den 23 maj

Interpellation 2004/05:664 av Gunnar Andrén (fp) till finansminister Pär Nuder om kapitalavkastningen av bostäder

Som bekant införde riksdagen 1984/85 en ny skatt från den 1 januari 1985, fastighetsskatten, på förslag av dåvarande statsministern Olof Palme och bostadsministern Hans Gustafsson. Skatten ersatte den tidigare hyreshusavgiften, en avgift som utgått på flerfamiljsfastigheter som inte ingick i det statliga räntebidragssystemet. Därtill fanns en generell småhusbeskattning vid den kommunala taxeringen, schabloniserat baserad på taxeringsvärdena för enskilda hus med olika procentsatser för olika skiktgränser.

Någon statlig fastighetsskatt hade dessförinnan inte förekommit.

Vid den stora skattereformen 1989/90 omvandlades fastighetsskatten till en avkastningsskatt inom kapitalbeskattningen, låt vara att få boende @ det må vara hyresgäster, bostadsrättsinnehavare eller småhusägare @ uppfattar denna skatt som en del i kapitalbeskattningen; vanligare torde vara att den statliga fastighetsskatten direkt uppfattas som en skatt på boende.

Innevarande år kommer staten att ha intäkter på ca 25 miljarder kronor i denna kapitalbeskattning. Det innebär också att de boende har samma utgift.

För staten spelar intäkten en viktig roll i finansieringen av välfärdsstaten, för den enskilde är utgiften en belastning i den personliga ekonomin.

Från den 1 januari 2006 höjs, enligt riksdagsbeslut men utan att något nytt sådant behöver träffas, taxeringsvärdena, som utgör grunden för kapitalbeskattningen av fastigheter, med @ enligt beräkningar som Statistiska Centralbyrån har gjort @ i genomsnitt 25 %.

Utfallet varierar mycket mellan kommunerna, från sänkningar i någon kommun präglad av utflyttning och bostadsöverskott med nära 20 % till höjningar, med allt från 0 till i populära kommuner nära vatten nära 60 %.

I kronor handlar det om att taxeringsvärdena minskar från några få tusen kronor till höjningar med flera hundra tusen kronor.

Man kan slumpvis ta kommuner som västerbottniska inlandskommunen Sorsele, där det genomsnittliga taxeringsvärdet sjunker med 9 % och den genomsnittliga fastigheten får sänkt taxeringsvärde med 18 000 kr till 184 000 kr och kommunen i Stockholms län Österåker där taxeringsvärdet stiger på motsvarande sätt med 24 % och den genomsnittlige småhusfastighetsägaren över en natt @ nämligen till den 1 januari 2006 @ blir 286 000 kr rikare, låt vara bara på papperet.

Den fråga som varje finansminister förmodligen ställer sig i denna situation är: Vad ska jag göra med de nya statsinkomsterna? Den fråga som varje boende förmodligen ställer sig i denna situation, utom det fåtal som drabbas av olyckan att få sänkta taxeringsvärden till följd av att det saknas efterfrågan på bostäder i deras kommuner, är: Hur ska jag ha råd med den höjda boendeskatten, i vissa fall också förmögenhetsskatt? Vad ska jag spara in på?

Fastighetsskatten utgör i dag 1 % på taxeringsvärdet för småhus och en halv procent för flerfamiljshus, med alla undantag för nyproducerade fastigheter som endera betalar ingen fastighetsskatt alls eller halv sådan om fastigheten är 5@10 år gammal.

Den sammantagna utgiftsökning som alla boende kommer att drabbas av den 1 januari 2006 uppgår till ca 25 % (enligt Statistiska Centralbyrån) av de nuvarande ca 25 miljarder (enligt Finansdepartementet) som skatten inbringar 2005.

Det innebär, försiktigt räknat, att staten kommer att pungslå de boende på, i runda tal, ytterligare 6 000 000 kr i kapitalavkastning för 2006.

Frågorna är två:

1. Vad ska de enskilda spara in på för att ha råd med skattehöjningen?

2. Har kapitalavkastningen på bostäder, hyreshus, bostadsrätter, småhus och kommersiella lokaler, höjts så mycket att detta motiverar denna mycket kraftiga skattehöjning?

Enligt min mening finns det tre avgörande invändningar mot den nuvarande fastighetsskattens konstruktion, detta utöver att det alltid kan diskuteras om den är "rättvis" mellan olika boendeformer, regioner, för lika boende etcetera, och om den alls bör utgöra en del av kapitalbeskattningen.

Att statskassan alltid har behov av pengar är en annan sak; legitimiteten i skattesystemet är i högsta grad beroende av hur skatter tas ut, vem som betalar och att det uppfattas som om inte rättvist så dock acceptabelt ur fördelningssynpunkt.

