den 27 oktober

Interpellation 2004/05:79 av Ingrid Burman (v) till statsrådet Barbro Holmberg om flyktingmottagandet

Sedan den 29 september hungerstrejkar 16 avvisningshotade palestinier i Uppsala. 15 av dem kommer från Gaza eller Västbanken, en kommer närmast från Kuwait. Fem av dem har fått beslut från Migrationsverket om avvisning varav tre med omedelbar verkställighet. De har nämligen kommit till Sverige på Schengenviseringar utfärdade av Tyskland respektive Italien och ska nu i enlighet med Dublinförordningen avvisas till dessa länder.

Detta blixtbelyser ett grundläggande problem med Dublinförordningen och dess föregångare Dublinkonventionen, som Vänsterpartiet förgäves sökte fästa uppmärksamheten på redan när riksdagen behandlade Dublinkonventionens ratificering 1997. Sverige avvisar för närvande inte palestinier till Gaza/Västbanken utan beviljar med hänsyn till läget i området uppehållstillstånd av humanitära skäl för denna grupp.

Detta är i sig ett mycket anmärkningsvärt förhållande eftersom utlänningslagen föreskriver att den som flyr från väpnad yttre eller inre konflikt har rätt till skydd i Sverige. Men svenska myndigheter vägrar att tillämpa den bestämmelsen och hävdar @ stick i stäv med vad FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter fastslagit @ att det inte pågår någon väpnad konflikt i området. Nu hänvisar svenska myndigheter de palestinier som tagit sig till Sverige med viseringar från Tyskland och Italien att åka och söka uppehållstillstånd i dessa länder. Trots att dessa länder avvisar regelmässigt palestinier till Gaza och Västbanken.

Detta betyder i praktiken att även Sverige avvisar palestinier till dessa områden, låt vara via ett annat EU-land. Det visar hur orimligt det är att anta tekniska regler om fördelningen av asylsökande mellan EU-länderna innan man först har gemensamma regler om vilka som har rätt till skydd och gemensam tillämpning av dessa regler.

En av palestinierna ska avvisas till Kuwait. Hans fall illustrerar en annan aspekt av de olika sätt på vilka asylsökande palestinier misshandlas i det svenska asylsystemet. Ett inte obetydligt antal av de asylsökande palestinier som vistas i Sverige har sedan lång tid haft lagakraftvunna avvisningsbeslut till olika arabländer där de tidigare haft tidsbegränsade uppehållstillstånd för arbete. Om de inte återkommit till det landet inom sex månader tas de inte längre emot.

De svenska myndigheterna framhärdar med att hävda att de tas emot om de kan visa ett arbetserbjudande och vägrar med den motiveringen att bevilja uppehållstillstånd. Det är för det första i de flesta fall nästan omöjligt att skaffa ett sådant erbjudande, för det andra löser inte ett sådant erbjudande problemet. Många palestinier på våra flyktingförläggningar runtom i landet sitter i en situation utan hopp sedan många år. Detta är en skam för vårt flyktingmottagande.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Holmberg:

Vilka politiska initiativ är statsrådet beredd att ta för att komma till rätta med de påtalade missförhållandena?