Beslut vid regeringssammanträde den 16 december 2004.
En särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en bred översyn av bestämmelserna inom parkeringsområdet och utarbeta förslag till den reglering som bedöms nödvändig.
Huvudsyftet är att förenkla, modernisera och effektivisera regelverket.
Regelverket inom parkeringsområdet är omfattande och komplext.
Det riktar sig först och främst till allmänheten, men berör även såväl flera statliga myndigheter som kommunerna.
I 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner definieras begreppen parkering och stannande. Parkering innebär en uppställning av fordon med eller utan förare av någon annan anledning än som föranleds av trafikförhållandena, sker för att undvika fara eller sker för på- eller avstigning eller på- eller avlastning av gods. Stannande innefattar annat stillastående med ett fordon än som sker för att undvika fara, föranleds av trafikförhållandena eller utgör parkering.
Grundläggande bestämmelser om var stannande och parkering får ske finns i 3 kap. 47-57 §§ och 9 kap. 1 och 2 §§
trafikförordningen (1998:1276). För att anpassa bestämmelserna om parkering och stannande till lokala förhållanden får bl.a.
kommunerna med stöd av 10 kap. 1 och 2 §§ meddela lokala trafikföreskrifter om såväl förbud och tillåtelse att stanna eller parkera som tidsbegränsning, avgiftsplikt eller andra villkor för parkering.
Grunden för kommunernas rätt att ta ut parkeringsavgifter finns i 2 § lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. Enligt den bestämmelsen får en kommun i den omfattning som behövs för att ordna trafiken ta ut en avgift för rätten att parkera på sådana offentliga platser som står under kommunens förvaltning och som kommunen har upplåtit för parkering. Enligt samma bestämmelse beslutas grunderna för beräkning av avgiften av kommunfullmäktige.
Överträdelser av bestämmelserna om stannande och parkering i trafikförordningen eller i lokala trafikföreskrifter sanktioneras huvudsakligen genom felparkeringsavgifter.
Närmare bestämmelser om detta sanktionssystem finns i lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift. I den lagen finns även bestämmelser om överprövning av utfärdade felparkeringsavgifter.
Lagen kompletteras av förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift.
Övervakningen av att bestämmelserna om stannande och parkering efterlevs är i grunden en polisiär uppgift. Om det för parkeringsövervakningen i en kommun behövs parkeringsvakter, får dock kommunen med stöd av 2 § lagen
(1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m. besluta att kommunen själv skall svara för övervakningen. Den kommunala parkeringsövervakningen fullgörs då enligt 5 § samma lag av parkeringsvakter, som skall ha genomgått för uppgiften lämplig utbildning och vara förordnade av kommunen.
De nu beskrivna bestämmelserna brukar med en gemensam beteckning benämnas det offentligrättsliga systemet.
Bestämmelserna reglerar förhållandet mellan enskilda och det allmänna och har sin grund i 8 kap. 3 § regeringsformen. Det finns emellertid bestämmelser om parkering som reglerar förhållandet mellan enskilda, det s.k. civilrättsliga systemet, som har sin grund i 8 kap. 2 § regeringsformen. De bestämmelser som reglerar det sistnämnda systemet finns i lagen (1984:318)
om kontrollavgift vid olovlig parkering, som kompletteras av förordningen (1984:321) om kontrollavgift vid olovlig parkering.
Både det offentligrättsliga och det civilrättsliga regelverket om parkering kompletteras av bestämmelserna i lagen
(1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall och förordningen (1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall.
Med stöd av dessa bestämmelser kan vissa statliga och kommunala myndigheter flytta fordon i särskilt angivna fall, när det behövs för ordningen eller säkerheten eller av naturvårdsskäl. Även i andra fall får ett fordon som under minst sju dygn i följd varit parkerat i strid mot förbud eller villkor, som avses i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering, flyttas med stöd av lagen.
Enligt 1 § lagen om felparkeringsavgift (LFP) får regeringen föreskriva att lagen skall tillämpas i fråga om överträdelser av föreskrifter om parkering eller stannande av vissa i lagen angivna fordon om överträdelsen inte är belagd med straff. I 1 § förordningen om felparkeringsavgift (FFP) har regeringen föreskrivit att lagen om felparkeringsavgift skall tillämpas i fråga om överträdelser av vissa närmare angivna bestämmelser i trafikförordningen och av lokala trafikföreskrifter om stannande eller parkering.
