den 29 april

Interpellation 2004/05:563 av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds om situationen i Västsahara

Västsahara @ ett land söder om staten Marocko @ var en gång en spansk koloni. Det var det fram till 1976. Det västsahariska folket hade då länge bekämpat den spanska kolonialmakten, särskilt under den fascistiske generalen Francos tid. Men riktigt välorganiserade former antog motståndskampen inte förrän 1973. Då bildades motståndsrörelsen Polisario.

År 1976 lämnade spanska myndigheter Västsahara. Spanien som överhöghet i förhållande till Västsahara upphörde. Men det skedde inte som i andra afrikanska kolonier något överlämnade av makten till det folk som kolonialherrarna härskat över. Kolonialmakten Spanien som härskat i Västsahara reste helt enkelt hem. Någon klar avkoloniseringsprocess som i andra delar av Afrika genomfördes aldrig. Förenta nationerna var inte närvarande. Någon ny statsledning utsågs inte. Några val av en sådan avhölls inte i samband med att Spanien lämnade sin koloni.

I stället inträffade något som i avkolonialiseringssammanhang måste anses vara fullständigt regelvidrigt. Grannlandet Marocko annekterade Västsahara. Kung Hassan II organiserade under militärt beskydd en massinvandring av marockaner till Västsahara. Operationen gick under namnet Den gröna marschen. Marockanerna slog sig ned i kustområden. Västsaharierna tvingades att fly österut. Vad det handlade om var en folkfördrivning och en annektering som i alla avseenden stred mot internationell rätt.

I samband med en avkolonialisering ska det ske någon form av överlämnade av makten, där befolkningen i landet fattar beslut om hur framtiden ska gestalta sig och utser en ledning som efterträder den gamla kolonialmakten. Så skedde inte i Västsaharas fall. I stället blev landet erövrat av en annan makt, en annan stat @ Marocko.

Motståndsrörelsen Polisario som formades redan 1973 har sedan bildandet fört en befrielsekamp i Västsahara. Polisario behärskar fortfarande halva landet. Marocko har aldrig lyckats att skaffa sig herraväldet över hela Västsahara. I tjugo år fördes kampen mellan Polisario och Marocko med militära medel. Marocko har under hela sin långvariga ockupation haft omfattande militära styrkor i de västra delarna av landet. 1991 kom man överens om vapenstillestånd och 1997 kom Marocko och Polisario överens om att Västsaharas framtid skulle avgöras genom en folkomröstning.

Flera sändebud från Förenta nationerna har sedan vapenstilleståndet ingående avlöst varandra och prövat olika lösningar för att få en folkomröstning till stånd. Det är uppenbart att det är Polisario som vid flera tillfällen gjort olika eftergifter för att få till stånd en lösning av konflikten. Vid varje tillfälle ett konkret förslag om hur en folkomröstning ska gå till har Marocko först förhalat diskussionerna för att sedan när man kommit till avgörande avslagit förslaget. Detta uppträdande från Marockos sida har upprepats flera gånger.

I det sist framlagda förslaget gick Polisario med på att Västsahara under en period skulle fungera som ett autonomt område med en uppdelning av olika ansvarsområden mellan marockanska och sahariska myndigheter. Först därefter skulle en folkomröstning avhållas i Västsahara.

Det var ett steg som låg långt bort från vad man kommit överens om i Houston 1997 och innebar stora fördelar för den marockanska sidan och en avsevärd eftergift för den sahariska. Polisario gick till och med så långt att man accepterade de marockaner som bott stadigvarande i Västsahara till den 31 december 1999. De skulle ha rätt att delta i folkomröstningen om Västsaharas framtid. Likafullt avfärdade Marocko förslaget, medan Polisario accepterade det, trots att det låg långt bort från vad man önskade sig.

