den 23 maj

Interpellation 2004/05:626 av Ulrik Lindgren (kd) till statsrådet Morgan Johansson om handlingsplanen mot narkotika

I regeringens skrivelse Insatser för narkotikabekämpning utifrån regeringens narkotikahandlingsplan redovisas resultaten av regeringens insatser mot narkotikamissbruket. Några positiva följder konstateras, som tecken på att den tidigare negativa utvecklingen när det gäller narkotikakonsumtion bland ungdomar verkar ha brutits. I skrivelsen berömmer sig regeringen av att den nationella narkotikahandlingsplanen fått ett visst genomslag. En uppgradering av narkotikafrågan på den politiska dagordningen har uppnåtts.

Men situationen kännetecknas, trots innehållet i regeringens handlingsplan, av ett alltmer hopplöst läge för de nästan 30 000 tunga missbrukare av narkotika som finns i Sverige. I skrivelsen sägs att missbrukarvården utvecklats både när det gäller metoder och tillgänglighet. Det vill jag påstå är en direkt felaktighet. Det har blivit allt svårare att få missbrukarvård, det vittnar både missbrukare och profession om.

Bristerna inom missbrukarvården är akuta och har varit kända under lång tid. Problem finns i samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja, från uppsökande verksamhet över vård och behandling till eftervård och uppföljning. För de allra flesta vårdbehövande finns inga alternativ än att på egen hand försöka klara sin rehabilitering. Erfarenheten visar att chanserna att tillfriskna då är mycket små. Det handlar om en grupp mycket utsatta människor och deras anhöriga som samhället lämnat åt sitt öde. Så kan det inte fortsätta.

De resurser som tillfördes missbrukarvården i budgetpropositionen kan förhoppningsvis innebära förbättringar. Men mot bakgrund av de behov som finns och de besparingar som gjorts behövs mer kraftfulla och långsiktiga åtgärder.

Huvudproblemen kan sammanfattas med att: Resurserna är långt ifrån tillräckliga och det är svårt att över huvud taget få vård. Det finns en brist på avgiftningsplatser, psykiatrisk vård, eftervård och samordning. När missbruksvård väl ges är den fragmentarisk och oftast utan fungerande vårdkedjor. Ytterligare ett problem är att kvaliteten på missbrukarvården är mycket ojämn.

Sedan 1995 har kostnaderna för socialtjänstens missbrukarvård skurits ned med över 1 miljard kronor. Det motsvarar en minskning med 20 % i pengar räknat. Både institutionsvård och öppenvårdsinsatser har minskat. Under 2002 och 2003 ökade vissa insatser, men sammantaget är missbrukarvården förmodligen det välfärdsområde som fungerar allra sämst.

Regeringen har nu anslagit 820 miljoner kronor för de kommande tre åren till vård- och behandlingsinsatser. Merparten av dessa pengar går till insatser för de missbrukare som kommit längst i sitt missbruk, till tvångsvård och kriminalvård. Regeringen satsar emellertid, enligt min mening, inte tillräckligt på de tidiga vård- och behandlingsinsatserna, sådana insatser som kan förhindra att människor hamnar i ett svårt och tungt missbruk.

De ideella insatserna inom missbrukarvården är en stor tillgång. Det är en kraft som inte kan dirigeras uppifrån, men som kan stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna. Frivilligorganisationerna har även lång erfarenhet av arbete med att förhindra missbruk av alkohol. De har utvecklat metoder för såväl förebyggande insatser som vård och stöd. Utvärderingar visar att de flesta ideella organisationer uppvisar mycket goda resultat inom den missbrukarvård de bedriver.

Frivilligorganisationer, som till exempel LP-verksamheten, RIA, Stadsmissionen, Convictus med flera har oftast goda behandlingsresultat inom den missbrukarvård som de bedriver. Deras kunskaper och engagemang är en omistlig tillgång som måste tas till vara på ett bättre sätt. Kristdemokraterna anser att ideella organisationer bör få ett ökat stöd. Risken är annars stor att flera verksamheter inte kan fortsätta.

Kristdemokraterna har föreslagit ett resurstillskott på sammanlagt 100 miljoner kronor för de närmaste två åren till frivilligorganisationer verksamma inom missbrukarvårdsområdet. Medlen bör kunna användas för att generellt förbättra verksamheten, genom exempelvis investeringar, utbildning av personal och utveckling av nya vårdformer inom missbrukarvården i frivilligorganisationernas regi.

Skolans roll i det förebyggande arbetet, måste förstärkas för att stoppa nyrekryteringen till narkotikamissbruket. Skolan måste få tillräcklig arbetsro och därmed ges möjlighet att också göra en aktiv alkohol- och drogförebyggande insats. Ett exempel på en framgångsrik förebyggande åtgärd är det projekt som drivits på skolor i Örebro, som innebär att ett "kontraktsförhållande" upprättas till föräldrarna. Genom att slå fast vilka regler som ska gälla och när skola och föräldrar ska ingripa kan ett barns missbruk förhindras. Örebro universitets uppföljning av projektet har kunnat visa på mycket goda resultat. Mycket talar för att drogförebyggande insatser genomförs bäst av föräldrar i samverkan med skola, men även med socialtjänst och polis.

Mina frågor:

Avser statsrådet att vidta några ytterligare, större satsningar för att förbättra missbrukarvård som riktar sig till individer i början av sitt missbruk?

Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att frivilligorganisationerna bättre ska kunna bedriva missbrukarvård och narkotikaförebyggande arbete?

Avser statsrådet att vidta åtgärder, enligt riktlinjer som beskrivits ovan, för ett aktivare förebyggande arbete i skolan?