den 23 maj

Interpellation 2004/05:630 av Birgitta Ohlsson (fp) till statsrådet Carin Jämtin om demokratimålet i svensk biståndspolitik

Mänskliga rättigheter är universella. Det enda politiska system som tillförsäkrar människor dessa grundläggande rättigheter är demokrati. Demokrati medför positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet genom att exempelvis makthavare som vill bli omvalda har ett intresse av att genomföra samhälleliga förbättringar. Genom demokratins inneboende mekanismer främjas respekt för mänskliga rättigheter, rättsstat och ekonomisk tillväxt stimuleras. Därför bör demokrati vara överordnat mål i Sveriges biståndspolitik. Men demokrati frikopplas vanligen dessvärre från biståndsdebatten om fattigdomsbekämpning. Exempelvis saknar mycket viktiga millenniemålen krav om demokratisering och främjande av mänskliga rättigheter.

Ett övergripande mål om demokrati skulle innebära större satsningar på stöd till uppbyggandet av demokratiska institutioner, såsom politiska aktörer, fria medier, fackföreningar, lokalt självstyreparlament, rättsväsende och politiska regelsystem. Utbildningsprojekt, humanitärt bistånd och ekonomiskt bistånd är samtidigt viktiga. Tillväxt och demokratisering är ömsesidigt stödjande processer. Sverige bör därför undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering. Om bistånd ska bedrivas i diktaturstater må sådant bistånd kanaliseras genom enskilda organisationer. Det svenska biståndet har dessvärre under årens lopp i många fall bidragit till att hålla korrumperade regeringar vid makten. Sverige kan inte fortsätta att plöja ned pengar i odemokratiska länder utan reformvilja. Men utmärkta svenska exempel finns också att, som det ekonomiska och moraliska stöd som Sverige gav till ANC i kampen för avskaffandet av apartheid i Sydafrika under 1980-talet, lyftas fram.

Sedan 1990-talet har signumet för Tjeckiens utrikespolitik varit att främja demokratiseringsprocesser i olika delar av världen. Målet har hela tiden varit att tydligt främja radikala förändringar av rådande statsskick för att etablera demokratiska system. Detta har man gjort genom öppet stöd till människorättsaktivister och oberoende medier. Sedan den 1 juli 2004 har man inom det tjeckiska utrikesdepartementet bildat en Unit for promotion of transitions som ska koordinera Tjeckiens egen utrikespolitik, arbetet inom EU-institutionerna och FN, och stödet till icke-statliga organisationer så att politiken inte ska förlora fokus utan ständigt ha fokus på övergång till demokrati. I början kommer arbetet att koncentrera sig till Burma, Kuba och Vitryssland. Biståndet har inte använts i den utsträckning det varit möjligt för att främja demokratisträvande organisationer. Målet om fattigdomsbekämpning har aldrig fått en fungerande definition, och trots miljardbelopp och decennier av svenskt stöd till länder som Vietnam, Eritrea, Laos, Zimbabwe, Kuba och Tanzania har demokratiseringsprocesserna aldrig kommit i gång. När biståndet väl har dragits in för att kränkningar för mänskliga rättigheter blivit för uppenbara har politiken inte lyckats formulera om målen och aktivt försökt bidra till förändringar. Den svenska utrikespolitiken skulle vinna mycket i trovärdighet genom att lära av det tjeckiska exemplet och på allvar formulera tydliga mål om att vi ska främja övergång till demokrati i biståndsländer i första hand.

Mot denna bakgrund undrar jag hur statsrådet ställer sig inför följande:

Avser statsrådet att på den internationella arenan driva att demokrati och främjande av mänskliga rättigheter tillfogas till Förenta Nationernas millenniemål?

Avser statsrådet att låta sig inspireras av det tjeckiska exemplet och inrätta en speciell avdelning på Utrikesdepartementet för att främja övergången till demokrati i diktaturstater?

Avser statsrådet att ställa hårdare demokratiseringskrav på diktaturstater som erhåller svenskt bilateralt bistånd och i större grad strypa bistånd?