Det torde i dag vara uppenbart för vem som helst att Marocko aldrig haft för avsikt att på något sätt bidra till en demokratisk och en med internationell lag överensstämmande lösning av frågan om Västsaharas framtid. Det torde också stå klart att Marocko inte haft för avsikt att förverkliga de utfästelser som Marocko gjorde i Houston. Det enda man har gjort från den marockanska regimens sida har varit att bedriva en ren obstruktionspolitik och avfärda alla förslag som skulle kunna leda fram till en folkomröstning.

Marockos avsikt har varit att genom ett ständigt avvisande av varje konstruktivt förslag till lösning tvinga världsopinionen och världssamfundet att frångå sina grundläggande principer. Marockos mål är inget annat än en ren och skär annektering av den gamla spanska kolonin och att inkorporera den i Marocko utan att Västsaharas folk får någon möjlighet att yttra sig om saken. Avsikten med Marockos politik är att få det folkrättsbrott man begick då man marscherade in i Västsahara godkänt av världssamfundet.

Inom EU och FN finns det dock krafter, som utifrån egna intressen hoppas på och verkar för att Marocko ska lyckas i dessa sina strävanden @ främst Frankrike, som har stora ekonomiska intressen i Marocko och av att Västsahara annekteras av Marocko. Frankrike har anfört folkrättsliga argument mot USA-alliansens angrepp på Irak. Men när det gäller frågan om Västsahara lyser förverkligandet av folkrättens principer och folkens självbestämmanderätt med sin frånvaro.

I EU understöder Frankrike den marockanska ståndpunkten. Därför finns det all anledning för Sverige att starkt och med eftertryck verka för att Frankrikes folkrättsvidriga ståndpunkt inte blir EU:s ståndpunkt.

Andra som har ekonomiska intressen i Västsahara är det amerikanska oljeföretaget Kerr McGee, vilket även svenska banker och fonder som Alecta, Handelsbanken och Första och Sjunde AP-fonden samt Öhmans fonder har intressen i. Kerr McGee prospekterar efter olja utanför Västsaharas kust @ en verksamhet som balanserar på gränsen vad som är kan anses legalt. Internationell rätt tillåter ingen utvinning av olja på sahariskt område. Prospektering är formellt inte förbjuden. Samtidigt bör svenska banker och fonder se över sitt delägarskap i olika företag med intressen i Västsahara.

I Förenta nationerna måste likaså Sverige energiskt verka för att ståndpunkter liknande de Frankrike intagit bemötes. Det är ohållbart att det, som skedde vid det senaste tillfället då Västsaharafrågan behandlades i FN, blir så att Sverige som EU-medlem @ i likhet med Marocko @ inte deltar i omröstningen i FN:s generalförsamling.

Även om EU:s ordförandeland Nederländerna på EU-ländernas vägnar avgav en röstförklaring i frågan har Sveriges ställningstagande genom det gemensamma EU-agerandet likafullt kunnat uppfattats som att Sverige intar en vacklande hållning till det sahariska folkets rätt till självbestämmande. Voteringsteknikaliteter kring ett beslut kan aldrig tillåtas gå före innehållet i själva besluten. Det olyckliga agerandet i FN har skadat Sveriges anseende som en stat som värnar om folkens självbestämmanderätt.

Sveriges ställningstagande i Förenta nationerna och Europeiska unionen har stor betydelse i ett annat sammanhang. Sverige är väl känt för att ha varit ett av de länder som starkt understött avkoloniseringen i Afrika i allmänhet, understött den antikoloniala befrielsekampen i de portugisiska kolonierna och givit kampen mot apartheid i Sydafrika ett långvarigt stöd. I dag ingår dessa avkoloniserade och befriade länder i Afrikanska unionen (tidigare OAU).

I dag erkänner Afrikanska unionen Polisario som Västsaharas rättmätiga statsledning. Likaledes har Sydafrika erkänt Polisario som Västsaharas rättmätiga statsledning. Marocko däremot är inte medlem av Afrikanska unionen. Anledningen till att de inte kan vara medlemmar är att de inte respekterar folkens rätt till självbestämmanderätt.

