Svar på fråga 2004/05:99 om jämställd utnämningspolitik
Statsrådet Gunnar Lund
Gunnar Nordmark har frågat statsrådet Mona Sahlin vilka åtgärder hon avser att vidta för att nå målet om att varannan myndighetschef ska vara kvinna.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
För regeringen är jämställdhet en viktig demokratisk fråga. Bristen på jämställdhet är också ett resursproblem; samhället borde bättre ta till vara den kompetens kvinnor utgör. Det övergripande målet för regeringens jämställdhetspolitik är ett samhälle där kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Det innebär bland annat en jämn fördelning av makt och inflytande såväl inom politiken och den offentliga sektorn som i det privata näringslivet.
Statsförvaltningen med dess myndigheter är regeringens viktigaste instrument för att genomföra sin politik. Regeringens utnämningsmakt och chefspolicy är mot denna bakgrund av största vikt. Regeringen har sedan 1995 en samlad policy för chefsförsörjningen. Här slås fast att tillsättning av myndighetschefer ska ske med hänsyn till grundlagens (Regeringsformen 11 kap. 9 §) krav. "Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet". Vidare sägs att rekrytering av myndighetschefer ska ske utifrån preciserade krav, ett brett sökförfarande och ett omsorgsfullt urvalsförfarande. Så långt som möjligt ska det finnas både en kvinnlig och en manlig kandidat med i det slutliga urvalet. Målet, att rekrytera så kvalificerade ledare som möjligt inom statsförvaltningen, ska uppnås genom att ta vara på den kompetens som finns bland såväl kvinnor som män. Enligt policyn ska en skriftlig kravprofil alltid tas fram inför rekryteringen.
Jämställdheten ingår alltså som en prioriterad fråga i regeringens chefspolicy vilket tydligt avspeglar sig i den utveckling som skett. Av samtliga myndighetschefer uppgår nu andelen kvinnor till 34 %. Detta ska till exempel jämföras med situationen 1993 då andelen endast var 17 %. Av nyutnämnda myndighetschefer hittills under 2004 är 40 % kvinnor. Det kan konstateras att motsvarande siffra för år 2002 var 50 % och att det mönster Gunnar Nordmark beskriver således redan brutits. Det visar att regeringens mål @ att minst hälften av de nya myndighetscheferna inom civil statsförvaltning ska vara kvinnor @ är realistiskt men att det tar tid att uppnå. Inom teknikdominerad och annan verksamhet med många anställda och stor ekonomisk omfattning är situationen inte godtagbar. Det är därför angeläget att utse fler kvinnor till myndighetschefer inom dessa verksamheter. Möjligheten till ett brett sökförfarande, som bland annat innebär att regeringen söker kandidater även från näringslivet, kan här vara en viktig förutsättning.
Om vi ser på situationen i de statliga bolagsstyrelserna uppgick andelen kvinnliga styrelseledamöter till drygt 40 % år 2003 enligt statistik från Statistiska centralbyrån (SCB). När det gäller kvinnlig representation i statliga myndighetsstyrelser har regeringens mål om en jämn representation nu uppnåtts. Andelen kvinnor uppgick här till 50 % år 2002, också detta enligt statistik från SCB.
Det är otillfredsställande att regeringens jämställdhetsmål när det gäller kvinnor i ledande befattningar inom staten ännu inte uppnåtts. Att förändra strukturer tar tid. Utvecklingen under åren som gått visar att de åtgärder regeringen vidtar ger effekt. Jag ser därför ingen anledning att mot ovan angivna bakgrund ändra regeringens chefspolicy.