den 10 mars

Fråga 2004/05:1192 av Ulf Nilsson (fp) till justitieminister Thomas Bodström om umgängessabotage

Att båda föräldrarna bör ta gemensamt ansvar för barnen även efter en skilsmässa är en utgångspunkt i dagens lagstiftning. Sedan 1998 gäller att gemensam vårdnad ska vara normalfallet vid skilsmässa. Vid vårdnadstvister ska domstolen i dag ta hänsyn till barnets bästa och i begreppet barnets bästa ska behovet av kontakt med båda föräldrarna vara en viktig beståndsdel.

Frågan är hur tungt viljan att underlätta kontakten med den andra räknas vid vårdnadstvister. I dag vittnar ett stort antal människor om att de känner sig rättslösa, eftersom deras rätt till kontakt med barnen motarbetas av vårdnadshavaren.

Varje enskilt fall måste bedömas utifrån sina förutsättningar, och det finns starka skäl att förhindra umgänget vid till exempel misshandel, missbruk eller sexuella övergrepp. Men det borde enligt min mening vara en given utgångspunkt att obefogat umgängessabotage ska påverka beslutet i vårdnadsfrågan.

I dag kan inte straffrättsligt ansvar utkrävas av föräldrar som utsätter sina barn för umgängessabotage. Särskilt tungt kan det kännas för dem som fråndömts vårdnaden före 1998 och haft ännu mindre möjlighet att väga in frågan om umgänge i rättsprocessen. En tydligare markering i lagtexten skulle kunna stärka barnets rätt till båda föräldrarna. Som underlag borde statistik tas fram över hur umgängessabotage hittills beaktats vid vårdnadstvister.

Vilka åtgärder ämnar justitieministern vidta för att stärka barnens rätt till båda föräldrarna?