepensionsinstitut,
303
| Bilaga 2 | SOU 2004:101 | ||
| 23.9.2003 | Europeiska unionens officiella tidning | L 235/15 | |
| SV | |||
d)pensionsförmåner: förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder eller, om de kompletterar dessa förmåner och tillhandahålls sekundärt, i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster som tillhandahålls vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall. För att den ekonomiska tryggheten under pensionstiden skall stärkas utgörs dessa förmåner i regel av livslånga utbetalningar. Förmånerna kan dock också vara utbetalningar under viss tid eller ett engångsbelopp.
e)medlem: en person vars yrkesverksamhet ger honom/henne rätt till eller kommer att ge honom/henne rätt till pensionsförmåner enligt bestämmelserna i en pensionsplan,
f)förmånstagare: en person som uppbär pensionsförmåner,
g)behöriga myndigheter: de nationella myndigheter som har utsetts för att utföra de åligganden som anges i detta direktiv,
h)biometriska risker: risker kopplade till dödsfall, invaliditet och lång levnad,
i)den medlemsstat som är hemland: den medlemsstat där institutet har sitt säte och sin huvudsakliga förvaltning eller, om det inte har något säte, sin huvudsakliga förvaltning,
j)värdmedlemsstat: den medlemsstat vars social- och arbetsmarknadslagstiftning som är relevant på tjänstepensionsområdet är tillämplig på förhållandet mellan det uppdragsgivande företaget och medlemmarna.
Artikel 7
Institutets verksamhet
Varje medlemsstat skall kräva att institut som är etablerade inom dess territorium begränsar sin verksamhet till sådan verksamhet som avser pensionsförmåner, inbegripet verksamheter som föranleds av dessa.
Om ett försäkringsföretag, i enlighet med artikel 4, driver sin tjänstepensionsverksamhet genom att hålla tillgångarna och skulderna fullständigt åtskilda, skall de fullständigt åtskilda tillgångarna och skulderna hanteras endast inom ramen för sådan verksamhet som avser pensionsförmåner och därav direkt föranledd verksamhet.
Artikel 8
Juridisk åtskillnad mellan uppdragsgivande företag och tjänstepensionsinstitut
Varje medlemsstat skall se till att uppdragsgivande företag är juridiskt åtskilda från tjänstepensionsinstitut, så att institutets tillgångar skyddas för medlemmarnas och förmånstagarnas räkning om det uppdragsgivande företaget går i konkurs.
Artikel 9
Villkor för att få bedriva verksamhet
1.Varje medlemsstat skall med avseende på alla institut som är etablerade inom dess territorium se till att
a)institutet registreras i ett nationellt register av den behöriga tillsynsmyndigheten eller är auktoriserat; vid sådan verksamhet över gränserna som avses i artikel 20 skall även de medlemsstater där institutet är verksamt framgå av registret,
b)institutets faktiska verksamhet drivs av personer med god vandel som antingen själva har erforderlig yrkesmässig kompetens och erfarenhet på området eller anlitar rådgivare som besitter sådan kompetens och erfarenhet,
c)korrekt upprättade regler för institutets hantering av varje pensionsplan har införts och medlemmarna har fått tillräcklig information om dessa,
d)alla tekniska avsättningar beräknas och bestyrks av en aktuarie eller av någon annan expert på området, till exempel en revisor, i enlighet med nationell lagstiftning, på grundval av aktuariella metoder som erkänns av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland,
e)det uppdragsgivande företaget, om det garanterar pensionsförmånerna, är skyldigt att regelbundet finansiera detta åtagande,
f)medlemmarna hålls tillräckligt informerade om pensionsplanens villkor, särskilt vad gäller
i)de rättigheter och skyldigheter som parterna i pensionsplanen har,
ii)de ekonomiska, tekniska och övriga risker som är förbundna med pensionsplanen,
iii)vad dessa risker innebär och deras fördelning.
2.I enlighet med subsidiaritetsprincipen och med vederbörligt beaktande av storleken på pensionsförmånerna från socialförsäkringssystemen får medlemsstaterna föreskriva att täckning av risker kopplade till lång levnad och invaliditet, efterlevandeskydd samt en garanti för återbetalning av inbetalade belopp erbjuds till medlemmarna som kompletterande förmåner, om arbetsgivarna och arbetstagarna, eller deras respektive företrädare, kommer överens om detta.
3.En medlemsstat får, i syfte att säkerställa att medlemmarnas och förmånstagarnas intressen skyddas på ett fullgott sätt, tillfoga ytterligare krav till villkoren för att få bedriva verksamhet i institut som är etablerade inom dess territorium.
4.En medlemsstat får tillåta eller kräva att institut som är etablerade inom dess territorium helt eller delvis överlåter driften av dessa institut till andra enheter som agerar för dessa instituts räkning.
304
| SOU 2004:101 | Bilaga 2 | ||||
| L 235/16 | Europeiska unionens officiella tidning | 23.9.2003 | |||
| SV | |||||
5. När det gäller sådan verksamhet över gränserna som avses i artikel 20, skall villkoren för att få bedriva sådan verksamhet godkännas i förväg av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland.
Artikel 10
Årsbokslut och förvaltningsberättelser
Varje medlemsstat skall kräva att varje institut som är etablerat inom dess territorium upprättar årsbokslut och förvaltningsberättelser i vilka hänsyn tas till varje pensionsplan som institutet hanterar och, vid behov, årsbokslut och förvaltningsberättelser för varje pensionsplan. Årsboksluten och förvaltningsberättelserna skall ge en rättvisande och korrekt bild av institutets tillgångar, skulder och finansiella ställning. Årsboksluten och uppgifterna i förvaltningsberättelserna skall vara konsekventa, uttömmande, sakligt presenterade samt i vederbörlig ordning godkända av auktoriserade personer, i enlighet med nationell lagstiftning.
Artikel 11
Information som skall lämnas till medlemmar och förmånstagare
1.Beroende på hur pensionsplanen är utformad skall varje medlemsstat se till att alla institut som är etablerade inom dess territorium tillhandahåller minst den information som anges i denna artikel.
2.Medlemmar och förmånstagare och/eller, i förekommande fall, deras företrädare skall erhålla
a)på begäran: det årsbokslut och den förvaltningsberättelse som avses i artikel 10 och, i de fall ett institut är ansvarigt för mer än en plan, de årsbokslut och förvaltningsberättelser som avser deras särskilda pensionsplan,
b)inom skälig tid: all relevant information om ändringar av reglerna för pensionsplanen.
3.De riktlinjer för placeringsverksamheten som avses i artikel 12 skall på begäran göras tillgängliga för medlemmar och förmånstagare och/eller, i förekommande fall, deras företrädare.
4.Varje medlem skall på begäran även få utförlig och saklig information om
a)i tillämpliga fall, målnivån för pensionsförmånerna,
b)pensionsförmånernas storlek för det fall att anställningen upphör,
c)om medlemmen själv står för den finansiella risken: i förekommande fall, uppgifter om olika tillgängliga investeringsalternativ och den faktiska investeringsportföljen samt uppgifter om riskexponering och kostnader som är förenade med investeringarna,
d)villkor för överföring av pensionsrättigheter till något annat tjänstepensionsinstitut om anställningsförhållandet upphör.
Medlemmarna skall varje år erhålla kortfattad information om institutets situation och de individuella rättigheternas aktuella finansiella nivå.
5. Varje förmånstagare skall, vid pensionsavgång eller när andra förmåner skall betalas ut, få lämplig information om de förmåner som förmånstagaren har rätt till och om de utbetalningsalternativ som finns.
Artikel 12
Riktlinjer för placeringsverksamheten
Varje medlemsstat skall se till att varje institut som är etablerat inom dess territorium utarbetar och minst vart tredje år följer upp skriftliga riktlinjer för placeringsverksamheten. Dessa riktlinjer skall ofördröjligen ses över efter varje väsentlig förändring av placeringspolicyn. Medlemsstaterna skall föreskriva att riktlinjerna skall innehålla i vart fall sådana uppgifter som metoder för att mäta placeringsrisker, processer för riskkontroll och den strategiska allokeringen av tillgångar i förhållande till pensionsåtagandenas art och varaktighet.
Artikel 13
Uppgifter som skall lämnas till de behöriga myndigheterna
Varje medlemsstat skall se till att de behöriga myndigheterna har de befogenheter och de medel med avseende på alla institut som är etablerade inom dess territorium som är nödvändiga för att
a)kräva att varje institut, dess styrelse, verkställande direktör och andra befattningshavare i ansvarig ställning i institutet, skall lämna information om alla affärsangelägenheter eller överlämna alla affärshandlingar,
b)utöva tillsyn över affärsförbindelser mellan institutet och andra företag eller mellan institut, när institut överlåter funktioner till dessa företag eller institut (”outsourcing”), vilka påverkar institutets finansiella ställning eller som är av avgörande betydelse för vad som krävs för effektiv tillsyn,
c)regelbundet få tillgång till riktlinjerna för placeringsverksamheten, årsbokslutet och förvaltningsberättelsen och alla handlingar som krävs för tillsynen. Dessa kan vara dokument såsom
i)interna delårsrapporter,
ii)aktuariella värderingar och detaljerade beräkningar,
iii)analyser beträffande matchning av tillgångar och skulder
iv)dokumentation som visar att riktlinjerna för placeringsverksamheten följs,
v)dokumentation som visar att inbetalningar skett planenligt,
vi)rapporter från de personer som tilldelats ansvaret för revisionen av de årsbokslut som avses i artikel 10,
d)utföra inspektioner på plats i institutens lokaler och, när så är lämpligt, på platser där utlokaliserade funktioner utförs för att kontrollera huruvida verksamheten bedrivs i enlighet med tillsynsreglerna.
305
| Bilaga 2 | SOU 2004:101 | ||
| 23.9.2003 | Europeiska unionens officiella tidning | L 235/17 | |
| SV | |||
| Artikel 14 | Artikel 15 |
De behöriga myndigheternas befogenheter att ingripa samt deras förpliktelser
1.De behöriga myndigheterna skall kräva att varje institut som är etablerat inom deras territorium har sunda förvaltnings- och redovisningsmetoder samt tillfredsställande mekanismer för intern kontroll.
2.De behöriga myndigheterna skall ha befogenhet att gentemot varje institut som är etablerat inom deras territorium eller gentemot de personer som driver instituten vidta alla de åtgärder, däribland vid behov administrativa eller finansiella åtgärder, som är lämpliga och nödvändiga för att förebygga eller åtgärda varje oegentlighet som kan skada medlemmarnas och förmånstagarnas intressen.
De får även begränsa eller förbjuda institutets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar, särskilt om
a)institutet inte har gjort tillräckliga tekniska avsättningar i förhållande till hela sin verksamhet eller om de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna är otillräckliga,
b)institutet inte längre uppfyller lagstadgat kapitalkrav.
3.För att skydda medlemmarnas och förmånstagarnas intressen får de behöriga myndigheterna helt eller delvis överföra befogenheter som, enligt lagstiftningen i den medlemsstat som är hemland, innehas av de personer som driver ett institut som är etablerat inom deras territorium till en särskild företrädare som är lämpad för att utöva dessa befogenheter.
4.De behöriga myndigheterna får förbjuda eller begränsa verksamheten i ett institut etablerat inom deras territorium, särskilt om
a)institutet inte på ett tillfredsställande sätt kan skydda medlemmarnas och förmånstagarnas intressen,
b)institutet inte längre uppfyller villkoren för att få bedriva sin verksamhet,
c)institutet allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt de regler det omfattas av,
d)ett institut som bedriver verksamhet över gränserna inte följer kraven i den social- och arbetsmarknadslagstiftning i värdlandet som är relevant på tjänstepensionsområdet.
Varje beslut om att förbjuda ett institut att utöva sin verksamhet skall grundas på klart angivna skäl och delges institutet.
5. Medlemsstaterna skall se till att beslut avseende institut som fattats i enlighet med lagar och andra författningar som antagits i enlighet med detta direktiv kan överklagas till domstol.
Tekniska avsättningar
1.Den medlemsstat som är hemland skall se till att institut som förvaltar tjänstepensionsplaner för samtliga pensionsplaner alltid innehar tillräckliga tekniska avsättningar motsvarande deras ekonomiska åtaganden till följd av gällande pensionsavtal.
2.Den medlemsstat som är hemland skall se till att institut som förvaltar tjänstepensionsplaner där institutets åtagande omfattar biometriska risker och/eller en garanti avseende antingen en viss avkastningsnivå eller en bestämd förmånsnivå, gör tekniska avsättningar som är tillräckliga i förhållande till samtliga åtaganden enligt dessa planer.
3.Dessa tekniska avsättningar skall beräknas varje år. Den medlemsstat som är hemland får dock tillåta att beräkningarna utförs vart tredje år, om institutet till medlemmarna och/eller den behöriga myndigheterna överlämnar ett intyg eller en rapport om justeringarna avseende de mellanliggande åren. Intyget eller rapporten skall ge en klar bild av den justerade utvecklingen av de tekniska avsättningarna och av förändringarna av de risker som täcks.
