den 18 oktober

Interpellation 2004/05:59 av Ulrik Lindgren (kd) till statsrådet Ylva Johansson om handlingsplan för vården i livets slutskede

En värdig vård i livets slutskede omfattar flera aspekter på det lidande och den smärta som döendet kan föra med sig. Förutom rent fysiska behov finns även psykiska, sociala och existentiella behov. All behandling inom sjukvården bör ta hänsyn till dessa behov.

Kommittén om vård i livets slutskede (SOU 2001:6) kunde konstatera att vården i livets slutskede som bedrivs i Sverige har stora brister. Kommittén presenterade ett omfattande förslag till förbättringar av den palliativa vården i Sverige. Utredningen präglades av etisk grundsyn som betonade människovärdesprincipen i vården vid livets slut.

Europarådets 45 medlemsländer antog i november 2003 rekommendationer om hur den palliativa vården ska organiseras. Rekommendationerna slår bland annat fast att medlemsländerna ska anta policyn, lagstiftning och andra nödvändiga åtgärder för ett sammanhängande och omfattande nationellt ramverk för palliativ vård. En bärande princip är att den palliativa vården ska vara en intregrerad del i all hälso- och sjukvård. Villkor för dess utveckling och integrering ska inlemmas i den nationella planeringen för hälso- och sjukvården.

Hos allmänheten måste det finnas en förvissning om att det finns god tillgång till smärtstillande medel och nödvändig omvårdnad. Den döende patienten ska ha möjlighet att ha sina närmaste omkring sig, respekt ska visas för närstående och deras önskemål och både patient och närstående ska få det stöd de i övrigt behöver.

En bättre vård i livets slutskede kan åstadkommas genom åtgärder på en rad områden. Vårdpersonalen behöver utbildning inför de särskilt svåra avväganden som kan behöva göras när det gäller vården i livets slutskede. Hospisvård och palliativa team måste etableras, vidareutvecklas och vara tillgängliga i hela landet. Det är viktigt att ta till vara den kunskap och kompetens som vunnits på de platser där verksamheten varit i gång under längre tid. Dessa erfarenheter bör sedan även komma den övriga vården till del. Det behövs en öppenhet inför nya vårdformer i livets slutskede.

Det måste göras klart att det är en grundläggande rättighet med valfrihet vid vård i livets slutskede.

Den socialdemokratiska regeringen har länge sagt sig bereda utredningen i Regeringskansliet, men den beredningen har fortgått i ett mycket långsamt tempo. Inför innevarande riksmöte har dock regeringen aviserat en skrivelse till riksdagen, som ska avlämnas i januari 2005. Jag anser dock att kommitténs betänkande mycket väl skulle kunna ligga till grund för en proposition med konkreta förslag till förbättringar av vården i livets slutskede.

Regeringen skulle kunna ta initiativ som minskar de regionala skillnaderna inom den palliativa vården genom utbildnings- och informationsinsatser. Forskning och utbildning i palliativ medicin är svagt utvecklade områden. Ett resurstillskott för bland annat mer utbildning och forskning är nödvändigt. Regeringen skulle vidare kunna ge berörda myndigheter i uppdrag att utarbeta riktlinjer för hur vården i livets slutskede ska bedrivas för att uppfylla vissa kvalitetskrav.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga:

Av vilka skäl har statsrådet valt att inte förelägga riksdagen en proposition om vården i livets slutskede?

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att uppfylla Europarådets rekommendationer gällande palliativ vård?

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att förbättra utbildning och forskning kring vården i livets slutskede?