När det gäller Sveriges ställningstaganden i EU och FN handlar det följaktligen om att leva upp till vad folkrätten stadgar samt de principer för avkolonialisering som Sverige i ett halvsekel hyllat och tillämpat. Sverige måste agera på ett sådant sätt att man hamnar på rätt sida när det gäller att ta ställning mot kolonialism och att man blir konsekvent i detta avseende även när det gäller Västsahara.

När det gäller Polisarios kamp har en viktig del i dess verksamhet varit demokratisk organisering, respekt för demokratiska principer och kvinnors rättigheter. Kampen har inte bara bestått i en enkel nationell frigörelse utan under decennier varit förbunden med att inför ett framtida fritt Västsahara etablera en demokratisk tradition och att förbereda befolkningen på ett bygge av ett samhälle med lika rättigheter för kvinnor och män. Polisario har under lång tid enträgen arbetat för att undvika att de kvinnor som i dag är aktiva i kampen efter en befrielse inte återinträder i en traditionell kvinnoroll.

Några likartade omdömen kan inte göras när det gäller Marocko som har en dålig tradition när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Landets styrelseskick lider av allvarliga demokratiska brister. Regimens arroganta uppträdande gentemot sin motpart i förhandlingarna, oförmåga att uppfylla ingångna överenskommelser och brist på respekt för världssamfundet och dess representanter torde visa att den som eftersträvar demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och respekt för folkens självbestämmanderätt måste ge sitt konsekventa stöd till Polisario.

I dag lever en stor del av den sahariska befolkningen i flyktingläger i Algeriet. Många av dem har levt där i decennier. De har kunnat göra det med hjälp och stöd från humanitärt stöd utifrån från WFP och UNHCR samt en rad frivilligorganisationer. I dag är situationen i dessa läger sämre än på mycket länge.

Befolkningen i lägren lider av tbc, gulsot, blodbrist och diabetes. Hjälpen till lägren har minskat under den allra senaste tiden. Situationen håller på att bli desperat. Det är av största vikt att man råder bot på denna bristsituation då den kan få allvarliga följder för möjligheterna att uppnå en rättfärdig och fredlig lösning av konflikten.

Detta är dock inte tillräckligt. Om en rättfärdig och fredlig lösning ska uppnås krävs även kraftfullt politiskt agerande till stöd till för Polisario i FN och EU. Det duger inte att passivt hänvisa till att FN sköter den saken. Sverige måste tydligt visa och tydligt verka för att Marocko respekterar det västsahariska folkets rätt till självbestämmande och följer ingångna överenskommelser.

Polisario företräder ett folk vars rätt till självbestämmande kränks av en annan stat. Det är en organisation med mycket små resurser företräder ett fördrivet folk, medan motparten besitter alla tänkbara resurser när det gäller att verka sin sak. Det vore rimligt att Sverige, som Sverige tidigare gjort, i likartade sammanhang gav ett konkret stöd till västsaharisk representation i Sverige.

Jag vill fråga utrikesministern:

1. På vad sätt avser utrikesministern att i Förenta nationerna och Europeiska unionen verka för att en avkolonialisering av Västsahara sker?

2. På vad sätt avser utrikesministern att i Förenta nationerna och Europeiska unionen verka för att det sahariska folkets självbestämmanderätt och internationell rätt respekteras genom att en folkomröstning genomförs?

3. På vad sätt avser utrikesministern att verka för att den svenska ståndpunkten i västsahariska frågan EU och FN formuleras utan möjligheter till missförstånd?

4. Avser utrikesministern att verka för att den akut kritiska och hälso- och livsmedelssituationen som uppstått i västsahariska flyktinglägren avhjälps?

5. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att understödja sahariska demokratiska institutioner så att de erfarenheter som gjorts i Polisarios demokratiska utvecklings- och uppbyggnadsarbete tillvaratas?