4.Beräkningen av de tekniska avsättningarna skall utföras och bestyrkas av en aktuarie eller någon annan expert på området, till exempel en revisor, i enlighet med nationell lagstiftning, på grundval av aktuariella metoder som erkänns av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland och enligt följande principer:
a)Minimibeloppet för de tekniska avsättningarna skall beräknas genom en tillräckligt aktsam aktuariell värdering, i vilken hänsyn tas dels till alla åtaganden avseende förmåner, dels till inbetalningarna, i enlighet med institutets pensionsarrangemang. Det skall vara tillräckligt både för den fortsatta utbetalningen av de pensioner och andra förmåner som redan är under betalning till förmånstagare och för att återspegla de åtaganden som följer av medlemmarnas intjänade pensionsrättigheter. De ekonomiska och aktuariella beräkningar som valts för värderingen av åtagandena måste också väljas på ett aktsamt sätt, vid behov med beaktande av en tillräcklig säkerhetsmarginal.
b)Maximiräntesatserna skall väljas på ett aktsamt sätt och fastställas enligt alla relevanta regler i den medlemsstat som är hemland. Dessa aktsamt valda räntesatser skall fastställas med beaktande av
—avkastningen på de motsvarande tillgångar som institutet har och med beaktande av den förväntade avkastningen på framtida investeringar, och/eller
—marknadsavkastningen på statsobligationer eller andra obligationer med låg kreditrisk.
c)De biometriska tabeller som används för att beräkna de tekniska avsättningarna skall grunda sig på aktsamma antaganden med beaktande av de viktigaste särdragen hos medlemsgruppen och pensionsplanerna, i synnerhet förväntade förändringar i de relevanta riskerna.
306
| SOU 2004:101 | Bilaga 2 | ||||
| L 235/18 | Europeiska unionens officiella tidning | 23.9.2003 | |||
| SV | |||||
d)Metoden och underlaget för beräkningen av de tekniska avsättningarna skall i regel förbli desamma från ett räkenskapsår till ett annat. Ändringar kan dock vara motiverade till följd av förändringar i de rättsliga, demografiska eller ekonomiska förutsättningar som ligger till grund för antagandena.
5.Den medlemsstat som är hemland får, för att säkerställa att medlemmarnas och förmånstagarnas intressen skyddas på ett fullgott sätt, fastställa ytterligare, mer detaljerade krav för beräkningen av de tekniska avsättningarna.
6.För att kunna åstadkomma den ytterligare harmonisering av reglerna för beräkningen av tekniska avsättningar som kan vara motiverad – i synnerhet vad gäller räntesatserna och andra antaganden som påverkar de tekniska avsättningarna – skall kommissionen vartannat år eller på begäran av en medlemsstat lägga fram en rapport om situationen när det gäller utvecklingen av verksamhet över gränserna.
Kommissionen skall föreslå de åtgärder som är nödvändiga för att förebygga eventuella snedvridningar orsakade av olika räntesatser och för att i övrigt skydda förmånstagares och medlemmars intressen avseende varje plan.
Artikel 16
Skuldtäckning av tekniska avsättningar
1.Den medlemsstat som är hemland skall kräva att varje institut alltid skall inneha tillräckliga och lämpliga tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna för alla pensionsplaner som det förvaltar.
2.Den medlemsstat som är hemland får tillåta ett institut att under en begränsad tid inneha otillräckliga tillgångar för att täcka de tekniska avsättningarna. I detta fall skall de behöriga myndigheterna kräva att institutet antar en konkret och genomförbar återställningsplan så att kraven i punkt 1 blir uppfyllda igen. Planen skall vara förenad med följande villkor:
a)Institutet skall upprätta en konkret och genomförbar plan för hur det inom rimlig tid skall kunna återställa tillgångarnas storlek till den nivå som krävs för att helt täcka de tekniska avsättningarna. Planen skall göras tillgänglig för medlemmarna eller, i förekommande fall, deras företrädare och/eller godkännas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland.
b)När planen upprättas skall hänsyn tas till institutets specifika situation, särskilt vad gäller dess matchning av tillgångar och skulder
c)Om pensionsplanen upphör att gälla under den period som avses ovan skall institutet underrätta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland. Institutet skall
inrätta ett förfarande för hur tillgångarna och motsvarande åtaganden skall överföras till ett annat finansiellt institut eller liknande organ. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland skall underrättas om detta förfarande, och förfarandets huvuddrag skall göras tillgängliga för medlemmarna eller, i förekommande fall, deras företrädare i enlighet med konfidentialitetsprincipen.
3. När det gäller verksamhet över gränserna som avses i artikel 20 skall de tekniska avsättningarna alltid täckas av tillgångar som är tillräckliga i förhållande till samtliga åtaganden enligt de planer som institutet förvaltar. Om dessa villkor inte uppfylls skall de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland ingripa i enlighet med artikel 14. För att uppfylla detta krav får den medlemsstat som är hemland begära att tillgångarna och skulderna skall hållas fullständigt åtskilda.
Artikel 17
Lagstadgat kapitalkrav
1.Den medlemsstat som är hemland skall se till att institut, som förvaltar pensionsplaner där institutet och inte det uppdragsgivande företaget står för åtagandet att täcka en biometrisk risk eller garanterar en viss avkastning eller en viss förmånsnivå ständigt, som en buffert, innehar kompletterande tillgångar utöver de tekniska avsättningarna. Dess storlek skall återspegla typen av risk och tillgångssammansättningen avseende samtliga de pensionsplaner som institutet förvaltar. Dessa tillgångar skall vara fria från alla förutsebara åtaganden och fungera som en buffert för att kompensera skillnader mellan förväntade och verkliga kostnader och intäkter.
2.För beräkning av den lägsta storleken på de kompletterande tillgångarna skall bestämmelserna i artiklarna 27 och 28 i direktiv 2002/83/EEG tillämpas.
3.Punkt 1 skall dock inte hindra medlemsstaterna från att kräva att institut som är etablerade inom deras territorium skall uppfylla lagstadgade kapitalkrav eller från att fastställa mer detaljerade föreskrifter, om sådana är berättigade av aktsamhetsskäl.
Artikel 18
Investeringsregler
1. Medlemsstaterna skall kräva att institut som är etablerade inom deras territorier skall investera sina tillgångar i enlighet med aktsamhetsprincipen och särskilt i enlighet med följande regler:
a)Tillgångarna skall investeras på det sätt som bäst gagnar medlemmarnas och förmånstagarnas intressen. Vid en eventuell intressekonflikt skall institutet eller den enhet som förvaltar dess portfölj se till att investeringen görs uteslutande i medlemmarnas och förmånstagarnas intresse.
307
| Bilaga 2 | SOU 2004:101 | ||
| 23.9.2003 | Europeiska unionens officiella tidning | L 235/19 | |
| SV | |||
b)Tillgångarna skall investeras på ett sätt som tillförsäkrar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för den samlade portföljen.
Tillgångar som skall täcka de tekniska avsättningarna skall dessutom investeras på ett sätt som är anpassat till de förväntade framtida pensionsförmånernas typ och varaktighet.
c)Tillgångarna skall till övervägande del investeras på reglerade marknader. Investeringar i tillgångar som inte är föremål för handel på reglerade finansmarknader måste under alla förhållanden hållas på aktsamma nivåer.
d)Det skall vara möjligt att investera i derivatinstrument, förutsatt att de bidrar till att minska investeringsriskerna eller underlättar effektiv förvaltning av portföljen. De måste värderas med aktsamhet med beaktande av den underliggande tillgången och tas med vid värderingen av institutets tillgångar. Institutet skall även undvika överdriven riskexponering gentemot en och samma motpart och gentemot annan derivatverksamhet.
e)Tillgångarna skall vara diversifierade på ett lämpligt sätt för att undvika dels överdrivet beroende av någon särskild tillgång, emittent eller företagsgrupp, dels ackumulation av risker i den samlade portföljen.
Investeringar i tillgångar som emitterats av samma emittent eller emittenter som tillhör samma grupp får inte innebära överdriven riskkoncentration för institutet.
f)Investeringarna i det uppdragsgivande företaget får inte överstiga 5 % av den samlade portföljen, och när det uppdragsgivande företaget ingår i en grupp får investeringarna i företag som ingår i samma grupp som det uppdragsgivande företaget inte överstiga 10 % av portföljen.
Om institutet har fått sitt uppdrag av flera företag skall investeringarna i dessa uppdragsgivande företag göras på ett aktsamt sätt och med hänsyn till behovet av lämplig diversifiering.
Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa de krav som avses i e och f på investeringar i statsobligationer.
2.Den medlemsstat som är hemland skall förbjuda institutet att ta upp lån eller ställa säkerhet på tredje parts vägnar. Medlemsstaterna får dock tillåta instituten att för en begränsad period ta upp vissa lån som endast syftar till att tillgodose likviditetsbehov.
3.Medlemsstaterna får inte kräva att de institut som är etablerade inom deras territorium investerar i särskilda typer av tillgångar.
4.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 får medlemsstaterna inte kräva att investeringsbeslut som fattas av ett institut som är etablerat inom dess territorium eller av dess kapitalförvaltare skall vara villkorat av något godkännande i förväg eller någon systematisk anmälan.
5.Medlemsstaterna får i enlighet med bestämmelserna i punkterna
I synnerhet får medlemsstaterna tillämpa investeringsbestämmelser som liknar dem i direktiv 2002/83/EG.
Medlemsstaterna får dock inte hindra instituten från att
a)investera upp till 70 % av de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna eller, när det gäller planer där medlemmarna står för den finansiella risken, 70 % av hela portföljen i aktier, överlåtbara värdepapper som kan jämställas med aktier och företagsobligationer som är föremål för handel på reglerade marknader och att besluta om dessa tillgångars relativa vikt i investeringsportföljen; om det är motiverat av aktsamhetsskäl får medlemsstaterna dock tillämpa en lägre gräns för institut som tillhandahåller pensionsprodukter med en långsiktig lägsta garanterad räntesats, står den finansiella risken och själva står för garantin,
b)investera upp till 30 % av de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna i tillgångar denominerade i andra valutor än dem som åtagandena är uttryckta i,
c)investera på riskkapitalmarknader.
6.Punkt 5 hindrar inte medlemsstaterna från att, även i enskilda fall, kräva att striktare investeringsregler tillämpas på institut som är etablerade inom deras territorier, särskilt med tanke på institutets åtaganden, om det är motiverat av aktsamhetsskäl.
7.När det gäller sådan verksamhet över gränserna som avses i artikel 20 får den behöriga myndigheten i varje värdmedlemsstat kräva att reglerna i andra stycket skall tillämpas på institutet i den medlemsstat som är hemland. I sådana fall skall dessa regler endast tillämpas på den del av institutets tillgångar som motsvarar den verksamhet som bedrivs i den enskilda värdmedlemsstaten. Dessutom skall de bara tillämpas om samma eller strängare regler även tillämpas på institut som är etablerade i värdmedlemsstaten.
Följande regler avses i första stycket:
a)Institutet får inte investera mer än 30 % av dessa tillgångar i aktier, andra värdepapper som kan jämställas med aktier och skuldförbindelser som inte är föremål för handel på reglerade marknader, eller också skall institutet investera minst 70 % av dessa tillgångar i aktier, andra värdepapper som kan jämställas med aktier och skuldförbindelser som är föremål för handel på reglerade marknader.
b)Institutet får inte investera mer än 5 % av dessa tillgångar i aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, obligationer, skuldförbindelser och andra penning- och kapitalmarknadsinstrument från samma företag och inte mer än 10 % av dessa tillgångar i aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, obligationer, skuldförbindelser och andra instrument på penning- och kapitalmarknaden från företag som ingår i en och samma grupp.
308
| SOU 2004:101 | Bilaga 2 | ||||
| L 235/20 | Europeiska unionens officiella tidning | 23.9.2003 | |||
| SV | |||||
c)Institutet skall inte investera mer än 30 % av dessa tillgångar i tillgångar denominerade i andra valutor än dem som åtagandena är uttryckta i.
För att dessa krav skall uppfyllas får hemlandet kräva att tillgångarna hålls fullständigt åtskilda.
Artikel 19
Förvaltning och förvaring
1.Medlemsstaterna får inte begränsa institutens rätt att, för förvaltningen av investeringsportföljen, utse kapitalförvaltare som är etablerade i andra medlemsstater och som där är vederbörligen auktoriserade för sådan verksamhet i enlighet med direktiven 85/611/EEG, 93/22/EEG, 2000/12/EG och 2002/83/EG samt de som avses i artikel 2.1 i detta direktiv.
2.Medlemsstaterna får inte begränsa institutens rätt att, för förvaringen av sina tillgångar, utse förvaringsinstitut som är etablerade i en annan medlemsstat och som är vederbörligen auktoriserade i enlighet med direktiven 93/22/EEG eller 2000/ 12/EG eller som är godkända som förvaringsinstitut enligt direktiv 85/611/EEG.
Bestämmelsen i denna punkt skall inte hindra den medlemsstat som är hemland från att göra det obligatoriskt att anlita förvaringsinstitut.
3. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt enligt sin nationella lagstiftning att i enlighet med artikel 14 förbjuda förvaringsinstitut som är etablerade inom dess territorium att fritt förfoga över förvarade tillgångar om detta begärs av den medlemsstat som är institutets hemland.
Artikel 20
Verksamhet över gränserna
1.Utan att det påverkar tillämpningen av nationell social- och arbetsmarknadslagstiftning avseende pensionssystemens uppbyggnad, inbegripet obligatoriskt medlemskap och utfallen av kollektivavtal, skall medlemsstaterna tillåta företag som är etablerade inom deras territorier att ge uppdrag åt tjänstepensionsinstitut som är godkända i andra medlemsstater. De skall även tillåta tjänstepensionsinstitut som är godkända inom deras territorier att åta sig uppdrag för företag som är etablerade inom andra medlemsstaters territorier.
2.Ett institut som önskar åta sig uppdrag för ett uppdragsgivande företag som är etablerat inom en annan medlemsstats territorium måste enligt artikel 9.5 godkännas i förväg av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland. Det skall till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland där det är auktoriserat anmäla att det avser att åta sig uppdrag från ett uppdragsgivande företag som är etablerat i en annan medlemsstat.
