Fråga 2004/05:471 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet Ylva Johansson om högkostnadsskyddet vid tandvård
Reformen med högkostnadsskydd inom tandvården har kantats av ett stort antal problem, som långa handläggningstider, omfattande administration och krånglig byråkrati. Det handlar i grunden om ett konstruktionsfel. Reformen är vårddrivande vilket innebär att det inte finns något incitament för patienter eller tandläkare att välja den tandvård som är mest kostnadseffektiv. Detta beror till stor del på att rätten till högkostnadsskyddet inte baseras på vårdbehov utan på ålder. Ett högkostnadsskydd efter behov hade naturligtvis varit ett bättre alternativ än vård efter ålder.
Reformen bör också ses i ett större perspektiv. Sedan den 1 januari 2004 har regeringen reglerat ersättningen till vårdgivare som utför vård inom reformen. Nu ges ersättning till vårdgivarna utifrån den prislista som folktandvården har i respektive landsting. Vid en jämförelse mellan dessa prislistor framkommer det att skillnaderna är mycket stora. Det finns exempel på prisskillnader på uppemot 600 %. Att koppla ersättningen till varje landstings prislista, till skillnad från en skälighetsbedömning som tidigare fanns, har ju i praktiken resulterat i orättvisor för de patienter som reformen är avsedd för. Det finns också uppgifter om att landstingens prislistor inte ger full kostnadstäckning vilket priserna inom vuxentandvården ska göra.
Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att statens stöd till tandvård ska grunda sig på vårdbehov i stället för ålder?