den 12 oktober

Interpellation 2004/05:56 av Ana Maria Narti (fp) till statsminister Göran Persson om bekämpande av hat- och våldspolitik

Terrorattack riktade mot demokratiska samhällen och blodiga uppgörelser på många ställen i världen fyller vår tid med ångest. Även våldsamma händelser utan uppenbar karaktär av terrorism förgiftar samhällsklimatet. Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua är namn förknippade med blodiga sammanstötningar och betydande ekonomiska förluster.

Under nutidens debatter om våldet kan man lyssna till märkliga ställningstaganden. När vi i Folkpartiet fördömer all politik som hämtar inspiration ur hatet, som bygger sina handlingar på hatiska tal och hatiska handlingar, händer det att vi får häpnadsväckande svar: Våra motståndare hävdar att visst hat @ läs klasshatet @ är helt acceptabelt, eftersom hat mobiliserar!

De senaste årens våldsamma händelser har inte burit exklusivt rasistiska och fascistiska förtecken, det är inte enbart högerextrema hot som försöker underminera demokratin i våra delar av världen. Vänsterns extrema tendenser spelar en allt större roll i de sammanstötningar som ofta försöker stoppa en positiv utveckling i det internationella samarbetet. Vad värre är stöder och förstärker de extremhöger och extremvänster varandra. Det är genom att handgripligen slåss på gator och torg och genom att gömma sig bakom argumentet "Det var de andra som startade, vi var tvungna att försvara oss" som dessa motstridiga dock nära besläktade politiska attityder växer i styrka.

Den katastrofala förstörelse av människoliv och värden som rullades i gång i Tsarryssland av politikens fanatiker startade mot slutet av 1800-talet med anarkisternas angrepp på allt och alla. Bombdåd och mord var dessa gruppers främsta vapen. Under en lång tid betraktades dessa handlingar som udda företeelser bundna till intoleransens extrema men inte så viktiga grupper. Anarkisterna offrade sina liv samtidigt som de drog med sig avsiktligt valda eller oskyldiga offer; så öppnade de vägen för bolsjevikernas terror. Våldsdåden från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gav upphov till ett samhällsklimat dominerat av ångest och osäkerhet. Detta klimat kallades av Lenin "revolutionärt tillstånd" och betraktades av honom som avgörande för det kommande maktövertagandet.

Blodbaden i Jugoslavien tog också sin start i hatets retorik och dåd. F.d. kommunistledare övergick över en natt från klasshatet @ deras gamla ideologi @ till den värsta arten av nationellt hat @ extremnationalismen. Deras förvandling visade hur lätt dessa två attityder går in i varandra, trots att de så ofta säger sig bekämpa varandra.

Det röda våldet är inte mindre destruktivt än det svarta. Som mörkt politiskt kraft är klasshatet lika förödande som rashatet. Att kalla sig antifascist och i handling följa exakt samma mönster som fascisterna betyder bara att göra lögnen till ett vapen och lägga det i sin arsenal bredvid våldet, hänsynslösheten och människoföraktet.

Till listan av ideologiska förintelsemaskiner måste man tyvärr lägga också den religiösa intoleransen. För några decennier sedan skulle få människor ha trott att massmord och så kallad etnisk rensning skulle återkomma i vår vardag under den religiösa intoleransens fana, men i dag vet vi att vi lever i en värld lika hårt drabbad av trons krig som Frankrike under S:t Bartholomejs natt eller England i puritanernas tid.

Den religiösa intoleransen bör bli föremål för systematisk bekämpning @ den kristna lika mycket som den judiska och den islamiska. Och lika förödande som den religiösa fanatismen är den ateistiska intoleransen. Stalins förföljelser av kristna och muslimer, Maos utrotning av allt religiöst tänkande, den nuvarande kinesiska terrorn riktad mot falungongrörelsen är talande exempel på detta.

Alla former av politik byggd på rashat, klasshat och religiös intolerans bör alltså bekämpas. Förebyggande åtgärder bör sättas i gång för att isolera och marginalisera politiska rörelser som satsar på hat, våld, oro, aggressivitet och hämnd. Pedagogiska program och informationskampanjer behöver utformas så att de gångna århundradens och nutidens explosioner av masshysteri och deras följande förintelsespiraler inte ska kunna upprepas.

Sveriges statsminister tog ett värdefullt initiativ när kampanjen om Förintelsen sattes i gång och när Forum för levande historia stiftades. Denna verksamhet bör breddas och fördjupas. En given början är en djuptgående analys av kommunismens brott mot de mänskliga rättigheterna.

Med bakgrund i de fakta och processer som här beskrivits vill jag fråga statsministern om han anser det nödvändigt att ta initiativ för en kampanj om kommunismens brott mot de mänskliga rättigheterna @ en kampanj som bör följas av andra aktioner riktade mot andra arter av hat- och våldspolitik.