3.Medlemsstaterna skall kräva att institut som är etablerade inom dess territorium och som erbjuder sig att åta sig uppdrag för ett företag som är etablerat inom en annan medlemsstats territorium lämnar följande uppgifter när de gör en anmälan enligt punkt 2:
a)Värdmedlemsstat(er).
b)Det uppdragsgivande företagets namn.
c)De viktigaste särdragen i den pensionsplan som skall förvaltas för det uppdragsgivande företagets räkning.
4.När en behörig myndighet i den medlemsstat som är hemland mottar en underrättelse enligt punkt 2 och den inte har skäl att betvivla att institutets administrativa uppbyggnad, dess finansiella ställning eller dess lednings vandel och yrkesmässiga kvalifikationer eller erfarenhet på området är förenliga med den verksamhet som föreslås i värdmedlemsstaten, skall den inom tre månader från mottagandet av de uppgifter som avses i punkt 3 vidarebefordra dessa till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten och informera institutet om detta.
5.Innan institutet börjar förvalta en pensionsplan för ett uppdragsgivande företag beläget i en annan medlemsstat, skall de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten inom två månader efter mottagandet av de uppgifter som avses i punkt 3 vid behov underrätta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland om de krav i social- och arbetsmarknadslagstiftningen som är relevanta på tjänstepensionsområdet och som skall uppfyllas när pensionsplanen förvaltas på uppdrag av ett företag i värdmedlemsstaten samt om alla regler som skall tillämpas enligt artikel 18.7 och punkt 7 i denna artikel. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland skall underrätta institutet om dessa uppgifter.
6.Institutet får börja förvalta pensionsplanen på uppdrag av ett företag i värdmedlemsstaten i enlighet med de krav i värdmedlemsstatens social- och arbetsmarknadslagstiftning som är relevanta på tjänstepensionsområdet och de regler som måste tillämpas enligt artikel 18.7 och punkt 7 i denna artikel så snart som det har mottagit den underrättelse som avses i punkt 5 eller, om ingen underrättelse från de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland inkommer, efter utgången av den tidsfrist som anges i punkt 5.
7.I synnerhet skall ett institut som verkar på uppdrag av ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat också beträffande medlemmarna i fråga omfattas av de informationskrav som de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten i enlighet med artikel 11 föreskriver för institut som är etablerade i den medlemsstaten.
8.De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten skall underrätta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland om alla väsentliga ändringar dels av de krav i värdmedlemsstatens social- och arbetsmarknadslagstiftning som är relevanta på tjänstepensionsområdet som kan påverka pensionsplanen i den mån det gäller förvaltningen av denna på uppdrag av ett företag i värdmedlemsstaten, dels om de regler som måste tillämpas enligt artikel 18.7 och punkt 7 i denna artikel.
309
| Bilaga 2 | SOU 2004:101 | ||
| 23.9.2003 | Europeiska unionens officiella tidning | L 235/21 | |
| SV | |||
9.Institutet skall vara föremål för löpande tillsyn av de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten, när det gäller verksamhetens förenlighet med de krav i arbetsmarknads- och sociallagstiftningen i värdlandet som är relevanta på tjänstepensionsområdet som anges i punkt 5 och med de informationskrav som anges i punkt 7. Om oegentligheter upptäcks vid denna tillsyn skall de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland omgående underrättas av de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland skall i samordning med de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten vidta de åtgärder som krävs för att se till att institutet upphör med de upptäckta överträdelserna av social- och arbetsmarknadslagstiftningen.
10.Om institutet, trots de åtgärder som vidtagits av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland eller på grund av att lämpliga åtgärder saknas i den medlemsstat som är hemland, fortsätter att överträda de tillämpliga bestämmelser i värdmedlemsstatens social- och arbetsmarknadslagstiftning som är relevanta på tjänstepensionsområdet, får de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten, efter att ha informerat de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland, vidta lämpliga åtgärder för att förhindra eller beivra ytterligare oegentligheter och, om det är strikt nödvändigt, hindra institutet från att bedriva verksamhet i värdmedlemsstaten för det uppdragsgivande företagets räkning.
Artikel 21
Samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen
1.Medlemsstaterna skall på lämpligt sätt se till att detta direktiv tillämpas enhetligt genom regelbundet utbyte av information och erfarenheter i syfte att utveckla bästa praxis på detta område och ett närmare samarbete för att på så sätt förhindra snedvridning av konkurrensen och skapa de nödvändiga förutsättningarna för oproblematiskt medlemskap över gränserna.
2.Kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndigheter skall ha ett nära samarbete för att underlätta tillsynen över tjänstepensionsinstitutens verksamhet.
3.Varje medlemsstat skall informera kommissionen om allvarligare problem som tillämpningen av detta direktiv ger upphov till.
Kommissionen och de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna skall så snart som möjligt behandla sådana svårigheter i syfte att finna lämpliga lösningar.
4. Fyra år efter det att detta direktiv har trätt i kraft skall kommissionen lämna en rapport som innehåller en översyn av
a)tillämpningen av artikel 18 och de framsteg som har gjorts i anpassningen av de nationella tillsynssystemen, och
b)tillämpningen av artikel 19.2 andra stycket, i synnerhet den rådande situationen i medlemsstaterna när det gäller anlitandet av förvaringsinstitut och, i förekommande fall, den roll de spelar.
5. De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten får be de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland att besluta att institutets tillgångar och åtaganden skall hållas fullständigt åtskilda i enlighet med artiklarna 16.3 och 18.7.
Artikel 22
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 23 september 2005. De skall genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
2.Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
3.Medlemsstaterna får till den 23 september 2010 uppskjuta tillämpningen av artikel 17.1 och 17.2 på institut som är etablerade inom deras territorium som vid den tidpunkt som anges i punkt 1 i den här artikeln inte uppfyller det lägsta lagstadgade kapitalkrav som krävs enligt artikel 17.1 och 17.2. Institut som avser att bedriva verksamhet över gränserna i den mening som avses i artikel 20 får dock inte göra detta förrän de uppfyller reglerna i detta direktiv.
4.Medlemsstaterna får till den 23 september 2010 uppskjuta tillämpningen av artikel 18.1 f på institut som är etablerade inom deras territorier. Institut som avser att bedriva verksamhet över gränserna enligt artikel 20 får dock inte göra detta förrän de uppfyller reglerna i detta direktiv.
Artikel 23
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 24
Adressater
Detta direktiv rikter sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemburg den 3 juni 2003.
| På Europaparlamentets vägnar | På rådets vägnar |
| P. COX | N. CHRISTODOULAKIS |
| Ordförande | Ordförande |
310
Bilaga 3
Pensionsplaner på den svenska marknaden
Inledning
Den svenska tjänstepensionsmarknaden är speciell så till vida att ett mycket stort antal pensionsförmåner regleras genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna i centrala kollektivavtal. Separata pensionsplaner gäller för olika avtalsområden, vilket får till följd att villkor och förmåner skiljer sig åt. De anställda klassificeras och delas upp i olika avtalsområden beroende på vilken typ av arbete och arbetsgivare det handlar om. Alla dessa omständigheter gör att den svenska tjänstepensionsmarknaden blir mycket komplex till sin natur. Beskrivningen av de svenska pensionsplanerna inleds med en historisk exposé som visar hur tjänstepensionsliknande förmåner utvecklades på
Pensionsplanernas historiska bakgrund
Sociala skyddsanordningar i olika former som kan härledas till en anställning har mycket gamla anor. Medeltidens hantverkare erhöll via sitt skråväsende ett visst skydd vid sjukdom och dödsfall, och i slutet av
311
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
t.ex. Tullverket och riksgälden var i princip oavsättliga och kunde på så sätt uppbära lön så länge som de levde. Enligt den s.k. legostadgan från år 1837 var en husbonde tvungen att ansvara för försörjningen av de tjänstehjon som hade varit anställda hos honom under en viss bestämd tid. Grunden för tjänstepensionsverksamheten lades således för flera hundra år sedan. Det var dock först under
Den första allmänna svenska folkpensionen tillkom år 1913 efter att problem med ålderdomsförsörjningen uppmärksammats. Industrialismen och bondesamhällets uppluckring ledde nämligen till att stora grupper arbetstagare var tvungna att flytta till städerna för att få arbete, varvid möjligheterna att åberopa en långvarig tjänstgöring hos en och samma arbetsgivare minskade. Folkpensionen bestod av två delar; den ena delen finansierades av den enskildes egna avgifter och den andra delen – en s.k. tilläggsdel
– var inkomstprövad och finansierades via skattemedel. Beloppen var mycket blygsamma.
För att råda bot på det bristande pensionsskyddet som staten tillhandahöll bildades år 1917 SPP (nuvarande Alecta pensionsförsäkring, ömsesidigt). SPP tillkom genom ett samarbete mellan arbetsgivare och tjänstemän i det privata näringslivet inom industri och handel i syfte att garantera anslutna företags tjänstemän ekonomisk trygghet genom tecknande av försäkring. Principen om en oantastbar pensionsrätt ansågs grundläggande och det uppfattades som självklart att en tjänsteman inte skulle förlora den pensionsrätt som han intjänat hos en arbetsgivare om han bytte anställning. Den första
Beslutet att teckna pensionsförsäkringar för sina anställda hos SPP åvilade helt och hållet arbetsgivaren och var ett frivilligt beslut från denne. Vid den tiden var det således inte fråga om någon kollektivavtalad skyldighet. De första kollektivavtalsgrundade försäkringarna tillkom inte förrän på
312
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
livförsäkringar, pensionsstiftelser eller direktpensionering utan tryggande, eller helt avstå. SPP och dess verksamhet kom också att fungera som förebild, och särskilda pensionsinrättningar bildades för sådana tjänstemän som inte tillhörde industri- och handelssektorn, såsom anställda i t.ex. kooperation, bank- och försäkringsverksamhet.
Till följd av att den allmänna pensionens ersättningsnivåer var mycket låga och att stora grupper av arbetstagare på grund härav saknade tillfredsställande pensionsskydd tillkom år 1960 den allmänna tilläggspensionen (ATP). De arbetstagare som uppbar en inkomst av eget arbete var genom ATP tillförsäkrade en mot inkomsten svarande pension vid ålderdom och varaktig invaliditet liksom ersättning till efterlevande vid dödsfall. Storleken på ATP- förmånen beräknades med utgångspunkt i den enskilde arbetstagarens årsinkomst. Årsinkomsten knöts till basbeloppet och pensionsförmånerna kom därigenom att bli indexreglerade. Den del av årsinkomsten som låg mellan 1,0 och 7,5 basbelopp var förmånsgrundande. Inkomster över 7,5 basbelopp beaktades däremot inte. För att den enskilde skulle erhålla så hög ATP som möjligt krävdes vidare att han hade arbetat i minst 30 år. Storleken på ATP fastställdes till 60 procent av genomsnittsinkomsterna under de 15 ”bästa åren”. Den allmänna försäkringen i form av allmän folkpension och ATP kunde maximalt ge ersättning motsvarande 4,86 basbelopp.
Under förhandlingarna som föregick avtalet om
313
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
tillhandahölls av SPP utan att även andra former av tryggande skulle accepteras. Härmed åsyftades t.ex. att formerna för direktpensionering skulle kunna behållas eftersom många arbetsgivare ville undvika att binda kapital under lång tid i pensionsförsäkringar. Vid den tiden tillät inte den svenska lagstiftningen arbetsgivare att återlåna insatt kapital från försäkringsbolaget. För att skydda de anställdas utfästa pensioner och förhindra att arbetsgivares eventuella obestånd skulle göra pensionsutfästelserna värdelösa beslutades att arbetsgivarens pensionsskuld eller avsättning till pensionsstiftelse skulle kreditförsäkras. Till följd härav bildades Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG) för att tillhandahålla arbetsgivarna kreditförsäkringar. Pensionsregistreringsinstitutet (PRI) inrättades för att svara för administrationen av dessa kreditförsäkringar. Det s.k.
Medlemsföretagen var inledningsvis inte skyldiga att utfästa pensioner enligt
Uppgörelsen för den privata tjänstemannasektorn följdes år 1962 av en överenskommelse mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO) om att de privatanställda arbetarna skulle omfattas av en grupplivförsäkring och ett särskilt försäkringsbolag bildades – Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA) – för att administrera dessa avtalsförsäkringar. Till följd av strukturomvandlingar på den svenska arbetsmarknaden och därmed hotande arbetslöshet för stora grupper arbetare kom arbetsmarknadsparterna år 1964 överens om att en avtalsförsäkring i form av ett avgångsbidrag (AGB) skulle införas. AFA fick till uppgift att ta hand om administrationen. I början av
314
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
år 1974 efter förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna. Den sistnämnda överenskommelsen var gemensam för hela den privata sektorn och omfattade såväl arbetare som tjänstemän. De privatanställda arbetarna omfattas numera av en helt ny typ av avtalsförsäkring som trädde i kraft år 1996 – Avtalspension SAF- LO. Avtalet kommer att behandlas mera ingående i ett senare avsnitt.
Såsom tidigare har nämnts kan den statliga pensionsrätten härledas tillbaka till
På det kommunala området är pensionsförmåner till de anställda av betydligt yngre datum än vad som är fallet inom staten. Så sent som i slutet av
315
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
1956 av Kommunernas Pensionsanstalt (KPA). År 1963 övergick SKP till en s.k. fribrevskassa eftersom
Avtalspension
Inledning
Kollektivavtalade tjänstepensionsförmåner för privatanställda arbetare regleras i ett avtal mellan SAF – numera Svenskt Näringsliv – och LO från år 1996. Pensionsplanen kallas Avtalspension
Avtalspension
Pensionsplanen innehåller ett avtalsreglerat skydd för de anställda av innebörd att om en arbetsgivare underlåter att teckna försäkringar för sina anställda i enlighet med kollektivavtalet kommer försäkringsersättning ändå att betalas ut till de anställda.
