den 23 maj

Fråga 2004/05:1695 av Mia Franzén (fp) till statsrådet Ylva Johansson om utformning av äldreomsorgen

Det blir allt vanligare att äldre personer efter avslutat yrkesliv väljer att bosätta sig i sin avskilda drömmiljö, dit de tidigare flytt för att återhämta sig på lediga perioder. Så långt är allt gott och väl och så länge dessa personer klarar sin egen tillvaro är kravet på samhället inte större än krav på att till exempel posten ska komma ända fram till deras lilla ombyggda stuga i skogen. Kanske är det till och med så att de håller sig friska och pigga längre i denna fantastiska boendemiljö än i en instängd lägenhet i storstaden. Vissa problem uppstår dock den dagen benen inte vill bära längre, den dagen då minnet börjar svikta, den dag då maken blir sängliggande. Då finns en inbyggd tro att detta är en av samhällets viktigaste funktioner, att från kommunens hemtjänst pulsa genom snön fram till den lilla stugan och knacka på. Denna tro är kostsam att underhålla, inte minst för de kommuner som står inför problematiken. Vart vi än väljer att flytta har vi rätt till kommunal service, rätt till omvårdnad och rätt att få bo kvar hemma med stöd. Men i ett land med knappt nio miljoner invånare och en geografi som består av främst glesbyggd kan vi knappast hålla kvar vid en sådan utopi. Än mindre när nu vår äldre del av befolkningen ökar medan personer i yrkesliv minskar.

Vilka åtgärder planerar statsrådet att vidta med anledning av det anförda?