den 11 april

Fråga 2004/05:1385 av Ingegerd Saarinen (mp) till statsrådet Lena Sommestad om torven och klimatpolitiken

Torv är ett bränsle som används som resultat av statliga politiska beslut och det är därför rimligt att staten tar visst ansvar och inte ändrar politik i alltför tvära kast. Det har nu emellertid varit klart åtminstone sedan 1993 att energiutvinning från torv står i motsats till klimatmål. Branschen har alltså haft en mycket god förvarning. Sysselsättningsargumentet är inte särskilt starkt, särskilt inte som en stor del av torven numera importeras.

Om torven fasas ut kan den förväntas ersättas med trädbränslen, vilket ger minst lika mycket sysselsättning.

Torv klassas som ett förnybart bränsle i koldioxidlagstiftningen eftersom den är undantagen från koldioxidskatt. I elcertifikaten räknas torv också som ett förnybart bränsle eftersom torv är certifikatsberättigat. Detta senare beslutade riksdagen våren 2004. På hösten samma år bestämdes emellertid att torv räknas som fossilt och koldioxidavgivande i handeln med utsläppsrätter. Sverige räknar i sin utsläppsrapportering till EU och FN torv som koldioxidavgivande, för det måste vi. Det säger EU och det säger FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC OECD/IEA.

Torven står för ungefär 1,5 miljoner ton koldioxid per år, 2 % av Sveriges växthusgasutsläpp. Torvens ställning är alltså avgörande för Sveriges förmåga att klara befintliga och kommande klimatmål.

Avser statsrådet att verka för en konsekvent behandling av torven?