316
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
Ersättningen betalas ut av försäkringsbolaget, som därefter riktar återkrav mot arbetsgivaren. Infrias inte kravet täcks kostnaderna av gemensamma fonder. Motsvarande skydd saknas för anställda som inte omfattas av kollektivavtal.
Ålderspension
Den anställde arbetaren börjar tjäna in ålderspension enligt Avtalspension
Huvudregeln är att pensionen betalas ut från och med den kalendermånad under vilken den enskilde fyller 65 år. Pensionen kan tidigast börja betalas ut från 55 års ålder. Pensionsförmånen är livsvarig men om den anställde önskar kan den betalas ut under en begränsad tid.
Pensionens storlek är beroende av värdet av de tillgodoräknade premierna och avkastningen på dessa, vid vilken tidpunkt utbetalningen av pensionsförmånen påbörjas och om pensionen skall betalas ut livsvarigt eller under en begränsad tidsperiod.
Från och med år 1998 är det den enskilde som själv väljer hur pensionspremien skall förvaltas och i vilken form sparandet skall ske. Sparandet kan ske i en traditionell pensionsförsäkring eller en fondförsäkring. En enskild arbetsgivare har också möjlighet att tillhandahålla förvaltning av de anställdas pensionspremier i egen regi tryggad genom kreditförsäkrad bokföring av pensionsskuld eller avsättning till en pensionsstiftelse.
Försäkringsgivare som skall förvalta pensionskapital med stöd av Avtalspension
Bolag som tillhandahåller traditionell pensionsförsäkring och som har slutit avtal med Fora och som den enskilde har att välja mellan är Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktie-
317
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
bolag, Folksam ömsesidig livförsäkring, Handelsbanken Liv Försäkringsaktiebolag, KPA Pensionsförsäkring AB, Köpmännens Pensionskassa, försäkringsförening, Länsförsäkringar Liv Försäkringsaktiebolag, Nordea Livförsäkring I Sverige AB, Nya Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv, Livförsäkringsaktiebolaget Skandia och SPP Livförsäkring AB.
Om den enskilde däremot önskar att pensionskapitalet skall placeras i en fondförsäkring finns följande förvaltare att välja mellan; Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag, Folksam LO Fondförsäkringsaktiebolag, Handelsbanken Liv Försäkringsaktiebolag, Länsförsäkringar Fondliv Försäkringsaktiebolag, Nordea Livförsäkring I Sverige AB, Robur Försäkring AB, Fondförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv, Skandia Link Livförsäkringsaktiebolag och SPP Liv Fondförsäkring AB.
Totalt omfattas 1,8 miljoner anställda av Avtalspension SAF- LO. Av dem som erhållit försäkring har 70 procent traditionell försäkring och 30 procent fondförsäkring. 26 procent har valt återbetalningsskydd och fyra procent har valt familjeskydd.
Om den enskilde avstår från att välja kommer pengarna att placeras i en traditionell pensionsförsäkring utan återbetalningsskydd och utan familjeskydd med Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag, som försäkringsgivare.
Återbetalningsskydd
Möjlighet finns att kombinera ålderspensionen med ett återbetalningsskydd. Skyddet innebär att vid den försäkrades dödsfall kommer pensionen att utbetalas till förmånstagare.
Det krävs ingen hälsoprövning för att få återbetalningsskydd om det begärs vid det första möjliga valtillfället eller inom tolv månader efter en s.k. familjehändelse, med vilket menas att den försäkrade gifter sig, blir registrerad partner eller sambo eller får barn. I övriga fall erfordras hälsoprövning.
Återbetalningsskyddet omfattar normalt hela det pensionskapital som tjänats in och som omfattas av pensionsplanen från och med år 1996. Att pensionskapitalet har förvaltats av olika förvaltare saknar betydelse. För anställda som lider av en allvarlig sjukdom beviljas dock återbetalningsskydd enbart avseende premier som tjänats in från och med året efter valet av återbetalningsskydd.
318
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
Återbetalningsskyddet kvarstår även efter det att ålderspensionen börjat betalas ut, om det inte väljs bort. Det är inte möjligt att välja till återbetalningsskydd i de fall då ålderspensionen har börjat betalas ut.
Återbetalningsskyddet är konstruerat så att vid dödsfall innan ålderspension börjar betalas ut till den försäkrade, utbetalas värdet av det intjänade pensionskapitalet till förmånstagare i fem år. Vid dödsfall efter det att ålderspension börjat utbetalas till den försäkrade, utbetalas det återstående pensionskapitalet till förmånstagare under den resterande utbetalningstiden, dock senast 20 år efter det att ålderspensionen började betalas ut.
Valet av återbetalningsskydd påverkar pensionens storlek. Återbetalningsskydd under yrkesverksam tid fram till 65 års ålder reducerar pensionskapitalet med mellan tre och fem procent.
Familjeskydd
Ålderspensionen kan kombineras med ett familjeskydd, vilket kan jämställas med en tidsbegränsad efterlevandepension som vid den försäkrades död betalas ut till förmånstagare under fem års tid efter dödsfallet. Familjeskyddets omfattning utgörs av ett eller två prisbasbelopp per år i fem år. Om familjeskyddet inte väljs vid första valtillfället erfordras hälsodeklaration liksom vid en höjning av försäkringsbeloppet från ett till två prisbasbelopp. Om den enskilde lider av en allvarlig sjukdom beviljas inte familjeskydd. Familjeskyddet upphör att gälla vid utgången av det år den försäkrade fyller 65 år eller då skyddet väljs bort. Kostnaden för familjeskyddet uppgår till 504 kr respektive 1 008 kr per år (år 2003) beroende på om skyddsbeloppet uppgår till ett eller två prisbasbelopp. Någon möjlighet att välja bolag som skall administrera familjeskyddet finns inte utan det är AFA Livförsäkringsaktiebolag som är försäkringsgivare.
Ett förmånstagarförordnande kan vara antingen generellt eller särskilt. Det generella förordnandet innebär att det är i första hand den försäkrades make eller sambo och i andra hand den försäkrades arvsberättigade barn som är förmånstagare. Något särskilt anmälningsförfarande erfordras inte. Om den försäkrade däremot önskar att annan person skall sättas in som förmånstagare krävs skriftlig anmälan. Ett sådant förordnade kan endast omfatta make/registrerad partner eller tidigare make/registrerad partner,
319
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
sambo eller tidigare sambo eller barn/styvbarn/fosterbarn till den försäkrade eller den försäkrades partner eller tidigare partner, dvs. endast sådana personer som enligt inkomstskattelagen kan vara förmånstagare till en pensionsförsäkring.
Saknas förmånstagare görs ingen utbetalning.
Premiebefrielseförsäkring
Vid den försäkrades arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall, för tid utöver sjuklöneperiod enligt lagen (1991:1047) om sjuklön samt vid föräldraledighet med föräldrapenning i samband med barns födelse betalas premien till den försäkrades ålderspension och eventuellt familjeskydd av premiebefrielseförsäkringen. Vid föräldraledighet betalas premien under högst elva månader per födsel. Premien betalas vidare när den försäkrade uppbär livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring utan att samtidigt uppbära sjukersättning eller aktivitetsersättning, t.ex. om den enskilde på grund av arbetsskadan har tvingats att byta till arbete med lägre lön.
För att den anställde skall omfattas av premiebefrielseförsäkringen krävs att han var arbetsför till minst 25 procent vid anställningens början. Om arbetsförmågan var nedsatt vid anställningens början och alltjämt består omfattar premiebefrielsen endast en senare inträffad ytterligare nedsättning av arbetsförmågan med minst 25 procent. Premiebefrielsen är proportionell till graden av arbetsoförmåga.
Premien för premiebefrielseförsäkringen uppgår till 0,72 procent (år 2003).
Premiebefrielseförsäkringen omfattar även ett efterskydd vid sjukdom. Försäkringen täcker även sjukfall som har inträffat inom tre månader från anställningens upphörande, förutsatt att den försäkrade inte erhållit motsvarande skydd på annat sätt.
Övergångsregler för personer födda
Föregångare till Avtalspension
320
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
som före år 1996 har tjänat in pensionsförmåner enligt den gamla planen.
Livsarbetstidspension
Inom vissa branscher har parterna utöver Avtalspension
Industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän
Inledning
Kollektivavtalade tjänstepensionsförmåner för privatanställda tjänstemän regleras i ett avtal mellan SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) och Privattjänstemannakartellen (PTK) från år 1969 som benämns Industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän
Överenskommelsen mellan dåvarande SAF och PTK kan karakteriseras som en rekommendation till berörda arbetsgivarförbund och tjänstemannaförbund att träffa kollektivavtal i enlighet med överenskommelsen. Företag som är anslutna till Svenskt Näringsliv är skyldiga att tillämpa
321
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
obestånd.
Företag som är bundna av kollektivavtal försäkrar alltid ITP- planen i försäkringsbolaget Alecta pensionsförsäkring, ömsesidigt. Detsamma gäller företag som har tecknat ett s.k. hängavtal. För företag som genom en frivillig överenskommelse har anslutit sig till
Allmänna utgångspunkter för planen m.m.
Förutsättningar för att de anställda skall omfattas av planen
Alla tjänstemän utom VD i aktiebolag omfattas av
322
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
En person som är anställd som vikarie, praktikant eller i övrigt för viss tid eller visst arbete omfattas av
För deltidsanställd personal gäller att arbetstiden måste uppgå till minst 8 timmar per vecka hos samma arbetsgivare för att ITP- planen skall bli tillämplig.
Byte av anställning, efterskydd m.m.
Vid byte av anställning inom
Om den anställde däremot byter arbete till ett annat avtalsområde upphör
Om den enskilde väljer att gå i pension i förtid - tidigast från 62 års ålder – slutbetalas premierna för ålderspension, familjepension och ITPK trots att den enskilde har slutat sin anställning. Vid sådan förtida avgång betalas premierna via kollektiva fonder.
323
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
Beräkning av tjänstetid
Krav på tjänstetid uppställs för
Fastställande av pensionsmedförande lön
Ersättningar enligt
Vissa begränsningsregler gäller dock vid löneökningar de sista fem åren före pensioneringen såvitt avser ålderspension och familjepension. Det finns två sätt att begränsa lönehöjningens påverkan på den pensionsmedförande lönen – s.k. lönekapning och sextiondelsreduktion. Lönekapning innebär att lönehöjningar som ges under de fem sista åren före pensionsåldern och som överstiger ett visst fastställt takbelopp inte anses pensionsmedförande. Sextiondelsreduktionen innebär att den del av lönehöjningen som är större än inflationen, men mindre än den tidigare nämnda lönekapningen, endast är pensionsgrundande med så många
324
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
sextiondelar som motsvarar de månader som tjänstemannen har kvar till pensionsåldern.
Ålderspension
En anställd har rätt till ålderspension från ITP från 28 års ålder. Det är den sista lönen som ligger till grund för pensionen, s.k. pensionsmedförande lön. Ersättningarna enligt
Pensionsåldern är normalt 65 år men det är möjligt att ta ut pensionen i förtid från 55 års ålder genom ett s.k. förtida uttag eller att skjuta upp pensionen så att den börjar utbetalas från senast 70 års ålder, vilket benämns uppskjutet uttag.
Ålderspension utges livsvarigt. Storleken på pensionsförmånen utges med en viss bestämd procentsats av den pensionsmedförande lönen. Olika procentsatser gäller för olika inkomstskikt. För lön upp till 7,5 inkomstbasbelopp utgör ålderspensionen tio procent av den pensionsmedförande lönen. För lön som överstiger 7,5 inkomstbasbelopp upp till 20 inkomstbasbelopp utgör ålderspensionen 65 procent och för lön som överstiger 20 inkomstbasbelopp upp till 30 inkomstbasbelopp utgör ålderspensionen 32,5 procent av löneunderlaget. För de anställda som har en lägre ordinarie pensionsålder än 65 år uppgår ålderspensionen för lön upp till 7,5 inkomstbasbelopp 65 procent av löneunderlaget fram till 65 års ålder och därefter motsvarar pensionsförmånen tio procent av lönen. I övrigt överensstämmer ersättningsnivåerna med övriga anställda. Om den anställde har en kortare tjänstetid än 360 månader reduceras ålderspensionen proportionerligt.
Kompletterande ålderspension, ITPK
Den kompletterande ålderspensionen enligt
325
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
ITPK är en avgiftsbestämd pension, vilket innebär att det inte finns några garantier om hur stor pensionsförmånen kommer att bli. Pensionskapitalets storlek bestäms av värdet av de inbetalda premierna och under hur lång tid premier betalas in, den tid som pensionen skall betalas ut samt avkastningen på pensionskapitalet.
Tjänstemän som omfattas av
ITPK innehåller flera olika valmöjligheter för den enskilde. Den s.k. kompletteringspensionen, eller egenpensionen, kan placeras i en traditionell pensionsförsäkring eller i en fondförsäkring.
Om den enskilde önskar att pensionskapitalet skall placeras i en traditionell pensionsförsäkring finns följande bolag att välja mellan; Arbetsmarknadsförsäkringar pensionsförsäkringsaktiebolag, Folksam ömsesidig livförsäkring, Handelsbanken Liv Försäkringsaktiebolag, KPA Pensionsförsäkring AB, Nordea Livförsäkring I Sverige AB, Länsförsäkringar Liv Försäkringsaktiebolag, Nya Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv, Försäkringsaktiebolaget Skandia och SPP Livförsäkring AB.