Den som överträder en sådan regel om stannande eller parkering är skyldig att erlägga en felparkeringsavgift (2 § LFP). Enligt 3 § LFP får regeringen ange det högsta och lägsta belopp som felparkeringsavgifter får fastställas till. Regeringen har i 2 a § FFP fastställt det lägsta beloppet till 75 kronor och det högsta till 1 000 kronor. Enligt samma bestämmelse är det dock kommunen som fastställer felparkeringsavgiftens exakta belopp.
Det är fordonets ägare som ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas. Med fordonets ägare avses den som vid tiden för den olovliga parkeringen var antecknad som fordonets ägare i vägtrafikregistret eller i motsvarande utländska register eller den som senare har antecknats där som ägare av fordonet vid tiden för överträdelsen. I fråga om fordon som brukas med stöd av saluvagnslicens är i stället den som innehar licensen att anse som fordonets ägare (4 § LFP).
En parkeringsanmärkning får meddelas av en polisman eller en sådan parkeringsvakt som avses i lagen om kommunal parkeringsövervakning m.m. Parkeringsanmärkningen skall överlämnas till fordonets ägare eller förare eller fästas på fordonet och innehålla en uppmaning att inom en viss tid betala den fastställda avgiften (5 § LFP). Om felparkeringsavgiften inte betalas inom föreskriven tid skall fordonets ägare enligt 6 § erinras om betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala avgiften. Om avgiften inte betalas efter uppmaningen, skall ett åläggande utfärdas för fordonets ägare att inom viss tid betala en förhöjd avgift.
Enligt 2 b § FFP är höjningen 150 kronor. Om inte heller det åläggandet följs, skall avgiften drivas in.
Om ett fordons ägare anser att en parkeringsanmärkning inte borde ha meddelats får han enligt 8 § LFP ansöka om rättelse hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen meddelades. Om ansökan bifalls skall myndigheten undanröja betalningsansvaret. Om ansökan inte bifalls eller om frågan inte lämpligen kan prövas inom rättelseförfarandet, skall den som begärt rättelse erinras om möjligheten att bestrida betalningsansvar. Mot ett beslut i anledning av en begäran om rättelse får talan inte föras.
Av 9 § LFP följer att ägaren av ett fordon, i fråga om vilket parkeringsanmärkning har meddelats, skriftligen kan anmäla att han bestrider betalningsansvar. Detta skall ske hos polismyndigheten i det polisdistrikt där parkeringsanmärkningen meddelades. Polismyndigheten skall göra den utredning som behövs och sedan utredningen avslutats meddela beslut med anledning av bestridandet. Om myndigheten finner att parkeringsanmärkningen inte borde ha meddelats eller att betalningsansvar av någon annan anledning inte åvilar den som bestritt sådant ansvar, skall myndigheten undanröja betalningsansvaret. Om bestridandet anmäls senare än sex månader efter det att avgiften har erlagts eller kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indrivning av avgiften skall polismyndigheten avvisa bestridandet.
En polismyndighets beslut får enligt 10 § LFP inte överklagas om det innebär att betalningsansvaret undanröjts. Andra beslut får överklagas skriftligen till den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Överklagandet skall ges in till polismyndigheten senast tre veckor från det att klaganden fick del av beslutet. Vid prövningen av överklagandet skall lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas om inget annat anges i lagen om felparkeringsavgift.
Tingsrättens beslut i ett ärende om felparkeringsavgift får överklagas hos hovrätten. Hovrätten får dock inte pröva överklagandet om den inte meddelar prövningstillstånd
(10 a § LFP). I tingsrätt och hovrätt företräds det allmänna av polismyndigheten.
Felparkeringsavgiften skall erläggas inom föreskriven tid även om talan förs om undanröjande av betalningsskyldigheten
(7 § LFP).
Enligt 15 § LFP skall en felparkeringsavgift återbetalas bl.a.
om betalningsansvaret har undanröjts eller om betalningsanmärkningen inte har prövats av domstol och det är uppenbart att anmärkningen inte borde ha meddelats.
En felparkeringsavgift som har meddelats i en kommun som själv svarar för parkeringsövervakningen enligt lagen om kommunal parkeringsövervakning tillfaller kommunen. Andra felparkeringsavgifter tillfaller staten (16 § LFP). Innan Vägverket överför de felparkeringsavgifter som skall tillfalla kommunen gör verket ett avdrag för statens kostnader med 53 kronor. Av denna summa behåller Vägverket ett i regleringsbrevet fastställt belopp, f.n. 14 kronor, medan återstoden betalas in till statsbudgeten på inkomsttitel.
