den 9 december

Fråga 2004/05:559 av Göran Lindblad (m) till statsrådet Ylva Johansson om tandvårdskriterier

Uppdrag granskning som sändes tisdagen den 7 december visade tydligt hur det så kallade tandvårdsstödet ej är något stöd för dem som är i behov av behandling. Det som en gång infördes 1974 av Socialdemokraterna var en tandvårdsförsäkring som, såsom en rättvisereform, nu har urholkats intill oigenkännlighet. Stödet har delats upp i förvirrande många delar. Hjälpen till alla över 65 år utgår lika för alla pensionärer oavsett betalningsförmåga. Detta innebär att till exempel en ensamstående mamma med flera barn, men som ligger nära socialbidragsnormen, måste sälja sin Toyota 1983 för att kunna få så kallad nödvändig tandvård betald av socialtjänsten. Nödvändig tandvård bedöms olika av olika socialbyråer, men i de flesta fall är den nära nog likvärdig med akutbehandling. Inga definitiva restaurationer ingår, såsom kronor, broar och implantat. I de fall löstagbara proteser beviljas är de endast enkla sådana, så kallade socialpartar. Samtidigt kan en pensionär med förmögenhet komma undan höga kostnader för omfattande behandlingar med implantat och broar. Utöver dessa orättvisa system kan vissa patienter som är gamla med högt vårdbehov eller sjuka med olika diagnoser, till exempel ibland psykiska diagnoser, beredas vård som del av sjukvårdande behandling. För dessa patienter gäller samma avgifter som inom sjukvården, det vill säga vinstlott i tandvårdslotteriet. Patienten betalar en avgift, som till sjukvården upp till högkostnadsbeloppet, därefter står landstinget för kostnaden. Systemet är obegripligt, orättvist och orsak till oändligt lidande.

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att behandlingsbehov och inte ålder och andra ovidkommande kriterier bestämmer vem som får vård?