den 12 januari

Fråga 2004/05:702 av Lotta Hedström (mp) till statsrådet Ylva Johansson om samhällets ansvar för personer som behöver strålningsskydd och vård

Det svenska samhällets skyddsnät för de medborgare som inte kan vistas i vanliga miljöer där elektromagnetiska fält och högfrekvent strålning brister. Här skildras kort ett aktuellt och autentiskt fall:

Efter att ha levt som en internflykting i sitt eget land i cirka två år, utan att få i princip någon hjälp från samhället, såg en 19-årig elöverkänslig pojke en chans till förbättring genom att resa till Indien i slutet av 2004. Han hade då levt ensam i en husvagn sedan i maj 2004, ute i den västernorrländska skogen. Han är egentligen skriven i Stockholm, men där kan han inte leva på grund av strålningen. Myndigheterna och landstingen i de båda länen har varit handlingsförlamade och inte förmått ge honom vård eller besökt honom, trots att han varit allvarligt sjuk, ensam, utan försörjning och mycket, mycket försvagad. Han kan inte själv uppsöka ett sjukhus på grund av strålningsexponering.

För ett par dagar sedan fick vi som följt hans tragiska fall veta att han är akut och svårt sjuk och har lagts in på ett sjukhus i Indien. Hans mamma har i dagarna fått åka ned och sannolikt måste hon ta hem pojken till Sverige igen. Hans liv hänger på en skör tråd.

Det blir alltfler i vårt land som hamnar i liknande situationer.

Vad avser statsrådet att göra @ akut och på sikt @ för att personer, som den beskrivna pojken, ska kunna bo strålningsskyddat och få den vård de behöver?