Förvisso finns fastighetsskatt i de flesta länder men i andra former, oftast därför att ren kommunal utdebitering baserad på arbetsinkomst saknas eller i sin tur har annan konstruktion, eller att fastighetsskatten är rent kommunal; det unika med Sverige är att vi har både en statlig fastighetsskatt och en kommunalskatt som tas ut utan något avvägningssamband @ och dessutom enligt helt olika principer.

De tre invändningarna, som enligt min mening leder fram till att kapitalavkastningsskatten på fastigheter måste, i avbidan på total reformering, sänkas från den 1 januari 2006, är:

1. Fastighetsskatten strider mot principen skatt efter bärkraft. Det finns inget samband mellan skattebetalningsförmåga och debiterad skatt; detta är ett grundskott mot liberal skatteideologi och rättvist skattetänkande och, enligt min mening, också mot klassisk socialdemokratisk skattepolitik baserad på principen skatt efter bärkraft.

2. Fastighetsskatten strider mot likviditetsprincipen. Endast i det ögonblick då någon fått pengar att betala med, kan tredje part, i det här fallet staten, kräva betalning. Ett bra exempel på tillämpningen av likviditetsprincipen är realisationsvinstbeskattningen: Den som sålt till exempel ett hus eller bostadsrätt, ska då också beskattas när villan eller bostadsrätten sålts. (Det borde också utgå skatt på försäljning av hyreskontrakt men sådana försäljningar är som bekant olagliga varför denna form av affärer, frekvent förekommande och med stora pengar inblandade, mer är en polisiär @ låt vara uppenbart lågt prioriterad @ fråga än en skattefråga. Bostadspolitiken innehåller som känt är, vissa politiskt inbyggda motsättningar.)

3. Fastighetsskatten strider mot påverkansprincipen. Påverkansprincipen innebär att man själv ska kunna påverka sin skatt. Nuvarande taxeringsprinciper omöjliggör detta. I själva verket är alla undantags-, max-, mini- och takregler framsprungna just genom behovet att komma ifrån verkningarna av den olösliga konflikt mellan motstridiga principer i nuvarande beskattning som uppstår då andras fastighetsförvärv påverkar din egen så kallade kapitalavkastning, för den enskilde helt fiktiv fram till överlåtelse eller försäljning av den egna fastigheten. Hur absurd användandet av påverkansprincipen är kan illustreras av att om motsvarande skulle gälla för vanlig inkomstbeskattning skulle en persons skatt kunna höjas genom att grannen fått ökade inkomster @ eller motsatsen: Man skulle kunna bli rik genom att grannen slutar jobba.

Slutligen bör också den omständigheten att en miljövänlig investering drabbas av höjd fastighetsskatt omnämnas. Här har dock budskapet, synes det mig, på något sätt trängt fram genom att finansministerns företrädare på denna post vid ett tillfälle lät undslippa sig att "det för vissa kunde framstå som motsägelsefullt" att till och med av regeringen ekonomiskt stöttad energibesparande åtgärd resulterar i höjd fastighetsskatt.

Enligt min mening bör principen skatt efter bärkraft, likviditetsprincipen och påverkansprincipen @ så länge dessa i sig motstridiga principer ska gälla inom kapitalbeskattningen på fastighetsområdet @ leda att, eftersom det är viktigt av bland annat belåningsskäl att vi alltid har i huvudsak rättvisande taxeringsvärden (helt rättvisande är ju bara marknadsbestämda taxeringsvärden), att fastighetsskatten från den 1 januari 2006 sätts till:

1. För flerfamiljshus 0,4 % (en 20-procentig sänkning till följd av den genomsnittligt 25-procentiga taxeringshöjningen).

2. För småhus och villor 0,8 % (en 20-procentig sänkning till följd av den genomsnittligt 25-procentiga taxeringshöjningen).

Ett besked i denna riktning skulle göra den kommande sommaren mindre ekonomiskt orolig för alla boende i vårt land. Man behöver i alla fall inte fundera på hur man ska få ihop de ytterligare 6 000 miljoner kronor, som om ingenting görs, statskassan automatiskt anser att kapitalavkastningen på bostäder bör förstärkas med den 1 januari 2006.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser finansministern att vidtaga dels för att förebygga att kapitalbeskattningen på boendet ytterligare skärps från den 1 januari 2006, dels öka legitimiteten i kapitalbeskattningen på bostadsområdet genom reformer som tar bort eller minskar motstridigheterna i principerna för hur den statliga fastighetsskatten tas ut?