den 24 maj

Interpellation 2004/05:668 av Maria Wetterstrand (mp) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin om effekthöjningar för kärnkraft

Kraftindustrin vill bygga ut effekten vid kärnkraftverken. Den ursprungliga effekten var 9 450 megawatt. Det mesta byggdes klart efter folkomröstningen då Socialdemokraterna lovade avveckling med förnuft. År 2012 ska det enligt Ny Tekniks sammanställning bli 10 305 megawatt.

Sverige har hela tiden haft mest kärnkraft per capita i världen, klart mer än Frankrike, som ligger hästlängder före nästa land.

Det som socialdemokratin försökt beskriva som pragmatiskt, måttfullt och som en parentes är ett med alla objektiva mått ett extremt projekt som pågår i generation efter generation.

Det började med det svenska atombombsprojektet för 50@60 år sedan. Idén att ett så litet land som Sverige skulle ha atombomber kan verka en aning bisarr, men det är väl belagt att det var vad Tage Erlander och Olof Palme verkade för, och hemlighöll inte bara för svenska folket och sin riksdagsgrupp utan också för större delen av regeringen. Att det inte blev någon atombomb får vi väl tacka bland annat andra socialdemokrater som Inga Thorsson, och även USA.

Men de två första reaktorerna, Ågesta och Marviken var konstruerade för att ge plutonium till atombomben, och det var så Asea, senare ABB, kom in på kärnkraften.

Nu var man redan på den tiden medveten om att uranet inte skulle räcka för kärnkraft i evighet, och strax före folkomröstningen berättade Tage Erlander hur man såg lösningen på det problemet på 1950-talet. Vattenkraften skulle vara utbyggd 1975 och sedan skulle kärnkraften bli en parentes i 25@30 år och sedan skulle fusionskraften lösa alla energiförsörjningens problem överallt för all framtid.

Fusionsforskning har mer och mer utvecklat sig till ett skämt, om än ett mycket dyrt skämt.

Men kärnkraften har vi kvar, som ett litet minne.

Att uranbrist inte blev något problem beror på att nästan hela världen övergav kärnkraften för ca 25 år sedan, utom Sverige. Hundratals projekt stoppades i USA, många av dem halvfärdiga. Italien, Österrike och Polen avskaffade sina kärnkraftsprogram genom folkomröstningar. I de flesta av världens länder blev kärnkraft helt enkelt inte aktuellt.

Tur är det. Om hela världen skulle ha lika mycket kärnkraft per capita som Sverige skulle det någorlunda billiga uranet ta slut på tre år!

Sverige har mest kärnkraft i världen. Det är inte för att vi behöver det. Sverige har mer redan utnyttjad vattenkraft per person än nästan alla länder i världen har i all elproduktion. 2001 hade Sverige 2,6 gånger högre elkonsumtion per capita än resten av EU:s då 15 medlemsländer. Det beror inte på att vi har 2,6 gånger högre levnadsstandard eller 2,6 gånger mer industri eller ens på att det är 2,6 gånger kallare här än i Danmark, Tyskland eller Storbritannien. Temperaturen spelar över huvud taget ingen roll om man inte värmer hus med el. Det gör dom inte i andra länder.

Den extrema svenska elförbrukningen beror på att vi har så mycket elvärme och på att vi, jämte Norge, är världsmästare i slöseri med el.

Mot den bakgrunden kan den svenska energipolitiken beskrivas som ett enda fanatiskt främjande av el till varje pris, och särskilt kärnkraft. I 1997 års energiöverenskommelse mellan v, c och regeringen slår man till och med fast att "ny elproduktionskapacitet och minskad elanvändning är ett villkor för avställning av ytterligare reaktorer".

Denna fras låtsas som om regeringen inte bara har makt att stänga av reaktorer när den vill utan också att den har makt att hålla i gång reaktorer när den vill @ utan några hänsyn till exempel säkerhet och ekonomi. Så fungerar det inte i verkligheten. Det finns mer än hundra avstängda reaktorer i världen, och bara ett fåtal har stängts av genom politiska beslut. De allra flesta har stängts av på företagsekonomiska grunder, bland annat för att det har bedömts bli för dyrt att reparera fel eller leva upp till säkerhetskrav. Det är precis som med gamla bilar.

