den 26 oktober

Interpellation 2004/05:78 av Sven Gunnar Persson (kd) till miljöminister Lena Sommestad om folklig samling kring klimatfrågan

Jag vill väcka frågan om hur vi tillsammans, som folkvalda och medborgare kan medverka till en ny och fördjupad medvetenhet om att hoten från klimatförändringarna måste motarbetas genom ett mycket bredare deltagande än vad som nu är fallet i Sverige, i Europa och globalt.

Samstämmigheten bland världens experter om att människan allvarligt påverkar jordens klimat blir allt större. Klimatförändringarna väntas få en avgörande påverkan för den vanlige medborgarens vardag inom en inte alltför avlägsen framtid. Ändå tycks det vara så att frågor om klimatförändringarna fortfarande främst är en angelägenhet för forskare, politiker, diplomater, miljörörelser och andra som arbetar med dessa frågor i tjänsten. Jag blir mer och mer övertygad om att det blir riktig kraft i kampen mot klimatförändringarna först när medvetenheten hos de många berörda blir så stor att det politiska trycket kommer underifrån.

Det behövs medborgare som gör medvetna val i sin dagliga livsföring och som därigenom ställer krav när det gäller varor och tjänster, och som samtidigt ställer krav på beslutsfattare och politiker på alla nivåer. Det behövs ett perspektivskifte från dagens situation där politiker genom olika restriktioner och pålagor försöker påverka undersåtarna till en situation där vi genom samtal och kunskapsspridning skapar ett brett folkligt engagemang och en vilja att förhindra den katastrofala utveckling som riskerar att dra undan livsmöjligheterna för kommande generationer.

Visst är det viktigt att få med USA, Australien, Kina och Indien i ett aktivt klimatarbete. Men vårt primära ansvar handlar om Sverige och Europa. Det är dags för en massiv mobilisering av folkrörelser, folkbildning och föreningsliv, skolor, högskolor och universitet, kyrkor och samfund, företag och fackföreningar, organisationer och myndigheter och inte minst politiker på alla nivåer i arbetet för en folklig förankring av klimatarbetet.

En bra början skulle kunna vara att miljöministern bjöd in sina europeiska kolleger för att diskutera en folklig mobilisering med den inriktning som jag skissat. Sverige bör forma en modell för hur ett sådant arbete kan startas.

Självklart innebär detta inte att arbete med lagstiftning, ekonomiska styrmedel eller andra åtgärder ska avstanna och självklart ska de nya möjligheter som Kyotoprotokollets ikraftträdande och handeln med utsläppsrätter tas tillvara och utvecklas ytterligare. Men nu gäller det att också ta nästa steg för att fler ska kunna bli delaktiga i arbetet för våra barnbarns och barnbarnsbarns möjligheter till ett i alla avseenden rikt liv.

Jag vill ställa följande frågor till miljöministern:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att skapa en bred folklig samling kring det viktiga arbetet med att förhindra oacceptabla förändringar av jordens klimat?

2. Vilka kontakter avser statsrådet att ta med ledare för folkrörelser, folkbildning och föreningsliv, skolor, högskolor och universitet, kyrkor och samfund, företag och fackföreningar, andra organisationer och myndigheter i syfte att i Sverige skapa en bred folklig mobilisering kring klimatfrågan?

3. Vilka kontakter avser statsrådet att ta med de andra europeiska miljöministrarna i syfte att skapa en europeisk folklig mobilisering i klimatfrågan?