Om den enskilde i stället föredrar att pensionspengarna placeras i en fondförsäkring finns följande bolag att tillgå; Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag, Folksam LO Fondförsäkringsaktiebolag, Folksam Fondförsäkringsaktiebolag, Handelsbanken Liv Försäkringsaktiebolag, KPA Fondförsäkring AB, Länsförsäkringar Fondliv Försäkringsaktiebolag, Robur Försäkring AB, Fondförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv, Skandia Link Livförsäkringsaktiebolag och SPP Liv Fondförsäkring AB.
Om den enskilde inte gör något aktivt val kommer pensionskapitalet att placeras i den s.k. ursprungliga ITPK, dvs. en egenpension utan återbetalningsskydd med en grundränta, som år 2003 uppgick till 2,6 procent.
Egenpensionen är att beteckna som en renodlad ålderspension. Pensionsåldern är normalt 65 år men pensionen kan tas ut från tidigast 55 år eller senast från 70 års ålder. Det är möjligt att förstärka efterlevandeskyddet genom tillval av familjeskydd och återbetalningsskydd.
326
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
ITPK Familjeskydd
Familjeskyddet kan karakteriseras som en form av tidsbegränsad efterlevandepension som betalas ut till den avlidnes förmånstagare. Familjeskyddet upphör att gälla vid tidpunkten för pensionering. Det finns två nivåer av familjeskyddet att välja mellan. Skyddsbeloppet kan uppgå till antingen ett eller två förhöjda prisbasbelopp och för år 2004 uppgår kostnaden för försäkringen till 40 kr respektive 80 kr per månad beroende på försäkringsbeloppets storlek. Premien fastställs årsvis och dras från den
Make, registrerad partner eller sambo och barn oavsett ålder är förmånstagare enligt ett generellt förmånstagarförordnande. Den enskilde har möjlighet att ändra det generella förordnandet genom upprättande av ett särskilt förmånstagarförordnande. Begräsningar i valet av förmånstagare uppställs dock i inkomstskattelagen. Förmånstagare i ett särskilt förordnande kan vara endast make eller tidigare make, sambo eller tidigare sambo, registrerad partner eller tidigare registrerad partner samt barn, styvbarn eller fosterbarn till den försäkrade eller någon av de tidigare nämnda personkategorierna. Det är även möjligt att genom ett särskilt förmånstagarförordnande ändra den inbördes ordningen mellan förmånstagarna liksom att fördela belopp mellan dessa.
Familjeskyddet betalas ut under fem års tid. Månadsutbetalningen under år 2004 uppgår till 3 342 kr vid ett försäkringsbelopp om ett förhöjt prisbasbelopp och till 6 683 kr då försäkringsbeloppet är två förhöjda prisbasbelopp. En förmånstagare kan under utbetalningstiden avstå från att vara förmånstagare, vilket får till följd att pensionen betalas ut till den förmånstagare som står närmast i turordning. Det är inte möjligt att återkalla ett beslut om avstående. Rätten till ersättning enligt familjeskyddet påverkas inte av om den efterlevande maken gifter om sig eller blir sammanboende.
Till familjeskyddet finns ett efterskydd som gäller under tre månaders tid om försäkringen upphört på grund av byte av anställning eller liknande. Vidare finns det möjlighet att utan hälsoprövning teckna en fortsättningsförsäkring när familjeskyddsförsäkringen upphört att gälla. Fortsättningsförsäkringen innebär att det befintliga skyddet upprätthålls men att det är den enskilde som betalar premierna.
327
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
ITPK:s familjeskydd kan tecknas hos KAF Kollektivavtalsförsäkring, ömsesidigt. För företag som har frivillig ITP tecknas ITPK familjeskydd i Bliwa Livförsäkring, ömsesidigt.
Egenpension med eller utan återbetalningsskydd
Återbetalningsskyddet innebär att egenpensionen tillfaller de efterlevande då den försäkrade avlider. Pensionskapitalet utbetalas som en efterlevandepension under fem års tid. Kostnaden för återbetalningsskyddet dras från det samlade pensionskapitalet.
Om den enskilde avlider innan pensionen har börjat betalas ut kommer värdet av de inbetalda pensionsavgifterna att tillfalla de efterlevande under förutsättning att återbetalningsskydd har tecknats. Om den enskilde däremot avlider efter att pensionen har börjat betalas ut och ett återbetalningsskydd alltjämt är knutet till försäkringen utges pensionen till de efterlevande under den resterande utbetalningstiden.
Förmånstagare till återbetalningsskyddet är samma personkrets som för ITPK Familjeskydd och det är möjligt att frångå det generella förmånstagarförordnandet genom ett särskilt förordnande.
Om egenpensionen inte kombineras med återbetalningsskydd kommer pensionskapitalet att utbetalas som en ålderspension till den försäkrade under en begränsad tid eller livsvarigt. Förutsättningen är att den försäkrade är i livet. Vid dödsfall sker ingen utbetalning och de efterlevande får ingen ersättning. Vid ändrade familjeförhållanden kan försäkringen kompletteras med ett återbetalningsskydd.
Sjukpension
Förutsättningen är att den anställde har fyllt 18 år och omfattas av
328
SOU 2004:101 Bilaga 3
90 dagar i följd men den anställde varit sjuk vid flera tillfällen under den senaste tolvmånadersperioden, inträder rätten till sjukpension efter sammanlagt 105 kalenderdagar.
Vid fullständig arbetsoförmåga utges hel sjukpension och om arbetsoförmågan är partiell utges sjukpension proportionellt i förhållande till graden av arbetsoförmåga, dock minst 25 procent.
Sjukpensionens storlek varierar och är beroende av lönens storlek och på om den anställde uppbär sjukpenning, aktivitets- eller sjukersättning. Sjukpensionen beräknas på den av arbetsgivaren anmälda årslönen. Under de första 90 sjukdagarna utges inte sjukpension över huvud taget. Från och med den 91:a sjukdagen utges ingen sjukpension på lön under 7,5 prisbasbelopp så länge sjukpenning betalas ut. För lön som överstiger 7,5 prisbasbelopp upp till 20 inkomstbasbelopp utges sjukpension om 65 procent av lönen under motsvarande period. För lön som överstiger 20 inkomstbasbelopp upp till 30 inkomstbasbelopp utges sjukpension om 32,5 procent av lönen. Vid tillämpning av karensregeln om 105 dagar uppgår sjukpensionens storlek till 10 procent, 65 procent respektive 32,5 procent av lönen i de olika löneintervallarna.
Om den anställde i stället uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning utges sjukpension enligt
| med 65 procent | av | lönen. | För lön som överstiger |
| 20 inkomstbasbelopp | upp | till | 30 inkomstbasbelopp utges |
sjukpension om 32,5 procent då den anställde uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning.
Då den anställde har rätt till sjukpensionen blir arbetsgivaren befriad från att betala premier under den fortsatta sjukskrivningsperioden. Premierna betalas i stället via en särskild premiebefrielseförsäkring. Premiebefrielsen gäller så länge den anställde har rätt till sjukpension från ITP, dock längst till 65 år, och är inte beroende av årslönens storlek.
Sjukpensionen gäller så länge anställningen består men försäkringen har kompletterats med ett efterskydd, som innebär att sjukpension enligt ITP utbetalas om den anställde blir sjuk inom tre månader efter det att anställningen har upphört. Förutsättningen är att den anställde inte kommer i åtnjutande av motsvarande förmåner genom en ny anställning och att karenstiden för sjukpensionen är uppfylld.
329
Bilaga 3 SOU 2004:101
Familjepension
Det är den enskilde försäkringsgivaren som ansvarar för ITP:s familjepension. Förutsättningen för att familjepension skall betalas
| ut är att den avlidne | var över 28 | år och hade en lön | över |
| 7,5 inkomstbasbelopp. | Familjepension | betalas också ut om | den |
avlidne var äldre än 65 år under förutsättning att vederbörande före pensioneringen hade en lön som översteg 7,5 inkomstbasbelopp. Familjepension betalas alltså inte ut för lön som understiger 7,5 inkomstbasbelopp.
Rätt att uppbära familjepension har efterlevande make och registrerad partner om vederbörande gift sig med den avlidne innan denne fyllde 60 år eller om giftermålet ingicks efter det att den avlidne fyllt 60 år och äktenskapet varat i minst fem år eller paret hade gemensamma barn. Sambo har däremot inte rätt till familjepension. Biologiska och adopterade barn till den avlidne vilka inte har fyllt 20 år har också rätt till familjepension. Barnet har rätt att uppbära familjepension till och med den månad barnet fyller 20 år.
Familjepension utbetalas hela livet under förutsättning att den efterlevande maken inte ingår nytt äktenskap. Rätt till familjepension upphör om den efterlevande maken gifter om sig före 60 års ålder. Rätten till familjepension påverkas däremot inte av att den efterlevande maken blir sammanboende.
Hel familjepension utges med ett belopp som bestäms av ett
| grundbelopp baserat | på inkomsten. | För lön som överstiger |
| 7,5 inkomstbasbelopp | upp till 20 | inkomstbasbelopp utgör |
grundbeloppet för familjepension 32,5 procent av inkomsten. För
| lön | som | överstiger | 20 | inkomstbasbelopp | upp | till |
| 30 inkomstbasbelopp utgör grundbeloppet 16,25 | procent | av | ||||
inkomsten. Familjepensionen reduceras om den avlidne hade kortare beräknad tjänstetid än 360 månader, dvs. 30 år.
Familjepension till make utan pensionsberättigat barn utges med 100 procent av grundbeloppet. Till make och ett barn utges 130 procent av grundbeloppet och för make och två barn utges 150 procent. För varje tillkommande barn utges ytterligare tio procent av grundbeloppet. Om den avlidne efterlämnar endast barn och ingen make utges 75 procent av grundbeloppet för ett barn, 110 procent av grundbeloppet för två barn, 135 procent för tre barn, 150 procent för fyra barn och för varje ytterligare barn 10 procent.
330
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
Alternativ ITP eller s.k. ”tiotaggarlösningar”
Anställda som har en lön som överstiger tio inkomstbasbelopp ges enligt
Genom den alternativa ITP erhåller den anställde en individuell pensionsöverenskommelse avseende ålders- och familjepensionen på den del av lönen från 7,5 till 30 inkomstbasbelopp. Den anställde är inte tvungen att använda hela utrymmet för alternativ ITP utan det är möjligt att byta ut bara en viss del av löneutrymmet, t.ex. att låta lönedelen upp till tio inkomstbasbelopp omfattas av den vanliga ITP och att alternativ ITP skall gälla därutöver. Den del av lönen som understiger 7,5 inkomstbasbelopp omfattas alltjämt av den vanliga
Bestämmelser om premien och dess storlek för alternativ ITP saknas i
331
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
tecknas antingen i form av en traditionell pensionsförsäkring eller som en fondförsäkring.
Möjligheten att välja alternativ ITP är fastslagen i
År 2003 fanns det ca 150 000 tjänstemän som omfattades av ITP- planen och vilkas pensionsmedförande lön översteg tio inkomstbasbelopp, dvs. ca totalt 20 procent av alla de tjänstemän som omfattas av planen.
Frivillig ITP och
Inledning
332
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
förmåner i enlighet med
Tre olika varianter av frivillig ITP och
1.pensionsavtal som är ingånget mellan andra avtalsparter än förbund inom Svenskt Näringsliv och PTK och vars innehåll inte är helt överensstämmande med den traditionella
2.pensionsavtal som är ingånget mellan förbund inom Svenskt Näringsliv och PTK men vars innehåll inte är helt överensstämmande med den traditionella
3.pensionsavtal vars pensionsförmåner har samma sakliga innehåll som den traditionella
Pensionsplaner med andra avtalsparter och annat avtalsinnehåll
Bankernas tjänstepension
Anställda i bank- och finansbranschen omfattas av Pensionsavtal för anställda i bank, eller
På bankområdet finns huvudsakligen tre olika alternativa former för att placera och trygga tjänstepensioner. Pensionskapitalet kan avsättas till en pensionsstiftelse eller placeras i en pensionsförsäkring. Pensionsförsäkring kan tecknas antingen i SPP Livförsäkring AB eller i en pensionskassa, t.ex. Sparinstitutens Pensionskassa, försäkringsförening (SPK). Eftersom SPK är en understödsförening är det endast anställda i sparbanksrörelsen och företag som står denna nära som kan teckna försäkring i pensionskassan. Skandinaviska Enskilda Banken AB (SEB),
333
Bilaga 3 SOU 2004:101
Svenska Handelsbanken AB, Nordea bank AB och Den Danske Bank International S.A. har egna pensionsstiftelser. Handelsbanken ansvarar själv för administrationen av den egna pensionsstiftelsen medan de övriga bankerna har överlåtit administrationen till Bankanställdas pensionstjänst (BPT).
Särskild barnpension och särskild efterlevandepension är två ytterligare förmåner som skiljer
| make. Ersättningen uppgår till 20 procent | av lönen | upp till |
| 7,5 inkomstbasbelopp. Någon hänsyn till | tjänstetid | tas inte. |
Pensionsförmånen utbetalas till dess att den efterlevande fyller 65 år, dock alltid i minst 5 år.
Enligt
334
SOU 2004:101 Bilaga 3
Läkare, tandläkare och tandtekniker som är anställda i Praktikertjänst AB omfattas av Pensionsplan för i Praktikertjänst AB anställda läkare, tandläkare m.fl.
I
Andra skillnader mellan
Anställda på tidningsföretag m.m.
