den 19 maj

Fråga 2004/05:1663 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Barbro Holmberg om somatiska respektive psykosociala sjukdomstillstånd bland asylsökande barn

Migrationsministern har vid ett flertal tillfällen, bland annat i riksdagen, i samband med diskussioner om de depressivt devitaliserade flyktingbarnen slagit fast att barn som har livshotande sjukdomar för vilka vård i hemlandet inte ges ska få stanna i Sverige. Denna princip bygger senast på propositionen 1996/97:25 där ett sådant resonemang och förarbete går att finna på s. 229. Det framgår då att skälen kan vara svagare för barn än för vuxna då det rör sig om sjukdom eller handikapp där ett återsändande på ett livsavgörande sätt skulle påverka barnet och dess utveckling.

I samma proposition finns ytterligare en princip fastlagd, då det resoneras om hur utlänningslagen ska anpassas till FN:s barnkonvention. På s. 253 slås fast att allvarlig risk för självdestruktiva handlingar från barnets sida eller allvarlig psykosocial skada på barnet kan vara grund för att få uppehållstillstånd. Hänsynstagandet till barns behov syftade till att peka på riskerna för barnets psykiska hälsa och framtida utveckling som ett avlägsnande av barn kan medföra. Migrationsministerns uttalanden verkar bygga på en sammanblandning av dessa olika principer för bedömning av å ena sidan fall som berör somatiska tillstånd och å andra sidan fall som väsentligen avser effekterna på barns psykiska hälsa och riskerna för barnets psykosociala utveckling som kommer av ett återsändande.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet vilka åtgärder hon avser att vidta för att undanröja missuppfattningen att det krävs ett livshotande tillstånd för att barn som riskerar störas i sin psykosociala utveckling ska få uppehållstillstånd.