Fråga 2004/05:280 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Ibrahim Baylan om friskolornas villkor
Genom friskolereformens införande för tolv år sedan fick elever och föräldrar möjlighet att välja skola. Valfriheten uppskattas av mer än 90 % av föräldrarna. Många föräldrar ser valet av skola som ett sätt att skaffa sig inflytande över barnens skolgång, samtidigt som många förvaltningschefer ute i kommunerna uppfattar konkurrensen om elever som en positiv drivkraft för förändring.
Det finns många exempel på att detta har vitaliserat den svenska skolvärlden. Utbudet och mångfalden har ökat. Förutom en snabb framväxt av nya, fristående skolor har till exempel de kommunala skolorna fått incitament att variera sitt utbud genom att satsa på olika inriktningar.
Sedan friskolereformen har ersättningssystemet försämrats stegvis, till nackdel för de fristående skolorna. År 1997 drev regeringen igenom en förändring av ersättningssystemet till de fristående grundskolorna. Detta innebar att den procentuella schablon, som fungerat som ett golv för ersättningsnivån för att i största möjliga mån tillgodose en likvärdig ersättningsnivå mellan fristående och kommunala skolor, togs bort. I stället skulle kommunerna lämna bidrag till friskolorna "enligt samma principer som för de kommunala skolorna". Detta har lämnat ett stort utrymme för godtycke till kommunerna, trots att dessa samtidigt är konkurrenter till de fristående skolorna.
Hur avser statsrådet att agera för att friskolorna ska få stabilare och rättvisare förutsättningar?