den 23 maj

Interpellation 2004/05:652 av Hillevi Engström (m) till justitieminister Thomas Bodström om brottsoffers rättigheter

Våldbrotten ökar i Sverige; offren för meningslöst och grovt våld ökar. Rädslan att utsättas för brott begränsar människors frihet och kan ofta innebära att man avstår från att göra det man skulle vilja. Värst utsatta är de som redan lever under svåra omständigheter: Människor som befinner sig i ett utanförskap och saknar fast förankring i samhället.

Våldets orsaker är många och måste angripas på bred front. Människor behöver känna sig behövda och sedda. Samtidigt som justitieministern i alla sammanhang berättar om satsningar och hävdar att antalet poliser har ökat fortsätter det meningslösa våldet att breda ut sig. Ingenting har förändrats.

När någon blivit utsatt för ett brott ska samhällets skyddsnät vara starkt och gediget. Oavsett var i landet ett brott inträffar och oavsett vem brottsoffret är ska bemötandet vara professionellt. Så är det inte i dag. Har ett brottsoffer tur att möta en polis som har tid, engagemang, empati och kunskap blir bemötandet ofta väldigt bra. Gott bemötande och hög kompetens ökar möjligheten till att brottet kan klaras upp. Men dessvärre är det bara ett fåtal brott som leder till en fällande dom.

En stärkande åtgärd för ett brottsoffer är möjligheten att få ett eget juridiskt biträde @ målsägandebiträde @ under förundersökning och rättegång. Det har sedan lagen infördes 1988 varit av avgörande betydelse för att stärka brottsoffrens ställning. Det ökar möjligheten att få hjälp och stöd, samt att få juridiskt biträde i skadeståndstalan. Successivt har möjligheten till målsägandebiträde kommit att utökas till att i dag gälla alla brott på vilka fängelse kan följa, om det finns ett behov av det utifrån målsägarens förhållanden.

Detta vill nu regeringen ändra på. Regeringen har tillsatt en utredning i syfte att göra en översyn av lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Regeringen menar i utredningsdirektiven att uppgiften att ge stöd till brottsoffret även åvilar stödperson och att skadeståndsprocessen även åvilar åklagaren. Regeringen menar också att målsägaren vid huvudförhandling i stället kan åtföljas av en stödperson.

Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att regeringen nu vill inskränka rätten för målsägare att få ett målsägandebiträde. Utredaren har ett tydligt uppdrag, nämligen att lagens tillämpning inte ska utökas.

Vilka åtgärder ämnar justitieministern vidta för att stärka brottsoffers rättigheter samt tillgodose deras behov av kurativa insatser i rättsprocessen även framgent?