De anställda på tidningsföretag är ett exempel på personal som omfattas av en pensionsplan som inte helt överensstämmer med den traditionella
335
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
Ett ytterligare exempel på en pensionsplan som kan betecknas som en
Studiecirkelledare som är anställda i folkbildningsföretag omfattas av en pensionsplan som har ingåtts mellan Folkbildningsförbundet och Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbunds Samverkansråd och Svenska Teaterförbundet. Avtalet innehåller inga avvikelser från den traditionella
Pensionsplaner med samma avtalsparter men annat avtalsinnehåll
Försäkringsplanen
Anställda i försäkringsbolag omfattas av en pensionsplan som benämns Pensionsplan för försäkringsbranschen, allmänt kallad försäkringsplanen
Pensionsutfästelserna enligt
336
SOU 2004:101 Bilaga 3
20 år. Barnpensionen utbetalas med 16 procent av den pensionsmedförande lönen upp till högst 7,5 förhöjda prisbasbelopp.
Ersättningsnivån för ålderspension från och med 65 års ålder är överensstämmande för de båda planerna med undantag för att
För försäkringstjänstemän som slutar sin anställning i förtid, dock tidigast vid 62 års ålder, är
Enligt
337
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
Övriga pensionsplaner
Ett pensionsavtal för sjöbefäl har ingåtts mellan Sjöfartens Arbetsgivarförbund och Sveriges Fartygsbefälsförening och Sjöbefälsförbundet. Pensionsplanen skiljer sig från den traditionella
Anställda på TeliaSonera AB omfattas av en pensionsplan som har ingåtts mellan Almega och Facket för Service och kommunikation (SEKO), Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF), Ledarna och Civilingenjörsförbundet (CF). Pensionsplanen avviker från
Anställda på Vattenfall AB omfattas av en pensionsplan som har ingåtts mellan Energiföretagens Arbetsgivarförening och SEKO, SIF, Ledarna och CF. Avtalet omfattar all personal och avviker från
Svenskt Näringsliv och PTK har ingått ett pensionsavtal för anställda i bemanningsföretag och för personliga assistenter. Pensionsplanen har anpassats till de särskilda förhållanden som gäller för dessa grupper och skiljer sig från
Pensionsplaner med samma avtalsinnehåll men andra avtalsparter
Anställda inom Sveriges
Anställda i privata fastighetsbolag som är anslutna till Fastigo AB, som är en arbetsgivarorganisation inom fastighetsbranschen, omfattas av ett pensionsavtal som till sitt innehåll är helt
338
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
överensstämmande med
Pensionsavtal för anställda inom kooperationen
Inledning
Olika pensionsavtal gäller för anställda i kooperationen beroende på avtalsområde. Kollektivanställda arbetare inom kooperationen omfattas av en pensionsplan som benämns Kooperationens avtalspension (KAP) medan tjänstemän som är anställda inom kooperationen omfattas av pensionsplanen Kooperationens tilläggspension, den s.k.
Kooperationens avtalspension (KAP)
Kollektivanställda arbetare inom kooperationen omfattas av pensionsplanen Kooperationens avtalspension (KAP). Avtalet är ingånget mellan KFO och LO. Pensionsplanen administreras av KP Pension & Försäkring.
Avtalet är i stort sett helt överensstämmande med den pensionsplan som gäller för privatanställda arbetare enligt Avtalspension
Kooperationens tilläggspension (KTP)
Tjänstemän som är anställda inom kooperationen omfattas av en pensionsplan som benämns Avtal om plan för kooperationens tilläggspension för tjänstemän och arbetsledare (KTP). Avtalet är ingånget mellan Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO)
339
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
och Privattjänstemannakartellen (PTK) respektive KFO och Handelsanställdas förbund (Handels).
För anställda i kooperationens försäkringsbolag, t.ex. Folksam och KP Pension & Försäkring, har det ingåtts ett särskilt avtal om tilläggspension. Avtalet är i stort sett överensstämmande med den pensionsplan som gäller för övriga försäkringsbranschen, den s.k.
Anställda inom folkrörelsen och fackföreningsrörelsen, dvs. personer som är anställda i Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Vänsterpartiet, fackföreningar med anknytning till folkrörelsen, Folkets Hus, folkhögskolor och företag som har anknytning till folkrörelsen, omfattas av pensionsplanen Avtal om plan för kooperationens tilläggspension för tjänstemän och kontorister. Avtalet är ingånget mellan Arbetarrörelsens förhandlingsorganisation (AFO) och Handels. Personal som arbetar inom Arbetarnas bildningsförbund (ABF) omfattas av ett separat avtal som är ingånget mellan Arbetarnas bildningsförbunds Förhandlingsorganisation (ABFF) och Handels. De båda avtalen är likalydande och bygger i stort sett på
En annan skillnad mellan de båda planerna är att
340
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
Som det tidigare nämnts är den pensionsplan som anställda inom folkrörelsen och ABF omfattas av i princip överensstämmande med
Pensionsavtal för arbetstagare hos staten m.fl. (PA 03)
Inledning
Statsanställd personal samt vissa jämförbara grupper omfattas av Pensionsavtal för arbetstagare hos staten m.fl. (PA 03). Avtalet är slutet mellan Arbetsgivarverket och de centrala arbetstagarorganisationerna på det statliga avtalsområdet, såsom Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), SEKO och Offentliganställdas Förhandlingsråd (OFR) och ersätter de gamla pensionsavtalen
PA 03 kan beskrivas som en i huvudsak avgiftsbestämd plan med förmånsbestämda inslag. Pensionsförmånerna utgörs av avgiftsbestämd pension i form av individuell ålderspension och kompletterande ålderspension samt de förmånsbestämda pensionerna som utgörs av ålderspension, sjukpension, efterlevandepension och s.k. intjänad pension.
I princip är det den anställdes födelseår som är avgörande för vilken pensionsplan som är tillämplig. För att den anställde skall omfattas av PA 03 krävs att vederbörande är född år 1943 eller senare, har fyllt 18 år, inte har uppnått pensionsåldern enligt avtalet vid anställningens början och inte uppbär tjänstepension vid anställningstidpunkten såvida inte arbetsgivaren medgivit det. För de grupper av anställda vars pensionsålder är 60 år krävs att de är födda år 1948 eller senare för att de skall omfattas av PA 03. Även anställda vid affärsverk, dvs. Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Svenska kraftnät omfattas av PA 03. Däremot tillämpas inte PA 03 på personal som är anställd vid de affärsverk som bolagiserades under
341
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
SJ AB. Härutöver är PA 03 bl.a. tillämpligt för vissa
Pensionsåldern enligt PA 03 är 65 år. Pensionsåldern för flygledare och yrkesofficerare är 60 år och uppnås vid utgången av den månad då 60 års ålder uppnås. Den anställde har dock lagstadgad rätt att kvarstå i tjänst till 67 års ålder. Om den anställde väljer att arbeta till 67 års ålder tjänar vederbörande dock inte in någon ytterligare pensionsrätt eftersom pensionsåldern i PA 03 är 65 år.
PA 03 stadgar att pensionsrätt som har intjänats före den 31 december 2002 omvandlas till fribrev både för arbetstagare som var anställda i staten vid nämnda tidpunkt och för personer som tidigare har varit anställda i staten och som återanställs i staten därefter. Fribrevens belopp är lika med det intjänade pensionskapitalet. Fribreven värdesäkras under den anställdes yrkesverksamma tid genom anknytning till prisbasbeloppets förändring. Detsamma gäller anställd som avgår från sin anställning av annan anledning än att rätt till sjukpension inträder.
Den förmånsbestämda ålderspensionen, sjukpensionen och efterlevandepensionen värdesäkras genom att pensionerna knyts till prisbasbeloppet och räknas om när detta ändras.
Anställd som avgår från sin anställning omfattas av ett efterskydd under tre månaders tid avseende sjukdom och dödsfall, såvida inte arbetstagaren erhållit motsvarande skydd i annan anställning.
PA 03 innehåller övergångsbestämmelser avseende vissa bestämmelser och förmåner i
Avgiftsbestämd ålderspension
Den avgiftsbestämda ålderspensionen består av två delar; individuell ålderspension och kompletterande ålderspension (KÅPAN).
342
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
Individuell ålderspension
Individuell ålderspension tjänas in från 23 års ålder till pensionsåldern, som i normalfallet är 65 år. Avgiften, som betalas av arbetsgivaren, uppgår till motsvarande 2,3 procent av den utbetalda lönen upp till 30 inkomstbasbelopp. Anställda vars pensionsålder år 60 år tillgodoräknas dessutom en engångsavgift i samband med att vederbörande uppnår pensionsåldern.
Den anställde har möjlighet att välja hur pensionskapitalet skall förvaltas och kan därvid välja mellan att placera pengarna i en traditionell pensionsförsäkring eller en fondförsäkring.
Om den enskilde önskar att pensionskapitalet skall placeras i en traditionell pensionsförsäkring finns följande alternativ att välja mellan; Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag, Arkitekternas Pensionskassa, försäkringsförening, Folksam ömsesidig livförsäkring, Försäkringsföreningen för det statliga området (FSO), Handelsbanken Liv Försäkringsaktiebolag, KPA Pensionsförsäkring AB, Länsförsäkringar Liv Försäkringsaktiebolag, Nordea Livförsäkring I Sverige AB, Nya Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv, Livförsäkringsaktiebolaget Skandia och SPP Livförsäkring AB.
Om den enskilde i stället föredrar att pengarna placeras i en fondförsäkring finns följande bolag att välja mellan; Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag, Folksam LO Fondförsäkringsaktiebolag, Folksam Fondförsäkringsaktiebolag, Sparliv Livförsäkring AB, Handelsbanken Liv Försäkringsaktiebolag, KPA Fondförsäkring AB, Länsförsäkringar Fondliv Försäkringsaktiebolag, Nordea Livförsäkring II Sverige AB, Robur Försäkring AB, Fondförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv, Skandia Link Livförsäkringsbolag och SPP Liv Fondförsäkring AB.
Det finns inget som hindrar den enskilde från att byta sparform. Det är även möjligt att byta försäkringsgivare men det får ske endast en gång per år. Vid sådant byte av bolag gäller som huvudregel att det ackumulerade pensionskapitalet inte får flyttas med till den nya försäkringsgivaren.
Både den traditionella pensionsförsäkringen och fondförsäkringen kan kompletteras med ett återbetalningsskydd. Tillval av återbetalningsskydd påverkar storleken på den framtida utbetalningen av pensionen. Återbetalningsskyddet innebär att värdet av den individuella ålderspensionen utbetalas till de
343
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
efterlevande om den anställde avlider före pensioneringen. Vid ändrade familjeförhållanden är det möjligt att välja till eller att välja bort återbetalningsskyddet. Om den anställde inte har tecknat återbetalningsskydd erhåller de efterlevande arvingarna ingenting utan pengarna tillfaller en gemensam pott för pensionsförsäkrade som valt att inte teckna återbetalningsskydd. Det är endast de som inte har tecknat återbetalningsskydd som får ta del av den gemensamma potten.
Om den anställde inte gör ett aktivt val kommer pensionskapitalet att placeras i en traditionell pensionsförsäkring med återbetalningsskydd och förvaltas av FSO.
Några garantier om storleken på det framtida pensionskapitalet kan inte ges utan det är bl.a. beroende av premieinbetalningarna och storleken på dessa, tidpunkten för utbetalningen av pensionen och marknadsutvecklingen.
Den individuella ålderspensionen utbetalas antingen i samband med ordinarie pensionsavgång eller tidigast vid 61 år i samband med förtida uttag. Om avgången sker i pensioneringssyfte tillgodoräknas den enskilde avgift för tid t.o.m. den månad då ordinarie pensionsålder uppnås. Den individuella ålderspensionen utbetalas i form av en livsvarig ålderspension. Vid förtida uttag kan pensionen tas ut som en temporär pension fram till den ordinarie pensionsåldern. Det finns dock vissa begränsningar om hur stor pension som får tas ut.
Kompletterande ålderspension (KÅPAN)
Kompletterande ålderspension (KÅPAN) utgör den andra delen av den avgiftsbestämda ålderspensionen. KÅPAN förvaltas av FSO och den enskilde har ingen möjlighet att påverka förvaltningen av pensionskapitalet genom egna val.
Avgiften för KÅPAN uppgår till motsvarande 2,0 procent av den utbetalda lönen upp till en årslön om 30 inkomstbasbelopp. Intjänande av KÅPAN sker från 28 års ålder till ordinarie pensionsålder. Arbetstagare kan tillgodoräknas ytterligare avgift under förutsättning att arbetsgivaren efter överenskommelse med de lokala fackliga organisationerna kommit överens om att avstående från lön eller motsvarande förmån i stället skall tillfalla arbetstagaren i form av extra avgift till den kompletterande ålderspensionen.
344
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
Kompletterande ålderspension utbetalas vid samma tidpunkt som den individuella ålderspensionen och kan tas ut antingen som en livsvarig pension eller i form av en temporär pension.
Förmånsbestämd ålderspension
Den förmånsbestämda ålderspensionen består av ålderspension på inkomster över 7,5 inkomstbasbelopp och ålderspension enligt övergångsregler för anställda som är födda
Förmånsbestämd ålderspension på inkomster över 7,5 inkomstbasbelopp
I PA 03 finns en förmånsbestämd ålderspension för anställda med årsinkomster över 7,5 inkomstbasbelopp. Pensionen motsvarar 60 procent av pensionsunderlaget för inkomster från 7,5 inkomstbasbelopp upp till 20 inkomstbasbelopp och för inkomster mellan 20 och 30 inkomstbasbelopp utges 30 procent av pensionsunderlaget.
