Interpellation 2004/05:96 av Gunilla Tjernberg (kd) till statsrådet Leif Pagrotsky om situationen för de fria grupperna
Konstnärerna låter oss se verkligheten ur nya perspektiv. Med sitt skapande berikar de många människors liv och med sin konst skänker de ett mervärde till samhället. Jag menar att det offentliga har ett ansvar för att skapa förutsättningar för konstnärerna att få drägliga livsvillkor och möjligheter att utöva sin konst utan att ekonomiskt behöva stå på ruinens brant. För detta krävs förändringar av såväl inkomstskatter som villkor för företagande men också anpassningar av samhällets trygghetssystem så att dessa tar rimlig hänsyn till konstnärernas speciella arbetsvillkor och livssituation.
De fria grupperna inom dans och teater står för drygt en tredjedel av antalet föreställningar som framförs varje år. Deras betydelse för svenskt kulturliv är odiskutabel. Samtidigt är de fria grupperna bland de mest utsatta grupperna av konstnärer. Deras arbetsvillkor är mycket dåliga och de hamnar ofta utanför samhällets olika trygghetssystem.
Pensionsreformen som genomfördes för ett par år sedan fick många negativa konsekvenser för konstnärerna. Särskilt hårt drabbades dansare och sångare, både de som är anställda vid fasta institutioner och i ännu högre grad de fria grupperna. Enligt pensionsreformen ska till exempel samtliga yrkesaktiva år ligga till grund för den framtida pensionen. Det innebär ett stort problem för sångare och dansare som oftast pensioneras vid 40@45 års ålder. Sedan pensionsreformen genomfördes har regeringen inför varje budgetbehandling utlovat en lösning på frågan om konstnärernas pensioner men inget har hänt. Nu har regeringen till sist presenterat några förslag på lösningar men situationen för de fria grupperna är fortfarande olöst. Regeringen hänvisar i stället än en gång till nya överläggningar.
En annan fråga som orsakar ständiga problem för de fria grupperna är den bristande pris- och löneuppräkningen. Av någon anledning omfattas inte anslaget till de fria grupperna av någon sådan uppräkning, trots att en stor del av anslaget går till just löner. Det innebär att anslaget urholkas alltmer för varje år och Kulturrådet har flera gånger tvingats konstatera att färre grupper än tidigare kan ges stöd.
Jag vill därför fråga statsrådet:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att lösa frågan om konstnärernas pensioner framför allt gällande de fria grupperna, dansare och sångare?
På vilket sätt avser statsrådet att arbeta för att även anslaget till de fria grupperna ska omfattas av pris och löneuppräkning?