Det sätt ni valt att stänga av Barsebäck på är minst sagt ohållbart för framtiden. För det första ger det helt fel incitament att använda skattebetalarnas pengar till att betala kompensation. Det gör ju att även olönsamma reaktorer kan köras vidare i hopp om att ägaren ska få betalt av staten för att stänga.

Idén att reaktorer ska stängas först när det finns alternativ elproduktion är också ekonomiskt osund. Det betyder att man först ska tvinga fram ny produktion, som per definition inte efterfrågas av marknaden och betala för det och sedan ska man tvinga fram en avstängning av en reaktor och betala för det.

Det är ett planekonomiskt sätt att tänka, men vi lever i en marknadsekonomi. Elefterfrågan i Sverige är konstant eller sjunkande. Kärnkraft och förnybar energi är kommunicerande kärl. Ju mer kärnkraft, desto mindre efterfrågan på förnybar energi. Ju mindre kärnkraft desto mer efterfrågan på förnybar energi.

Om ni nu kör över Miljödomstolen och godkänner effekthöjningen, som du har sagt i Ny Teknik att du vill ha, så kör ni rakt mot ett stup, politiskt, ekonomiskt och moraliskt.

Ni kan inte på allvar tro att Miljöpartiet ska ingå i en regering som låter kärnkraften växa och växa.

Det finns två sorters effekthöjningar, detta sagt bara för att förhindra begreppsförvirring. Den ena är att man byter till en bättre turbin, generator eller något annat utanför reaktorn. Man får då ut mer el utan någon förändring i reaktorn. Sådana effekthöjningar är en rent företagsekonomisk bedömning. Regeringen och det politiska systemet är inte tillfrågade, och det är inte det vi diskuterar här.

Den andra sorten är höjningar av termisk effekt. Det betyder att det går åt mer uran, och att det produceras mer avfall. Det finns också mer radioaktivitet i reaktorn vid en olycka, och om man inte gör något särskilt åt det ökar utsläppen till luft och vatten proportionellt mot ökningen av effekten. Allt annat lika blir reaktorn farligare. Man knaprar på säkerhetsmarginalerna, för det var ju inte en ren slump att högsta tillåtna effekt sattes där den sattes. Det är lite mer krävande att kyla en lite hetare härd. Flödena ökar och det kan ge mer slitage och värre skador av kringdrivande föremål.

Allt detta och mer därtill står i ett PM från Kärnkraftinspektionen.

I de flesta avseenden är en ganska liten effekthöjning oerhört likt en ny reaktor. Det är faktiskt värre ändå. En effekthöjning är ganska lik en trimning av en moped. Den sammanlagda risken av tio trimmade mopeder är givetvis större än faran från tolv otrimmade mopeder. Det är inte vad Kärnkraftinspektionen säger, men Kärnkraftinspektionen har inte alltid rätt. De kommer säkert att säga att man kan kompensera för de extra farorna med extra säkerhetshöjande åtgärder.

Det är omöjligt för utomstående att bedöma, eftersom Kärnkraftinspektionen regerar med hemliga förelägganden. De nya föreskrifterna från i somras innebär åtgärdskrav reaktor för reaktor med deadlines för varje åtgärd och kostnadsbedömning. Men det ska tydligen Mona Sahlin, Lena Sommestad och jag inte bry våra små hjärnor med, för detta finns listat i en sekretessbelagd bilaga. Vi har från Miljöpartiets sida naturligtvis begärt att sekretessen ska hävas, men medan Regeringsrätten funderar på den saken vet vi alltså ingenting om vilken säkerhetsstandard som ska gälla, och än mindre om vilka extra säkerhetskrav som föranleds av effekthöjningarna, för SKI:s yttrande till regeringen kan enkelt sammanfattas med orden "Lita på oss!". I fråga om Ringhals 1 säger granskningsanalysen att det är bra om det installeras ett bättre mätsystem för matarvattenflöde men sedan är det inte mycket mer. SKI kräver vad de kräver när de har lust och tid.

