Fråga 2004/05:283 av Mikael Oscarsson (kd) till utrikesminister Laila Freivalds om Irans kärnvapenutveckling
Vid interpellationsdebatten den 22 oktober om Irans kärnvapenutveckling svarade utrikesministern: "Sverige deltar aktivt i världssamfundets intensiva arbete med att förhindra att Iran får kärnvapen." Utrikesministern undvek att använda debattiden åt att klargöra vad detta i praktiken innebär. Hon undvek även att svara på huruvida Sverige har ändrat sin utrikespolitik om att hot mot fred och säkerhet ska hänföras till FN:s säkerhetsråd. Rörande Irans kärnvapen är regeringen extra oklar, vilket är tecken på att Sverige viker sig inför Irans hot mot Europa.
Trots att frågorna måste ses i ett sammanhang separerar utrikesministern Irans kärnvapenutveckling från landets utveckling av medel- och långdistansmissiler när hon konstaterar: "Vi kan inte hindra Iran från att ha missiler" @ inklusive missiler som kan nå Europa och ska bestyckas med kärnladdningar. Att härtill hoppas på en förhandlingslösning med en stat som aktivt stöder islamistiska terrororganisationer, hotar att utplåna grannländer, och gör sig skyldigt till grava kränkningar av sitt folks mänskliga rättigheter är ett anmärkningsvärt förhållningssätt. Medan den illusoriska "förhandlingsprocess" med Europa pågår får Iran mer tid att nå så långt i sin kärnvapenutveckling att världssamfundet inte längre kommer att kunna stoppa den.
Avser utrikesministern att utan dröjsmål verka för att Irans kärnvapenutveckling och missilprogram omedelbart hänförs till FN:s säkerhetsråd?