Den pensionsgrundande lönen består av fast lön oavsett om den har utbetalats eller inte, andra kontanta avlöningsförmåner som har betalats ut med undantag för övertidsersättning och kostnadsersättningar samt naturaförmåner i form av kost eller bostad. Den pensionsgrundande lönen beräknas för helt kalenderår och begränsas till högst 30 inkomstbasbelopp
Pensionsunderlaget beräknas med utgångspunkt för den pensionsgrundande lönen för de fem kalenderåren närmast före avgångsåret. Den pensionsgrundande lönen för de fyra första kalenderåren i femårsperioden räknas om med hjälp av prisbasbeloppet till nivån för det sista året före avgångsåret, dock senast året före det år då arbetstagaren uppnår pensionsåldern. Pensionsunderlaget utgör medeltalet av dessa belopp. Särskilda omräkningsregler finns för arbetstagare som inte kan tillgodoräkna sig fem hela kalenderår. Vid pensionsavgång senare än vid 65 års ålder tjänar den anställde inte någon pensionsrätt och vid beräkningen av pensionsunderlaget är det de fem kalenderåren närmast före det år då arbetstagaren uppnådde pensionsåldern som beaktas.
345
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
Förmånsbestämd ålderspension tjänas in från 28 års ålder och som längst till ordinarie pensioneringstidpunkt. För att den anställde skall vara berättigad till full pensionsförmån krävs 30 års statlig tjänstetid med minst 20 procent av heltidstjänstgöring. I sammanhanget kan det understrykas att det däremot inte krävs att den anställdes inkomst under alla tjänsteåren har legat över takbeloppet om 7,5 inkomstbasbelopp för att den anställde skall vara berättigad till nämnda pensionsförmån. Om anställningstiden är kortare reduceras pensionskapitalet proportionellt i förhållande till den samlade tjänstgöringstiden. Som pensionsgrundande tjänstetid tillgodoräknas även tid inom annat tillämpningsområde för statliga pensionsbestämmelser. Arbetstagare som var anställd i staten den 31 december 2002 och som omfattas av PA 03 den 1 januari 2003 får även tillgodoräkna sig tidigare tjänstetid från andra avtalsområden för tiden dessförinnan i enlighet med tidigare pensionsavtal. Den som har varit anställd i staten före den 31 december 2002 och som återanställts efter denna tidpunkt får tillgodoräkna tidigare statlig tid. Förutsättningen för att tid före den 1 januari 2003 skall få tillgodoräknas är att arbetstiden har uppgått till minst 40 procent av heltidstjänstgöring. Som pensionsgrundande tjänstetid räknas vidare ledighet utan lön som varar högst åtta månader. Undantag gäller dock då den anställde är ledig för att inneha annan anställning. Vidare räknas även ledighet för längre tid till följd av sjukdom eller arbetsskada som pensionsgrundande tjänstetid liksom ledighet för vilken havandeskapspenning eller föräldrapenning utgetts.
Storleken på den förmånsbestämda ålderspensionen är beroende av dels den pensionsgrundande lönen de fem sista åren före pensioneringen, dels pensionsgrundande tjänstetid. I förmånsbeloppet inräknas eventuellt förmåner som tjänats in under anställningstid som tillgodoräknats för ålderspensionen. För anställda med 60 års pensionsålder beräknas storleken på pensionen mellan 60 och 65 år enligt särskilda regler.
Förmånsbestämd ålderspension kan tas ut tidigast från 61 års ålder, förutsatt att den anställde då går i pension. Pensionsförmånen beräknas då som om avgång skett vid ordinarie pensionsålder. Reducering för det förtida uttaget beräknas enligt försäkringstekniska grunder. Pensionen kan tas ut antingen som en livsvarig pension eller som en temporär pension fram till det ordinarie pensionstillfället. Vid temporärt uttag uppställs vissa begräsningsregler om hur stor pension som får betalas ut. Den
346
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
anställde kan också välja att ta ut pensionen senare genom ett uppskjutet uttag varvid pensionen ökas för varje kalendermånad från
Bestämmelser om samordning finns med innebörd att ålderspension som inte är minskad på grund av förtida uttag skall före 65 års ålder minskas med sådan ersättning som utges med stöd av lagen (1962:381) om allmän försäkring avseende samma inkomstförlust. Samordningsreglerna gäller inte för ålderspension från den allmänna försäkringen.
Övergångsregler för anställda födda
PA 03 innehåller övergångsregler för anställda som har färre än 30 år på sig att tjäna in den individuella ålderspensionen som ingår i PA 03. Till följd härav kompletteras den individuella ålderspensionen genom övergångsregler med en förmånsbestämd ålderspension för dem som är födda
Sjukpension
Sjukpensionsförmåner tjänas inte in på samma sätt som ålderspensionen och storleken på förmånen påverkas därför inte av faktorer som tjänstetid. Förutsättningen för att sjukpension skall betalas ut är att den enskilde är anställd när sjukpensionsfallet inträffar. En person som tidigare har varit anställd i statlig tjänst är inte berättigad till sjukpension enligt PA 03.
En anställd som har beviljats hel sjukersättning som inte är tidsbegränsad har rätt till sjukpension. Sjukpension utges så länge hel sjukersättning utges fram till pensioneringstidpunkten eller tills den anställde avlider.
Anställd som har en nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom är berättigad till tillfällig sjukpension om tidsbegränsad sjukersättning, partiell sjukersättning som inte är tidsbegränsad eller aktivitetsersättning enligt lagen (1962:381) om allmän
347
Bilaga 3 SOU 2004:101
försäkring har beviljats. Tillfällig sjukpension utges från samma tidpunkt då den anställde är berättigad till sjukersättning eller aktivitetsersättning. Tillfällig sjukpension utges så länge som den anställde är berättigad till tidsbegränsad sjukersättning, icke tidsbegränsad partiell sjukersättning eller aktivitetsersättning.
Vid beräkningen av sjukpensionens och den tillfälliga sjukpensionens storlek beaktas inte tjänstetidsfaktorn. För inkomster upp till 7,5 inkomstbasbelopp utbetalas sjukpension
| med 21 procent av | pensionsunderlaget. | För | inkomster | från | |||
| 7,5 inkomstbasbelopp | upp till | 20 | inkomstbasbelopp | utges | |||
| 81 procent av pensionsunderlaget | och | för | lön | mellan | 20 | och | |
30 inkomstbasbelopp utbetalas 40,5 procent.
Om sjukersättning eller aktivitetsersättning har beviljats som en partiell förmån utges tillfällig sjukpension i proportion till den partiella förmånen.
Samordning mellan förmånerna i PA 03 och de lagstadgade socialförsäkringsförmånerna skall ske, varvid sjukpension på lönedel upp till 7,5 inkomstbasbelopp minskas med livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.
Efterlevandepension
Efterlevandepensionen enligt PA 03 är en riskförsäkring. Efterlevandepensionen kan följaktligen inte tjänas in.
Förutsättningen för att efterlevandepension skall utbetalas till en efterlevande är att den anställde vid dödsfallet antingen omfattades av PA 03 eller uppbar ålders- eller sjukpension enligt avtalet eller ersättning enligt trygghetsavtalet. Efterlevandepensionen är tvådelad och består av en efterlevandepension till make och en särskild efterlevandepension till barn. Om den avlidne inte efterlämnade någon make kommer även den pensionsförmånen att tillfalla arvsberättigade barn.
Efterlevandepension till make
Efterlevandepension utbetalas till efterlevande make, registrerad partner och sambo. För att sambo skall vara berättigad till efterlevandepension krävs att paret har, har haft eller väntar
348
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
gemensamma barn. Om gemensamma barn saknas krävs att paret har varit gifta med varandra. Efterlevandepension utges också till arvsberättigat barn som inte har fyllt 20 år. Med arvsberättigat barn jämställs barn som har mottagits i adoptionssyfte.
Efterlevandepension utges under sex års tid men längst till dess den anställde skulle ha fyllt 75 år. Pensionsförmånen motsvarar 1,2 prisbasbelopp per år. Om den avlidne hade en årsinkomst över 7,5 inkomstbasbelopp utbetalas ytterligare efterlevandepension. Under det första året utgår ett högre belopp än under de resterande åren. För lön som överstiger 7,5 inkomstbasbelopp upp till 20 inkomstbasbelopp utges under det första året efterlevandepension med 45 procent av pensionsunderlaget och under de återstående fem åren utges 30 procent. För lön mellan 20 inkomstbasbelopp och 30 inkomstbasbelopp utbetalas under det första året 22,5 procent av pensionsunderlaget som efterlevandepension och under de resterande fem åren utbetalas 15 procent i pension.
Om det inte finns någon efterlevande make tillfaller efterlevandepensionen arvsberättigat barn. Belopp som är gemensamt för flera barn delas lika mellan dem.
Efterlevandepension till barn
Efterlevandepension utges till varje arvsberättigat barn till dess barnet fyllt 20 år. Pensionsbeloppet är knutet till den avlidnes årsinkomst. För lön upp till 7,5 inkomstbasbelopp utges pension
| med 10 procent | av pensionsunderlaget. | För | lön | över | |||
| 7,5 inkomstbasbelopp | upp | till | 20 | inkomstbasbelopp | utgör | ||
| pensionsförmånen | 25 | procent | och | för | lön | över | |
| 20 inkomstbasbelopp | upp | till | 30 inkomstbasbelopp utbetalas | ||||
12,5 procent i efterlevandepension till varje arvsberättigat barn.
Övergångsregler angående kompletterande efterlevandepension enligt
I det tidigare pensionsavtalet
349
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
övergångsregler den intjänade pensionsrätten i form av ett efterlevandefribrev som räknas om genom anknytning till prisbasbeloppets förändring.
Pensionsavtal för arbetstagare i kommuner, landsting m.m. (PFA 98, PFA 01 och
Inledning
Anställda i kommuner, landsting, regioner, församlingar, kommunalförbund och kommunala bolag kan omfattas av i huvudsak två olika pensionsavtal; Pensions- och försäkringsavtal 98 (PFA 98) och Pensionsavtal för Kommunala företagens samorganisation
Pensionsvalet PV AB är ett dotterbolag till KPA Pensionsförsäkring AB, vilket har till uppgift att administrera kommunal- och landstingsanställdas individuella del i den avgiftsbaserade ålderspensionen inom PFA samt den kompletterande ålderspensionen för anställda i kommunala företag som omfattas av
År 1998 trädde ett nytt pensions- och försäkringsavtal för anställda inom kommun och landsting – PFA 98 - i kraft, vilket ersatte den tidigare kommunala pensionsöverenskommelsen Pensionsavtal för arbetstagare hos kommuner och landsting (PA- KL). Under år 2001 omförhandlades PFA 98 och parterna kom överens om att PFA 98 med delvis ändrade avtalsvillkor skulle gälla för de landstingsanställda samt att ett nytt PFA 01 skulle gälla för kommunanställda inom Kommunalarbetareförbundets område. För tjänstemannaområdet hos kommuner gäller fortfarande den äldre versionen av PFA. Bestämmelserna i det ändrade PFA 98 och PFA 01 är praktiskt taget helt överensstämmande, varför de båda pensionsavtalen beskrivs i ett sammanhang.
Anställda i kommunala bolag omfattas i huvudsak antingen av
350
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
Justerad version av PFA 98 och PFA 01
Pensionsplanen kan beskrivas som en blandad plan som innehåller både premie- och förmånsbestämda pensionsförmåner. I pensionsplanen ingår ålderspension i form av avgiftsbaserad ålderspension, kompletterande ålderspension, särskild ålderspension, intjänad pensionsrätt per den 31 december 1997 samt efterlevandepension
Personer som är födda år 1938 eller senare och som är anställda hos kommun, landsting, regioner, kommunalförbund och vissa andra arbetsgivare med kommunal anknytning omfattas av PFA. Det föreligger inget krav på omfattning av arbetstid. PFA är alltså även tillämpligt på personer som är anställda hos kommuner och landsting i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, deltidsanställda räddningsbefäl, brandförmän och brandmän, personliga assistenter och anhörigvårdare, föreläsare inom kommunal högskola, timanställda teckenspråktolkar och medicine studerande som vikarierar som underläkare.
Det gamla pensionsavtalet
Pensionsgrundande lön
Pensionsgrundande lön utgörs av den anställdes månadslön med tillägg av vissa andra ersättningar, såsom t.ex. övertidsersättning, fyllnadslön, tillägg för obekväm arbetstid, jour- och beredskapstjänstgöring samt avlöningsförstärkning.
Vid sjukdom, föräldraledighet eller ledighet på grund av fackligt förtroendeuppdrag räknas i stället lönebortfallet som pensionsgrundande lön.
Avgiftsbaserad ålderspension
Ålderspensionen består i huvudsak av en avgiftsbaserad ålderspensionsdel. Ålderspensionen är i sin helhet avgiftsbestämd för lönedelar upp till 7,5 inkomstbasbelopp medan pensionen för lönedelar mellan 7,5 och 30 inkomstbasbelopp är såväl avgiftssom förmånsbestämd. Hela den avgiftsbestämda delen i PFA är sedan år 2003 individuell och den enskilde arbetstagaren kan själv välja hur pensionskapitalet skall förvaltas.
351
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
Storleken på den avgiftsbestämda ålderspensionen är beroende på den pensionsgrundande lönen samt de pensionsavgifter som tillgodoräknats den enskilde.
Från månaden efter det att den anställde har fyllt 21 år betalar arbetsgivaren in pensionsavgifter. För tjänstemannaområdet hos kommuner gäller i stället 28 år. Hela avgiften avsätts till en individuell del som den enskilde själv har möjlighet att välja förvaltning för. För lönedelar upp till 7,5 inkomstbasbelopp avsätter arbetsgivaren en avgift som varierar mellan 3,5 procent och 4,5 procent beroende på vilket avtalsområde den enskilde hör till. För lön över 7,5 inkomstbasbelopp avsätter arbetsgivaren en avgift som varierar mellan 1,1 och 2,1 procent.
Den enskilde har möjlighet att välja hur den individuella delen av pensionskapitalet skall förvaltas och kan därvid välja mellan att placera pengarna i en traditionell pensionsförsäkring eller i en fondförsäkring.
