den 28 oktober

Interpellation 2004/05:82 av Johan Pehrson (fp) till justitieminister Thomas Bodström om åtgärder mot förföljelsesyndrom och psykiskt sjuka brottslingar

Alltfler människor förföljs systematiskt av någon de känner eller av en helt främmande person. Den som förföljs bryts ned bit för bit, livet präglas av ständig oro och maktlöshet. Många av de som förföljer en annan person lider av psykiska störningar. Förföljelsesyndrom, så kallad stalking, kan ske genom övervakning, trakasserier och hot. Det kan pågå under några veckor, månader och år. Förföljelsen kan resultera i våldshandlingar av olika slag, eller ske genom ett flertal, upprepade "mindre allvarliga handlingar" som telefonsamtal, e-post och brev med obehagligt innehåll, eller att personen bara visar sig i närheten @ något som kan vara mycket påfrestande och hotfullt för den som drabbas. Gärningarna kan utgöra till exempel olaga hot, ofredande eller hemfridskränkning @ brott med lågt straffvärde. Men ofta hamnar förföljelsesyndrom fortfarande i en juridisk gråzon.

Det finns sedan 1998 två brottsrubriceringar som träffar liknande gärningar som begås mot en närstående eller tidigare närstående person och där var och en av gärningarna har varit ett led i en upprepad kränkning av integriteten. Det handlar om brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Flera "mindre allvarliga" brott kan där bedömas tillsammans och ses som ett allvarligare brott. Dessa brottsrubriceringar används dock inte vid "stalking", bland annat eftersom de förutsätter en nära relation mellan brottsoffer och förövare.

I en del länder som till exempel USA, Kanada, Storbritannien och Australien, är "stalking" straffbart i särskild lag. Det är hög tid att även Sverige inför en brottsrubricering som täcker in förföljelsesyndrom, något som vi i Folkpartiet liberalerna nyligen har föreslagit i en motion. Men det behövs också bättre, snabba och effektiva åtgärder mot denna typ av beteende.

Polisen måste på ett tidigt stadium kunna arbeta med att förhindra fortsatta förföljelser. Skyddet för den som utsätts måste stärkas och systematiska riskbedömningar behöver göras inom rättsväsendet och psykiatrin. Polisens samarbete med psykiatrin genom kartläggning och uppföljning av personer med förföljelsesyndrom och psykiska störda personer som begår brott måste skärpas. I dag finns det också brister i sekretessreglerna som skyddar den dömde i stället för brottsoffret. Justitieministern hänvisar ofta till ett antal utredningar som pågår eller betänkanden som bereds men konkreta åtgärder lyser med sin frånvaro.

Det är trots allt bara en del av alla impulsiva, aggressiva och oberäkneliga människor som begår grova brott. Detsamma gäller naturligtvis psykiskt sjuka personer.

Instrument för att förutsäga farlighet är dock av stor vikt och de finns i dag, men de är inte allmänt accepterade eller konsekvent använda. Att olika rättspsykiatriska kliniker i dag tillämpar en variation av riskbedömning med eller utan systematik utgör ett betydande rättssäkerhetsproblem även för den som är underkastad vården. Det medför också en slumpmässighet i samhällsskyddet. Trots svårigheterna att ta fram fungerande farlighetsbedömningar är detta en uppgift som måste lösas. Det kan också vara nödvändigt att upprätta ett mer omfattande bedömningsregister under noggrann tillsyn.

Frågorna om farlighetsbedömningar ställer svåra sekretessfrågor på sin spets när det gäller att överföra information mellan olika ansvariga myndigheter. Exempelvis har säkerhetspolisen i dag svårt att få ut en rättspsykiatrisk undersökning om en psykiskt sjuk person som hotat en offentlig person. Denna sekretess försämrar säpos möjligheter att göra korrekta farlighetsbedömningar och trygga säkerheten för personer med skyddsbehov.

För att komplicera behovet av struktur ytterligare måste man nämna att det finns farliga personer som ännu inte är dömda. Allmänpsykiatrin har inte tillgång till belastningsregister. Oavsett om vi finner systematik och underlag för den rättspsykiatriska vården med dagens framtagna modeller riskerar vi att missa andra farliga personer. Pedofiler, sexualbrottslingar och pyromaner brukar enligt Socialstyrelsen bland annat felaktigt rankas lågt i farlighetsbedömningar, med de modeller för riskbedömningar som finns i dag.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieministern:

1. Kommer ministern att verka för ett lagförslag som innebär en särskild brottsrubricering mot förföljelsesyndrom, och när får vi se ett sådant förslag?

2. Vilka åtgärder vidtar ministern för att polisens och psykiatrins samarbete ska utökas samt att de ges bättre förutsättningar att göra systematiska farlighets- och riskbedömningar?

3. Vilka åtgärder vidtar ministern för att berörda myndigheter ska kunna få bättre tillgång till viktig registerinformation?