Den svenska kärnkraften har haft ett oproportionerligt stort antal allvarliga incidenter. Det pekar på att SKI inte gjort något särskilt bra jobb, men trots detta har ingen riktig säkerhetsutredning gjorts sedan 1979. Den så kallade kärnsäkerhetsutredning som kom hösten 2003 var snömos redan i direktiven och ställde därför inga relevanta frågor kring säkerheten.

Gudskelov behöver ni nu inte lita på SKI. För i och med att Miljödomstolen sagt nej så har ni glasklart rätt, och skyldighet att lägga energipolitiska bedömningar på effekthöjningarna.

Då står ni inför två alternativ:

Om ni ger klartecken för effekthöjningarna, så styr ni minst 20 miljarder kronor i investeringar dit. Effekthöjningarna i sig bedöms kosta 10 miljarder, men det ligger mer i vågskålen, ca 10 miljarder för livslängdsförhöjande åtgärder och 6 miljarder för de hemliga säkerhetsförbättringarna. Säkerhetsförbättringarna ska givetvis genomdrivas oavsett allt annat, med ett undantag: om ägaren beslutar att stänga reaktorn för att bespara sig den kostnaden.

Om effekthöjningarna genomförs så måste reaktorerna köras ett antal år till för att tjäna in investeringen. Under den tiden måste också säkerhetsinvesteringar göras vilket ger ännu längre intjänandetid och då är det väl motiverat att göra de livslängdshöjande åtgärderna också.

När man gör stora ombyggnader och reparationer upptäcker man ofta fler fel än man visste om och får nya problem. Det kan ta mycket längre tid och bli mycket dyrare än man trodde att uppgradera en reaktor. Fråga Oskarshamnsverket, som genomfört den enda genomgripande moderniseringen. Det tog elva år, och kostade fem års förlorad produktion.

Detta vet förstås Vattenfall och Sydkraft. De investerar inte mer än de behöver om de inte kan räkna med en mycket lång framtid för reaktorerna.

Om ni säger nej, så kommer antagligen en eller två reaktorer att stängas inom några år, troligast är de äldsta och minsta, Ringhals 1 och Oskarshamn 2. Det kan vara andra, för ägarna kan ju veta mer om reaktorernas reparationsbehov än jag gör.

Men det kan omöjligen vara alla eller ens de flesta. Dels är det säkert några reaktorer som med lätthet kan betala för sig, åtminstone när det gäller säkerhetshöjande åtgärder, kanske också livslängdsförhöjande åtgärder, och dels blir de kvarvarande reaktorerna lite mer värda.

Mer värda blir också förnybar energi och effektivisering.

Du har sagt att kärnkraften behöver avvecklas på en längre tid än det tog att sätta i gång den, nämligen 13 år. Genom att säga nej till effekthöjningarna ökar ni chansen för detta.

Om ni säger ja kan det däremot hända att alla reaktorerna faller för åldersstrecket mer eller mindre på en gång. Sånt händer. Hösten 1992 stängde SKI de fem äldre kokarreaktorerna på en gång, efter att ett gemensamt fel hade upptäckts. 2002 stängde den japanska kärnkraftinspektionen Tokyos alla 17 reaktorer på en gång då ett gemensamt fel misstänktes.

Strutsar sticker inte ned huvudet i sanden i farliga situationer. Det gör däremot människor.

Visst kan ni sticka huvudet i sanden och ge tillstånd till effekthöjningar och lämna över världens största kärnkraftsprogram till senare regeringar, utan fallskärm eller broms.

Vill ni ha en ansvarig, ordnad avveckling av världens största kärnkraftsprogram så ska ni säga nej till effekthöjningar.

Vill ni ha en ekologisk omställning som ger ett marknadsutrymme för den nya teknik som Sverige ska leva på att exportera så säg nej till effekthöjningar, för annars finns det ingen hemmamarknad för den tekniken.

Avser statsrådet att verka för ett nej till effekthöjningarna?