Enligt 1 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering
(LKOP) får markägare som upplåter ett område för parkering eller förbjuder parkering inom området ta ut en avgift
(kontrollavgift) om ett fordon parkerats inom området i strid mot förbud som markägaren har beslutat (olovlig parkering).
Förutsättningarna för att få ta ut sådan kontrollavgift anges närmare i lagen. Bland annat krävs det att parkeringsförbudet eller parkeringsvillkoren har tillkännagetts genom skyltning med vägmärken (3 § LKOP).
Kontrollavgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts inom kommunen enligt lagen om felparkeringsavgift (4 § LKOP).
Fordonets förare och ägare ansvarar som huvudregel solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Med fordonets ägare avses den som vid tiden för den olovliga parkeringen var antecknad som fordonets ägare i vägtrafikregistret eller i motsvarande utländska register eller den som senare har antecknats där som ägare av fordonet vid tiden för överträdelsen. I fråga om fordon som brukas med stöd av saluvagnslicens är i stället den som innehar licensen att anse som fordonets ägare (7 § LKOP).
Om markägaren vill ta ut en kontrollavgift skall han överlämna en betalningsuppmaning till fordonets förare eller ägare eller fästa en sådan uppmaning på fordonet. Om kontrollavgiften inte betalas inom den tid som angetts på betalningsuppmaningen skall markägaren påminna fordonets förare eller ägare om betalningsansvaret innan han vidtar åtgärder för inkassering av avgiften enligt inkassolagen
(1974:182) (8 § LKOP).
Talan om att få ut kontrollavgiften skall väckas vid tingsrätten i den ort där den olovliga parkeringen ägde rum
(9 § andra stycket LKOP). En sådan talan föregås regelmässigt av att markägaren har ansökt om betalningsföreläggande mot den betalningsskyldige. Talan får inte väckas senare än två år från den dag då den olovliga parkeringen upphörde (9 §
första stycket LKOP). En kontrollavgift får inte tas ut om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut en sådan avgift (10 § LKOP).
Markägaren ansvarar för att den som övervakar efterlevnaden av parkeringsförbud eller parkeringsvillkor har för ändamålet lämplig utbildning (12 § LKOP).
I sitt betänkande Ett reformerat åklagarväsende behandlar Åklagarutredningen -90 vissa aspekter av regelverket på parkeringsområdet (se SOU 1992:61, Del A, s. 246-251).
Utredningen diskuterar hur de båda systemen för parkeringslagstiftning - det civilrättsliga och det offentligrättsliga - förhåller sig till varandra. Utredningen konstaterar därvid att det framför allt är svårförståeligt för allmänheten att sanktionssystemen är olika i de båda systemen. Enligt utredningen borde ett gemensamt sanktionssystem införas för de båda systemen. Utredningen menar att detta gemensamma sanktionssystem borde regleras i en gemensam lag och att sanktionssystemet borde utformas i enlighet med vad som gäller för det civilrättsliga systemet i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering.
Utredningen konstaterar att dess förslag kan ha vissa rättsligt komplicerade inslag och att det berör flera rättsområden.
Utredningen menar dock att förslagen skulle kunna tjäna som en utgångspunkt för fortsatta överväganden om sanktionssystemet på parkeringsområdet.
I syfte att renodla polisens verksamhet föreslår Polisverksamhetsutredningen i betänkandet Polisverksamhet i förändring att samtliga uppgifter som polisen har i dag enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift i stället borde vara uppgifter för kommunerna (se SOU 2002:70, s. 183-195).
Däremot menar utredningen att polisen alltjämt skall ha rätt att med stöd av reglerna om flyttning av fordon i vissa fall flytta ett fordon som har parkerats så att det hindrar trafiken.
Enligt utredningens förslag skall polisen inte längre ha någon befogenhet att meddela felparkeringsanmärkningar. Inte heller skall polisen överpröva utfärdade felparkeringsanmärkningar eller företräda det allmänna i domstol när en felparkeringsanmärkning överklagats. Samtliga dessa uppgifter skall enligt utredningen anförtros kommunerna.
Utredningen föreslår vidare att Vägverkets befattning med felparkeringsavgifter skall upphöra. Det innebär att det inte längre skulle föras något centralt register över felparkeringsanmärkningar och att Vägverket inte heller skulle följa upp att felparkeringsavgifterna betalas.
