Interpellation 2004/05:65 av Kalle Larsson (v) till statsrådet Barbro Holmberg om avvisningar av tjetjener
Regeringen har i februari 2004 fattat praxisbeslut i några asylärenden gällande tjetjenska asylsökande. I besluten slog man fast att det för närvarande råder en väpnad inre konflikt i Tjetjenien i den mening som anges i 3 kap. 3 § 1 st. 2 utlänningslagen. Den som på grund av denna konflikt inte kan återvända till sitt hemland har därmed rätt till skydd i Sverige. Innan man ger skydd i Sverige kommer dock först att ske en prövning om det är möjligt att med tillämpning av ett så kallat inre flyktalternativ kräva att asylsökande tjetjener söker skydd i andra delar av Ryska federationen.
I sitt beslut om överlämnande av Tjetjenienärendena till regeringen säger Utlänningsnämnden följande om möjligheten att tillämpa inre flyktalternativ för tjetjener:
"Det s.k. propiskasystemet som tillämpades under Sovjettiden gjorde det möjligt för myndigheterna att utöva kontroll över sovjetmedborgarna. Det var polismyndigheterna som hade att tillämpa systemet och som kunde bevilja eller vägra medborgarna att vistas inom ett visst område.
Fastän detta system numera har avskaffats och enligt rysk federal lag är förbjudet har flera lokala myndigheter uppsatt stränga regler beträffande villkor att få uppehålla sig och bosätta sig inom myndighetens område. Den ryska statsmaktens relativa svaghet gör det möjligt att sätta sig över den federala lagens bestämmelser. Statsmaktens vilja och förmåga att ingripa mot de lokala bestämmelserna är begränsad.
På grund härav har det varit möjligt för de lokala myndigheterna att i praktiken reglera vilka som ska få bo och uppehålla sig i respektive kommun. Vad avser personer från Tjetjenien tillkommer att det finns en önskan från de federala myndigheternas sida att flyktingar från Tjetjenien återvänder dit. Det finns till exempel en överenskommelse mellan Tjetjenien och Ingusjetien om återvändande.
Tjetjener som under det pågående kriget tvingats fly från hemrepubliken har, till skillnad från andra grupper i samma situation, helt förvägrats föreskriven status som så kallad forced migrant vilket innebär att de berövas den därav följande rätten till bland annat socialt understöd, hjälp till anställning, sjukvård och skola för barnen. Trots att propiskasystemet har avskaffats och genom federal lagstiftning ersatts med en ordning med registrering på den adress personen valt för sin bosättning har, som nämnts, myndigheterna utanför Tjetjenien och Ingushetien i mycket stor utsträckning vägrat tjetjener permanent registrering. I särskild grad gäller detta Moskva, Sankt Petersburg och andra större städer men det tillämpas även i övriga delar av federationen.
Utan att kunna visa upp permanent registrering är tjetjenerna hänvisade till en illegal vistelse där de uppehåller sig och blir därmed även föremål för fortlöpande kränkningar från polisens sida. Deras utsatthet bland annat vid poliskontroller förstärks av att de är dokumentslösa, eftersom de vägras inrikespass och utrikespass med hänvisning till att dessa får skaffas i Tjetjenien, dit de inte kan eller vågar återvända. Deras möjligheter till anställning utanför den "svarta sektorn" är starkt begränsade på grund av frånvaron av registrering och identitetskontroller. Detsamma gäller bostad.
Det förekommer utpressning från polisens sida mot arbetsgivare respektive hyresvärdar för att förmå dessa att säga upp tjetjener. Utan registrering är tjetjenerna vidare avstängda från bland annat rätten till pension, barnbidrag och socialbidrag. Härtill kommer att de utsatts för frekventa poliskontroller, visiteringar och husrannsakningar samt arresteringar.
I samband med sådana polisingripanden förekommer inte sällan misshandel och krav på muta samt slutligen deportering utanför kommunen. Till det som nu sagts kan läggas den allmänt förhärskande och av myndigheter uppammade animositet hos befolkningen mot personer med ursprung från Kaukasien och särskilt då tjetjener, vilken sannolikt har ytterligare förstärkts efter gisslantagningen i Moskva i oktober 2002.
- - - Nämnden bedömer vidare, mot bakgrund av vad som förut sagts, att situationen för de tjetjener som har flytt från republiken inte är sådan i övriga delar av Ryska Federationen, att det normalt kan krävas att de söker skydd där".
På liknande grunder som Utlänningsnämnden avvisar FN:s flyktingkommissariat i princip möjligheten att utom i vissa undantagsfall hänvisa asylsökande tjetjener till ett inre flyktalternativ i Ryska federationen.
Regeringen har i sina beslut förklarat att hänvisning till inre flyktalternativ för asylsökande tjetjener kräver en uttömmande utredning och noggrann individuell bedömning i varje enskilt fall. Det måste visas att den sökande har anknytning till andra delar av Ryska federationen och inte riskerar att därifrån återsändas till Tjetjenien.
Anknytningen kan bestå i att den sökande bott och haft sin försörjning ordnad i en annan del av federationen eller har släktingar där som det är rimligt att den sökande söker stöd hos. Regeringen föreslår också att man ska använda de av språkexpertis som bedrägeri utdömda språktesten för att utreda om asylsökande är hemmahörande i Tjetjenien.
När Utlänningsnämnden nu börjat fatta beslut i ett större antal ärenden rörande asylsökande från Tjetjenien har man avslagit cirka två tredjedelar av överklagandena, i samtliga dessa fall har man funnit en anknytning till någon annan del av Ryssland och hänvisat till så kallade inre flyktalternativ.
Johan Lagerfelt, ordförande i Svenska Tjetjenienkommittén, har kunnat konstatera att det räcker med minsta koppling till Ryssland utanför Tjetjenien för att få avslag. Från de riktlinjer för bedömningen av rimligheten att hänvisa till inre flyktalternativ, som Utlänningsnämnden gav sitt yttrande till regeringen, bortser samma nämnd i dag totalt. Genom denna utveckling av praxis har asylrätten för krigsflyktingar från Tjetjenien i stora delar försatts ur tillämpning.
En mekanisk hänvisning i beslutsmotiveringen till inre flyktalternativ, utan att det gjorts någon individuell utredning om rimligheten av detta i det enskilda fallet, används systematiskt av Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Det gäller inte bara tjetjenska asylsökande utan generellt, till exempel beträffande kosovoromer eller afghaner. Den praktiska effekten blir att asylrätten blir en tom formalitet utan innehåll.
Mot den bakgrunden vill jag fråga statsrådet:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att hänvisning till inre flyktalternativ inte i fortsättningen ska tillämpas på ett sätt som effektivt sätter asylrätten ur spel både för tjetjener och andra grupper av asylsökande?