Om den enskilde väljer att placera pensionskapitalet i en traditionell pensionsförsäkring finns följande alternativ att välja mellan: Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag, Folksam ömsesidig livförsäkring, Handelsbanken Liv Försäkringsaktiebolag, KPA Pensionsförsäkring AB, Nordea Livförsäkring I Sverige AB, Länsförsäkringar Liv Försäkringsaktiebolag, Nya Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv, Livförsäkringsaktiebolaget Skandia och SPP Livförsäkring AB. Arkitekter har även möjlighet att välja att placera pensionskapitalet i Arkitekternas Pensionskassa, försäkringsförening.
Om den enskilde i stället väljer att placera pengarna i en fondförsäkring finns följande bolag att välja mellan; Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag, Carlson Fonder och Lärarfonder (bifirma till Skandia Link Livförsäkringsaktiebolag),
Det finns inget som hindrar den enskilde från att byta sparform. Det är även möjligt att byta försäkringsgivare.
Både den traditionella pensionsförsäkringen och fondförsäkringen kan kompletteras med ett återbetalningsskydd.
352
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
Tillval av återbetalningsskydd påverkar storleken på den framtida pensionsutbetalningen. Återbetalningsskyddet innebär att värdet av de inbetalda pensionspremierna utbetalas till de efterlevande om den anställde avlider före pensionstillfället. Om den anställde avlider före pensioneringen betalas värdet av pensionskapitalet ut till de anhöriga under fem års tid. Om den anställde avlider efter pensioneringen utbetalas pensionskapitalets återstående värde under högst 20 års tid från pensioneringen. Förmånstagare är i första hand make, registrerad partner eller sambo och i andra hand egna barn oavsett ålder. Det är möjligt att genom ett särskilt förordnande ändra ordningen på kretsen av förmånstagare. Vid ändrade familjeförhållanden är det möjligt att utan hälsoprövning välja att kombinera ålderspensionen med ett återbetalningsskydd. Förutsättningen är att tillvalet görs inom 12 månader efter de förändrade familjeförhållandena. I övriga fall är hälsokrav en förutsättning för att ålderspensionsförmånen i efterhand skall få kompletteras med ett återbetalningsskydd.
Det finns även möjlighet att komplettera ålderspensionen med ett familjeskydd. Familjeskyddet innebär att ett visst fastställt belopp kommer att utbetalas till de anhöriga för det fall att den anställde avlider före försäkringstidens slut. Kostnaden för familjeskyddet dras från pensionsavgiften.
För de som avstår från att välja kommer den individuella delen av pensionskapitalet att placeras i en traditionell pensionsförsäkring med återbetalningsskydd hos KPA Pensionsförsäkring AB.
Några garantier för storleken på den framtida pensionsutbetalningen kan inte ges utan pensionen beror på omfattningen av det sparade kapitalet, avkastningen och storleken på de administrationskostnader som försäkringsgivaren tar ut.
Summan av den del av de årliga tillgodoräknade pensionsavgifterna som inte är individuell del utgör pensionsbehållningen. Pensionsbehållningen värdesäkras genom att beloppet räknas upp med statslåneräntan.
Vid pensioneringen räknas den totala pensionsbehållningen om till en livsvarig ålderspension. Ålderspensionen betalas tidigast ut från och med 61 års ålder och kan senast tas ut från och med 67 års ålder. Den enskilde har möjlighet att ta ut partiell pension om vederbörande avgår från en del av sin anställning eller tillträder en ny anställning med lägre sysselsättningsgrad. Vid pensioneringen räknas det totala pensionskapitalet om till en livsvarig
353
Bilaga 3 SOU 2004:101
ålderspension. Under utbetalningstiden värdesäkras ålderspensionen genom anknytning till prisbasbeloppet.
Anställda som omfattas av PFA 01 har sedan år 2004 möjlighet att växla lön till högre pensionsavgift eller pensionsavgift till högre lön. Växlingen görs i intervaller om 0,5 procentenheter inom ett intervall på
Den avgiftsbaserade ålderspensionen kompletteras med en avgiftsbefrielseförsäkring som betalas av arbetsgivaren. Om den anställde blir sjuk och uppbär ersättning från avtalsgruppförsäkringen, sjukersättning eller arbetsskadelivränta betalas ålderspensionsavgiften via försäkringen.
Kompletterande ålderspension
Den kompletterande ålderspensionen är en förmånsbestämd pensionsförmån och pensionens storlek bestäms i förhållande till medellönen under ett antal år i anslutning till avgången. Hänsyn tas också till den pensionsgrundande tiden.
Den kompletterande ålderspensionen betalas ut på lönedelar över 7,5 förhöjda prisbasbelopp. Pensionens storlek påverkas av årsmedelpoäng, tidsfaktor och prisbasbelopp.
Årspoäng beräknas för varje år som den anställde har haft en pensionsgrundande lön. Årspoängen erhålls genom att den pensionsgrundande lönen divideras med inkomstårets förhöjda prisbasbelopp. Årsmedelpoängen motsvarar medelvärdet av de fem högsta årspoängen under de sju år som föregår året före avgångsåret. För att kompletterande ålderspension skall betalas ut krävs det att den anställdes pensionsgrundande lön visst år överstiger 7.5 inkomstbasbelopp. Pensionens storlek beräknas med hänsyn till årsmedelpoängen och den pensionsgrundande tiden.
Pensionsgrundande tid motsvaras av den tid som den anställde har tillgodoräknats pensionsavgifter enligt PFA från och med 28 års ålder. Tid före 1998 beaktas inte. Den pensionsgrundande tiden divideras därefter med samma tid utökad med den eventuella kalendertid som återstår från avgången till och med månaden före ordinarie pensionsålder, dock minst 30 år. Resultatet utgörs av tidsfaktorn. Om den anställde avgår efter 61 års ålder tillgodoräknas även den återstående tiden fram till 65 år. För full
354
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
kompletterande ålderspension krävs att tidsfaktorn är 1,000. Reduktion av pensionen sker annars i motsvarande grad.
Storleken av den kompletterande ålderspensionen är beroende av årsmedelpoängen, tidsfaktorn och prisbasbeloppet. Vid förtida uttag reduceras pensionen och vid uppskjutet uttag ökas pensionsbeloppet. Vid beräkningen av storleken på den kompletterande ålderspensionen multipliceras årsmedelpoängen inom skiktet
Den kompletterande ålderspensionen värdesäkras genom anknytning till prisbasbeloppet.
Särskild ålderspension före 65 års ålder
Anställda inom räddningstjänsten med huvudsaklig tjänstgöring i utryckningsstyrka omfattas av bestämmelserna om särskild ålderspension före 65 års ålder. Reglerna gäller dock inte för deltidsanställda räddningsbefäl, brandförmän och brandmän. Övergångsregler möjliggör för en arbetsgivare att även låta vissa andra grupper av arbetstagare omfattas av reglerna om särskild ålderspension.
Särskild ålderspension är en förmånsbestämd pensionsförmån som beräknas med hänsyn till årsmedelpoängen. Hänsyn till tidsfaktorn tas dock inte. Vid beräkningen av storleken på den särskilda ålderspensionen multipliceras årsmedelpoängen inom skiktet
Den särskilda ålderspensionen värdesäkras genom anknytning till prisbasbeloppet. Samordning sker med sjukersättning och, om inte arbetsgivaren beslutar annat, med förvärvsinkomst.
Arbetsgivaren fortsätter att tillgodoräkna den anställde pensionsavgift avseende avgiftsbaserad ålderspension under den tid särskild ålderspension utbetalas.
Särskild ålderspension utges till anställd som på arbetsgivarens begäran avgår tidigast vid 61 års ålder eller som på egen begäran avgår vid 58 års ålder. För att den anställde skall kunna avgå vid
355
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
58 års ålder krävs att vederbörande har tillhört räddningstjänsten under minst 30 år, varav 25 år i utryckningsstyrka.
Intjänad pensionsrätt den 31 december 1997
För anställda som den 31 december 1997 omfattades av pensionsavtalet
Intjänad pensionsrätt per den 31 december 1997 kan utges tidigast från 61 års ålder och senast från 67 års ålder eller vid senare avgång månaden efter det att den anställde slutat sin anställning. Intjänad pensionsrätt måste tas ut tillsammans med den avgiftsbaserade ålderspensionen, utom individuell del, och eventuell kompletterande ålderspension.
Den intjänade pensionsrätten värdesäkras för tid före utbetalningen genom att pensionen knyts till inkomstbasbeloppet och från och med att pensionen börjar utbetalas värdesäkras den genom anknytning till prisbasbeloppet.
Efterlevandepension
Efterlevandepension enligt PFA utgörs av efterlevandepension till vuxen, barnpension och kompletterande änkepension enligt övergångsregler. Efterlevandepensionsförmånerna är förmånsbestämda och utges oberoende av varandra. Förmånerna är s.k. nettoförmåner och påverkas inte av lagstadgade förmåner som den anställde kan uppbära.
För att den anhöriga skall vara berättigad till efterlevandepension krävs att den avlidne var anställd inom det kommunala området då vederbörande avled, att arbetstagaren hade rätt till särskild ålderspension, att arbetstagaren uppbar sjukersättning enligt avtalsgruppförsäkringen eller att arbetstagaren avled inom sex månader efter det att anställningen upphört.
356
SOU 2004:101 Bilaga 3
Efterlevandepensionsförmånerna beräknas med hänsyn till årsmedelpoängen. Den tjänstepensionsgrundande tiden beaktas endast vid beräkningen av kompletterande änkepension. Som pensionsgrundande tid räknas den tid som den avlidne tillgodoräknats pensionsavgifter enligt PFA och det tidigare pensionsavtalet
Efterlevandepension värdesäkras genom anknytning till prisbasbeloppet.
Efterlevandepension till vuxen
Efterlevandepension kan utbetalas till make, registrerad partner samt sambo i vissa fall.
Storleken på efterlevandepensionen påverkas av årsmedelpoängen och prisbasbeloppet. Årsmedelpoängen inom skiktet
Efterlevandepension utges i högst fem års tid. Pensionsförmånen upphör om den efterlevande gifter om sig, sammanbor med person som han eller hon tidigare varit gift med eller har eller har haft barn med.
Kompletterande änkepension enligt övergångsregler
Kompletterande änkepension utbetalas efter avliden vars lön översteg 7,5 förhöjda prisbasbelopp. För att pensionsförmånen skall utges krävs att den avlidne från och med den 31 december 1989 och därefter fortlöpande fram till dödsfallet omfattades av bestämmelserna i pensionsavtalen
357
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
Kompletterande änkepension utbetalas under samma tid som
Barnpension
Barnpension kan utges till den avlidnes biologiska barn, adoptivbarn och utländska barn som den avlidne tagit om hand för att adoptera.
Storleken på barnpensionen påverkas av årsmedelpoängen och prisbasbeloppet. Årsmedelpoängen inom skiktet
Barnpension betalas ut tills barnet fyller 18 år. Om barnet studerar kan pensionsutbetalningen förlängas till dess barnet fyller 20 år.
Kollektivavtal angående pension m.m.
Pensionsförmånerna enligt avtalet består av ålderspension, kompletterande ålderspension, efterlevandepension till vuxen samt barnpension.
358
| SOU 2004:101 | Bilaga 3 |
stora delar med
En person som har fyllt 18 år och som är anställd enligt kollektivavtal i vilket KFS branschavtal ingår omfattas av pensionsplanen under förutsättning att han inte omfattas av andra tjänstepensionsbestämmelser och vid tillträdet av anställningen inte uppbar sjukersättning som utgör grund för rättighet till hel pensionsförmån från tidigare anställning. Försäkringsskyddet gäller även under tre månaders tid efter att den anställde har slutat sin anställning under förutsättning att arbetstagaren inte erhållit annan anställning med tjänstepensionsrätt. Bestämmelserna om efterskydd är konstruerade på samma sätt som i
Pensionsåldern i
Grunderna för beräkningen av pensionsgrundande tjänstetid kan liknas vid
Ålderspensionen i
Arbetsgivaren väljer om förmånerna i planen skall tryggas genom försäkring, kontoföring med kreditförsäkring eller genom pensionsstiftelse. De försäkringsbolag som arbetsgivaren för närvarande har att välja mellan är KPA Livförsäkring AB, Livförsäkringsaktiebolaget Skandia, SPP Livförsäkring AB och Länsförsäkringar Liv Försäkringsaktiebolag. I likhet med ITP- planen innehåller
Den kompletterande ålderspensionen i
Den anställde har möjlighet att välja hur pensionskapitalet skall förvaltas och kan därvid välja mellan att placera pengarna i en traditionell pensionsförsäkring eller en fondförsäkring.
Om den enskilde önskar att pensionskapitalet skall placeras i en traditionell pensionsförsäkring finns följande alternativ att välja mellan; Folksam ömsesidig livförsäkring, KPA Pensionsförsäkring AB,
359
| Bilaga 3 | SOU 2004:101 |
Länsförsäkringar Liv Försäkringsaktiebolag, Livförsäkringsaktiebolaget Skandia och SPP Livförsäkring AB.
Om den enskilde i stället föredrar att pengarna placeras i en fondförsäkring finns följande bolag att välja mellan; Folksam LO Fondförsäkringsaktiebolag, Folksam Fondförsäkringsaktiebolag, Länsförsäkringar Fondliv Försäkringsaktiebolag, Robur Försäkring AB och SPP Liv Fondförsäkring AB.
Både efterlevandepensionsförmånen till vuxna och barnpensionen är helt likalydande med motsvarande förmåner i den kommunala pensionsplanen med undantag för att det finns en alternativregel för anställda som har en årsmedelpoäng som överstiger 10.
Bestämmelserna om fribrev i
360