den 16 september

Interpellation 2004/05:8 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet Ylva Johansson om stopplagen och det kommunala självstyret

Regeringspromemorian om överlämnande av ansvar för driften av sjukhus till privata entreprenörer, den så kallade stopplagen, har mottagits av nästan enstämmigt negativa reaktioner under remissrundan. Vårdförbundet, LO, flera landsting och flertalet statliga myndigheter har bestyrkt den kritik som sedan länge riktats mot förslaget från Centerpartiet och flera andra partier i riksdagen. Sakskälen mot förslaget att på statlig nivå införa starka restriktioner mot privata och andra alternativ inom den offentligfinansierade hälso- och sjukvården är många. En ökad mångfald inom hälso- och sjukvården är en viktig förnyelsekraft med stor potential att bidra till högre kvalitet, större effektivitet, bättre arbetsvillkor för personalen och en ökad anpassning till patienters och medborgares behov.

Den aspekt som jag särskilt vill lyfta fram i denna interpellation är huruvida förslaget är förenligt med en viktig princip i Sveriges författning, nämligen det kommunala självstyret.

Hälso- och sjukvårdslagen § 3 stadgar att det är landstingen som är ansvariga för att medborgarna får den hälso- och sjukvård de behöver samt för organisationen av hälso- och sjukvården.

Hur vården ska organiseras @ eller vilka driftsformer som ska väljas @ är knappast frågor som är lämpliga att reglera i lag. Landstingen står inför stora ekonomiska påfrestningar under kommande år och ny centralstyrning underlättar knappast möjligheterna att klara dessa. Ska sjukvårdshuvudmännen klara uppgiften att erbjuda medborgarna en god hälso- och sjukvård som också är kostnadseffektiv, är det viktigt att de inte är bundna till en enda driftsform för sjukhusen.

Det kommunala självstyret har ett stort värde. Ur demokratisk synpunkt är det värdefullt att beslut fattas nära medborgarna. Närhet skapar större känsla av delaktighet och ansvar än central- eller expertstyre. Att just hälso- och sjukvården är föremål för ett regionalt beslutsfattande bidrar till ökade kunskaper och en bättre anpassning av verksamheten efter medborgarnas önskemål och behov. I en tid när den politiska strävan är att få en utveckling mot "närvård" och stärkt förebyggande arbete är förankringen i den lokala och regionala miljön sannolikt särskilt viktig.

Eftersom hälso- och sjukvården är en sektor som befinner sig i betydande problem @ inte minst i perspektivet av den demografiska utvecklingen @ kan det vara frestande att se lösningen i en centralplanerad och expertstyrd vårdsektor. Det är dock en farlig väg som sannolikt skulle medföra att den fortlöpande dialogen mellan medborgare, personal och beslutsfattare om vården skulle upphöra. Demokratisk förankring är inte mindre viktig utan viktigare i en tid av påfrestande utmaningar. Varje ingrepp i självstyret, och dessa har under den socialdemokratiska regeringsperioden varit många, skapar emellertid oklarhet om var ansvaret ligger. Härigenom försätts regionala politiska företrädare i en allt svårare situation @ eftersom de får stå som ansvariga för en verksamhet där deras handlingsfrihet hela tiden kringskurits @ samtidigt som medborgarnas frustration växer.

Landstingens självstyre har också ett stort värde i att verksamheten kan anpassas efter växlande behov, att olika lösningar kan prövas och utvinnandet av erfarenheter därigenom flerdubblas jämfört med vad som skulle vara fallet vid ett centralstyre. Försöken med privata och alternativa utförare av sjukvård i flera landsting är ett gott exempel på detta. Framgången för S:t Görans sjukhus, Simrishamns sjukhus, nyligen inledda försök inom Värmlands läns landsting etcetera ger kunskap och inspiration som sedan kan tillämpas i andra landsting @ alltefter lokala förhållanden och medborgarnas önskemål. Det är uppenbart att det är just denna utveckling underifrån som skrämmer regeringen. Goda exempel på att privata alternativ kan användas för att utveckla vården verkar upplevas som ett hot mot den socialdemokratiska maktbasen @ det vill säga att så många medborgare som möjligt ska uppfatta sin tillvaro som direkt beroende av de beslut som fattas i Regeringskansliet.

Behovet av flexibilitet och möjlighet till olika lösningar är snarast större i svåra tider när det är svårt att få de ekonomiska resurserna att räcka.

Med anledning av ovanstående är mina frågor till statsrådet:

Ämnar statsrådet lägga fram ett förslag i enlighet med departementspromemorian?

Har statsrådet gjort den bedömningen att förslaget är förenligt med det kommunala självstyret?

Har statsrådet gjort den bedömningen att förslaget underlättar för landstingets förtroendevalda att hantera den besvärliga situation som hälso- och sjukvården befinner sig i?

Har statsrådet gjort den bedömningen att förslaget underlättar för medborgarna att veta var det politiska ansvaret för hälso- och sjukvårdspolitiken kan utkrävas?