I regleringsbrevet för år 1997 gav regeringen Vägverket i uppdrag att redovisa förslag till enklare och mer enhetliga parkeringsbestämmelser. I uppdraget ingick att föreslå mer lättförståeliga regler om skyltning.
Vägverket redovisade uppdraget i en rapport den 29 december 1997 (ärende N1999/296/RS). I redovisningen analyserar Vägverket om de båda systemen för parkering - det offentligrättsliga och det civilrättsliga - bör sammanföras till ett system. Vägverket finner emellertid inte tillräckliga skäl för att föreslå en sammanföring. Vägverket lämnar i stället en rad förslag till förändringar av bestämmelserna inom ramen för de båda systemen.
I en utredning som rapporterades till regeringen den 14 december 2000 analyserar Svenska kommunförbundet och Vägverket om det vore lämpligt att möjliggöra för de kommuner som så önskar att från Vägverket ta över ansvaret för hanteringen av felparkeringsavgifter (ärende N2000/10423/TP). Svenska kommunförbundet och Vägverket kom fram till slutsatsen att en överföring av ansvar och uppgifter i fråga om felparkeringsavgifter från Vägverket till kommunerna vore mycket lämplig för de kommuner som så önskar.
En förutsättning är dock enligt Svenska kommunförbundet och Vägverket att indrivning av obetalda avgifter fortfarande kan ske som allmänna mål hos kronofogdemyndigheten.
Det nuvarande regelverket inom parkeringsområdet är i stora delar utformat för mer än 20 år sedan. Sedan dess har trafikmängden ökat väsentligt, inte minst i storstäderna.
Vidare har trafiken alltmer internationaliserats. Regelverket bör anpassas till dessa nya förutsättningar.
Det har under årens lopp från olika håll väckts en rad förslag till hur regelverket skulle kunna ändras. Några av dessa beskrivs i det föregående avsnittet. Till dessa kan läggas att det under beredningen av ett förslag till ändringar i lagen
(1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall har ifrågasatts om inte beslut enligt den lagen bör kunna överklagas till domstol. Det är dessutom högst sannolikt att det hos berörda aktörer finns fler idéer om hur regelverket skulle kunna göras enklare, modernare och effektivare. Vidare har det från kommunalt håll framställts önskemål om att kommunerna skall ges möjlighet att stimulera s.k. bilpooler genom att t.ex.
reservera parkeringsplatser för bilar som ingår i sådana pooler samt att det skall vara möjligt att differentiera parkeringsavgiften beroende på fordons miljöegenskaper.
De förslag som redovisats ovan, och som delvis är oförenliga, bör övervägas i samlad ordning. Samtidigt bör en allmän översyn av regelverket göras i syfte att förenkla, modernisera och effektivisera reglerna. Sammantaget framstår det som angeläget att göra en bred översyn av bestämmelserna inom parkeringsområdet.
En särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en bred översyn av bestämmelserna inom parkeringsområdet.
Huvudsyftet med översynen är att förenkla, modernisera och effektivisera regelsystemet. Regelsystemet skall uppfylla högt ställda krav på rättssäkerhet och vara utformat så att det vinner förståelse hos vägtrafikanterna.
Som grund för sina överväganden skall utredaren analysera de tankar som Åklagarutredningen -90 fört fram om att inrätta ett gemensamt regelsystem på parkeringsområdet som innefattar både den offentligrättsliga och den civilrättsliga parkeringen. Utredaren skall vidare analysera de förslag till förändringar i regelverket som under årens lopp lämnats i olika betänkanden och rapporter. Utredaren skall dessutom inhämta förslag och idéer till regelförändringar från aktörerna inom parkeringsområdet samt analysera förslagen. Utredaren skall även i övrigt samråda med dessa aktörer.
Utredaren skall vid översynen särskilt uppmärksamma på frågan om hur ett effektivt och för den enskilde rättssäkert system för överprövning av beslut som fattas på parkeringsområdet kan utformas. Vid sina överväganden skall utredaren särskilt beakta justitieutskottets uttalande att sysslor av administrativ karaktär inte bör utföras inom polisorganisationen (bet. 1999/2000:Ju6 s. 8). Utredaren skall därför överväga Polisverksamhetsutredningens förslag och därvid ta hänsyn till de remissyttranden som har lämnats med anledning av detta förslag.
Utredaren skall lämna förslag till de författningsförändringar som övervägandena ger upphov till.
Utredaren skall redovisa sitt arbete senast den 1 maj 2006.
(Näringsdepartementet)