den 14 oktober

Interpellation 2004/05:57 av Nyamko Sabuni (fp) till statsrådet Ylva Johansson om osteoporos

Osteoporos (benskörhet) är en av våra vanligaste sjukdomar. Ungefär 70 000 personer drabbas årligen av benskörhetsfrakturer. Risken för en medelålders kvinna att senare i livet drabbas av en eller flera benskörhetsfrakturer är omkring 50 % och för en man ca 25 %. Benskörhet är med andra ord en sjukdom som drabbar äldre och framför allt äldre kvinnor. Få patienter med benskörhetsfraktur får lämplig förebyggande behandling. Varken läkemedel eller andra åtgärder som skyddar mot nya frakturer utnyttjas väl. Diagnosen osteoporos noteras inte ens i journalen. Uppgifterna är hämtade ur SBU:s nyligen publicerade rapport om osteoporos.

Sverige har tillsammans med Norge den största andelen höftledsfrakturer i världen och flest kotfrakturer inom EU. I undersökningar som gjordes före den senaste EU-utvidgningen, tillhörde Sverige de länder i EU som var sämst på att diagnostisera osteoporos.

Osteoporos har diskuterats vid tidigare riksmöten @ senast på våren 2003. Dåvarande socialministern var inte villig att vidta några åtgärder i avvaktan på en då planerad rapport från SBU. Rapporten, som jag hämtat faktauppgifterna i denna interpellation ur, publicerades på hösten 2003. Rapporten visar att osteoporos är en underbehandlad sjukdom.

Bristen på jämställdhet i vården är väl känd. Osteoporos drabbar framför allt äldre kvinnor. Det är en grupp som kan ha svårt att göra sig gällande i vården och ta till vara sina rättigheter. Det är en sak att behandling av enskilda patienter är ett ansvar för den enskilde läkaren i dialogen med patienten. Det är dock ett allvarligt problem när vårdapparten inte förmår ta hand om stora patientgrupper på ett adekvat sätt. Det blir då en uppgift för oss folkvalda att vidta åtgärder.

Vi vet exempelvis av undersökningar som Riksföreningen för osteoporotiker (ROP) gjort att endast 14 % av patienterna i riskgruppen och 15 % av patienterna med osteoporosfraktur erbjuds bentäthetsmätning. På många håll i sjukvården saknas med andra ord möjlighet att ställa diagnos. Det är en resursfråga.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande fråga till hälso- och sjukvårdsministern:

Hur ser hälso- och sjukvårdsministern på de osteoporosdrabbades villkor i vården?

Vilka åtgärder avser hälso- och sjukvårdsministern att vidta mot bakgrund av SBU:s rapport?